<p>Syftet med denna studie var att belysa om lagstiftningen efterföljs vid behovsmedicinering på SÄBO (Särskiltboende) samt beskriva vilka likheter och skillnader som finns i dokumentationen gällande när vid behovs medicinering ges. Designen var jämförande, deskriptiv, kvantitativ, retrospektiv journalstudie. Urvalet var 100 patientjournaler från tre SÄBO i mellan Sverige. Journalerna har granskats utifrån följande variabler: demens- eller somatisk-avdelning, läkemedelsnamn, styrka, dos, orsak till att medicinen givits, effekten av medicinen, yrkestillhörighet på dokumenteraren samt jämförande med gammalt/nytt journalsystem. Resultatet visade signifikanta skillnader i dokumentationen utifrån om det var ett demensboende eller ett somatikboende. Ingen skillnad i dokumentationen fanns att finna mellan gammalt och nytt datasystem. Läkemedelsnamnet var det som förekom mest i dokumentationen vid behovsmedicinering. Minst förekommande var anteckningar angående utvärderad effekt. Dokumentationen kring given vid behovsmedicinering var bristfällig och resultatet i denna studie visade bland annat att det inte var journalföringssystemet som var orsaken.</p>

<p><p><p>Sammanfattning</p><p> </p><strong>Bakgrund</strong>: Demenssjukdomar är vanligt förekommande hos äldre, vid 90 års ålder är cirka 50 procent drabbade av demenssjukdomar. Demenssjukdomar leder till beteende- och kommunikations svårigheter, vilket kan försvåra omvårdnadsarbetet och interaktionen mellan vårdpersonal och personer med demens. <strong>Syfte</strong>: Belysa faktorer som främjar respektive hindrar en god interaktion mellan vårdpersonal och personer med demens. <strong>Metod</strong>: En systematisk litteraturstudie baserad på tio vetenskapliga artiklar. <strong>Resultat</strong>: Omvårdnaden av personer med demens påverkas av interaktionen mellan dem och vårdpersonalen. Interaktionen i sin tur påverkas av olika främjande respektive hindrande faktorer. En central faktor var kommunikationens betydelse hos både vårdpersonal och personer med demens. Det framkom att både vårdpersonal och personer med demens kan påverka interaktionen, men det är vårdpersonalen som har det största ansvaret. <strong>Slutsats</strong>: Med en ökad kunskap om hur främjande respektive hindrande faktorer hos vårdpersonal och hos personer med demens påverkar interaktionen ökar möjligheten att tillgodose patienternas behov och samtidigt få dem att känna sig unika och värdefulla.</p></p>

L'évolution des soins médicaux en milieu hospitalier se caractérise par une intensité accrue des soins et de l'utilisation des médicaments, ces derniers étant de plus en plus nombreux et souvent onéreux. De plus, les personnes âgées, en nombre croissant dans notre société, souffrent fréquemment de pathologies concomitantes et nécessitent donc une polythérapie. Il devient dès lors de plus en plus complexe d'assurer un usage optimal (efficace, non toxique, et économique) des médicaments, et également d'assurer un suivi adéquat du traitement lorsque ces patients sont transférés entre milieux de soins aigus et chroniques. De nombreuses publications ont mis en évidence, à l'étranger, une prévalence élevée d'utilisation inappropriée des médicaments en gériatrie (sous forme d'overuse, de misuse, et d'underuse). Les facteurs explicatifs d'une utilisation inappropriée n'ont cependant jamais été étudiés dans cette population. Or, cette étape d'identification est indispensable pour le développement d'interventions appropriées. Elle a donc constitué la première partie du travail de recherche (1). Ensuite, certaines études ont tenté d'évaluer l'impact de diverses approches permettant d'améliorer la prescription (y compris la pharmacie clinique), mais peu ont utilisé une méthodologie robuste. De plus, l'intérêt de cette approche de pharmacie clinique n'a jamais été évaluée en Belgique, alors qu'il existe un potentiel certain pour la développer. C'est dans ce cadre que s'est effectuée la deuxième partie du travail (2). (1) Pour répondre au premier objectif, une étude qualitative combinant des données issues d'entretiens et d'observations avec des professionnels et patients au sein de services de gériatrie a été réalisée. Trois grandes catégories de facteurs sous-jacents à une utilisation inappropriée des médicaments ont été identifiés : référence au modèle de soins de santé aigus pour des adultes en général ; attitude d'apprentissage passive; prise de décisions paternaliste. A l'inverse la prise en charge par un gériatre et la communication multidisciplinaire permettent une meilleure utilisation des médicaments. Les mesures d'optimisation potentielles devraient donc entre autres concerner les compétences individuelles, les relations médecin-patient et médecin-médecin, et les systèmes de transfert d'informations entre milieux de soins. (2) Afin de quantifier la qualité de prescription, et l'impact d'une collaboration avec un pharmacien clinicien, une étude randomisée contrôlée a été réalisé, et a inclus 200 patients hospitalisés au sein d'un service de gériatrie. Les résultats montrent que l'intervention d'un pharmacien clinicien permet de réduire de façon significative l'overuse, l'underuse et le misuse des médicaments. L'acceptation des interventions est excellente, et leur pertinence clinique élevée.Enfin, l'intervention s'accompagne d'une tendance à une diminution de la mortalité et de la morbidité des patients, un an après leur sortie de l'hôpital. Ce travail démontre donc l'intérêt de la pharmacie clinique dans le contexte belge, et ouvre plusieurs perspectives, dont une évaluation de la généralisation à d'autres services cliniques, et une évaluation de son rapport coût-efficacité.

Thesis (Ph. D.)--Ohio State University, 2006. / Title from first page of PDF file. Includes bibliographical references (p. 64-67).

No description available.

Scandinavia has among the highest incidence of fragility fractures in the world. The reasons for this are unknown, but might involve differences in genetic and/or environmental factors, such as sunlight exposure and levels of physical activity. Weight-bearing exercise is thought to have a beneficial effect on bone health in the young, but few studies have evaluated whether exercise in older subjects affects bone density and protects against fragility fractures. The initial objective of this thesis was to evaluate whether a combined weight-bearing training programme twice a week would be beneficial as regards bone mineral density (BMD) and neuromuscular function in older women. Forty-eight community living women with a mean age of 73 years were recruited for this 12-month prospective, randomised controlled trial, and were randomly assigned to an intervention group (n=24) or a control group (n=24). The intervention group displayed significant increments in BMD at the Ward’s triangle, maximum walking speed, and isometric grip strength compared to the control group. The second objective was to investigate if training effects were retained in older women five years after the cessation of training. The 40 women who completed the first study included in this thesis were invited to take part in a follow-up assessment five years later, and 34 women (~79 years) agreed to participate. During these five years both groups had sustained significant losses in hip BMD and in all neuromuscular function tests, and the previous exercise-induced intergroup differences were no longer seen. The third and fourth objective of this thesis was to investigate whether exercise and weight-bearing leisure activities in middle-aged women are associated with a decreased risk of sustaining hip or wrist fractures at a later stage. A cohort of women participating in the Umeå Fracture and Osteoporosis (UFO) study, a longitudinal, nested case-control study investigating associations between bone markers, lifestyle, and osteoporotic fractures, was used for the purpose of this investigation. Eighty-one hip fracture cases and 376 wrist fracture cases, which had reported lifestyle data before they sustained their fracture, were identified. These cases were compared with age-matched controls identified from the same cohort. Using conditional logistic regression analysis with adjustments for height, BMI, smoking, and menopausal status, results showed that moderate frequency of leisure physical activities such as gardening and berry/mushroom picking, were associated with reduced hip fracture risk (OR 0.28; 95% CI 0.12 – 0.67), whereas active commuting (especially walking) along with dancing and snow shoveling in leisure time, reduced the wrist fracture risk (OR 0.48; 95% CI 0.27 – 0.88, OR 0.42; 95% CI 0.22 – 0.80 and OR 0.50; 95% CI 0.32 – 0.79 respectively). In summary, this thesis suggests that weight-bearing physical activity is beneficial for BMD and neuromuscular functions such as muscle strength and gait in older women, and that a physically active lifestyle, with outdoor activities, in middle age is associated with reduced risk of both hip and wrist fractures. Possible mechanisms underlying this association include improved muscle strength, coordination, and balance, resulting in a decreased risk of falling and perhaps also direct skeletal benefits.

Syftet med denna studie var att belysa om lagstiftningen efterföljs vid behovsmedicinering på SÄBO (Särskiltboende) samt beskriva vilka likheter och skillnader som finns i dokumentationen gällande när vid behovs medicinering ges. Designen var jämförande, deskriptiv, kvantitativ, retrospektiv journalstudie. Urvalet var 100 patientjournaler från tre SÄBO i mellan Sverige. Journalerna har granskats utifrån följande variabler: demens- eller somatisk-avdelning, läkemedelsnamn, styrka, dos, orsak till att medicinen givits, effekten av medicinen, yrkestillhörighet på dokumenteraren samt jämförande med gammalt/nytt journalsystem. Resultatet visade signifikanta skillnader i dokumentationen utifrån om det var ett demensboende eller ett somatikboende. Ingen skillnad i dokumentationen fanns att finna mellan gammalt och nytt datasystem. Läkemedelsnamnet var det som förekom mest i dokumentationen vid behovsmedicinering. Minst förekommande var anteckningar angående utvärderad effekt. Dokumentationen kring given vid behovsmedicinering var bristfällig och resultatet i denna studie visade bland annat att det inte var journalföringssystemet som var orsaken.

Purpose: The purpose of this dissertation was to examine the determinants of unplanned emergency department (ED) use by home care clients, the profile of older ED patients, their transitions from the ED, as well as the determinants of post discharge outcomes among older ED patients. The goal of this dissertation was to create theoretically driven, evidence-based, and practical risk identification methods for home care and the ED. Methods: First, a multi-year, census-level cohort study was conducted on home care clients in two Canadian provinces (N=617,035). Census-level data from RAI-HC assessments were linked to census-level ED records. A needs-based decision tree model – the ED Model – informed by the Andersen Behavioural Model, was created using decision tree analyses. The final model was validated on a separate data partition and compared to the ERA Index and the CARS. Multilevel analyses were conducted to test regional variation in model performance. Disease stratified analyses were also conducted to test model generalizability across common disease classes. Regression analyses determined the effect of predisposing and enabling factors within ED Model strata. Second, a multi-site, multi-province prospective cohort study was conducted, termed the Management of Older Persons in Emergency Departments (MOPED) Study, using a clinically representative sample of 2,101 older ED patients. The interRAI ED-CA was used to assess older ED patients, and a 90-day disposition was collected. The profile of older ED patents was examined. Best-subset regression analyses identified person-level determinants of acute inpatient admission. Two needs-based decision tree models – the ALC/LTC and ED Revisit Models – were created using decision tree analyses to determine the risk of ALC designation or LTC placement, and unplanned repeat ED visits, respectively. Both models were validated on separate data partitions. Multilevel analyses were conducted to test site-level variation in the models’ performance. Results: Overall, 41.2% of home care clients had at least one unplanned emergency department visit within 6 months of an assessment. Previous ED use, cardio-respiratory symptoms, cardiac conditions, and mood symptoms featured heavily in the ED Model. The ED Model provided moderate risk differentiation and clinical utility. It achieved an area under the curve of 0.62 (95% CI: 0.61-0.62) and showed clear differentiation in Kaplan-Meier plots using validation data. Multi-level analyses showed no regional variation. The ED Model significantly outperformed the similar tools specific to primary care with respect to overall accuracy and perceived clinical utility. Predisposing and enabling characteristics provided little added differentiation beyond evaluated need. The majority of older ED patients were dependent on others for basic tasks of daily living, and many had fragile informal care or lived alone. Triage acuity generally did not differentiate chronic geriatric disabilities and conditions. Previous ED or hospital use was associated with chronic geriatric disabilities and conditions as well as informal caregiver distress. The Admission Model found that multiple factors were associated with admission to inpatient acute care, including: acuity, instability, changes in ADL function, cognition, nutrition, and anhedonia. Overall, 20.7% of older ED patients admitted to acute care were designated ALC or discharged to LTC; whereas 39.5% of older ED patients discharged home had one or more repeat ED visits within 90 days. Cognitive, functional, and informal care indicators were predictive of ALC/LTC; whereas functional status and symptoms were predictive of repeat ED use. The ALC/LTC and ED Revisit Models provided good risk differentiation, achieving AUC’s of 0.74 (95% CI: 0.69-0.79) and 0.69 (95% CI: 0.63-0.74), respectively. The ALC/LTC and ED Revisit Models showed clear differentiation in Kaplan-Meier plots. Multi-level analyses showed no site-level variation in each models’ performance. Conclusions: This dissertation produced tangible and empirically-based risk assessment models for clinical practice in home care and the ED. The models developed in this dissertation can support the targeting of preventative services as well as better communication strategies between the ED and community supportive care, primary care, and inpatient acute care. Key questions related to the prevention of the risk pathways identified in each risk assessment model remain unanswered, and should be a focus of future research.

Bakgrund: När allt fler lever längre ökar sannolikheten att möta livets slut vid en hög ålder. Att dö i hemmet är ett önskemål hos många personer i livets slut och deras närstående. Allt fler personer i livets slut vårdas i dag i hemmet och det är troligt att denna trend kommer att öka i framtiden. När palliativ vård utförs i hemmet förutsätter det ofta att det finns en närstående som kan fungera som vårdare. Konfronterandet med döden innebär vanligtvis en svår livssituation, som kan vara den närståendes första riktiga möte med döden. I detta påfrestande läge har den närstående ett stort behov av stöd från och god kommunikation med den professionella vården, då en god vård av den sjuke förutsätter att den närstående får ett professionellt stöd. För att kunna ge de närstående stöd är det viktigt att sjuksköterskan har förståelse för deras upplevelser. Syfte: Syftet är att beskriva närståendes upplevelser av att vårda en äldre person palliativt i hemmet. Metod: En litteraturstudie där totalt åtta kvalitativa och kvantitativa vetenskapliga artiklar relevanta för syftet analyserats. Fribergs kvalitativa analysmodell (2006) har använts för att identifiera kategorier. Resultat: Sju kategorier framkom ur analysen: upplevelsen av att se den sjuke förändras, önskan att vara tillräcklig och bidra, upplevelsen av de professionellas svek, strävan efter hopp och mening, upplevelsen av ansträngning, upplevelsen av brist på kontroll och betydelsen av familj och vänner. Diskussion: I diskussionen relateras centrala delar av resultatet till Travelbees teori om mellanmänskliga aspekter. Upplevelsen av de professionellas svek, strävan efter hopp och mening samt upplevelsen av lidande diskuteras. Även viktiga aspekter som sjuksköterskan bör tänka på diskuteras.

Sammanfattning   Bakgrund: Demenssjukdomar är vanligt förekommande hos äldre, vid 90 års ålder är cirka 50 procent drabbade av demenssjukdomar. Demenssjukdomar leder till beteende- och kommunikations svårigheter, vilket kan försvåra omvårdnadsarbetet och interaktionen mellan vårdpersonal och personer med demens. Syfte: Belysa faktorer som främjar respektive hindrar en god interaktion mellan vårdpersonal och personer med demens. Metod: En systematisk litteraturstudie baserad på tio vetenskapliga artiklar. Resultat: Omvårdnaden av personer med demens påverkas av interaktionen mellan dem och vårdpersonalen. Interaktionen i sin tur påverkas av olika främjande respektive hindrande faktorer. En central faktor var kommunikationens betydelse hos både vårdpersonal och personer med demens. Det framkom att både vårdpersonal och personer med demens kan påverka interaktionen, men det är vårdpersonalen som har det största ansvaret. Slutsats: Med en ökad kunskap om hur främjande respektive hindrande faktorer hos vårdpersonal och hos personer med demens påverkar interaktionen ökar möjligheten att tillgodose patienternas behov och samtidigt få dem att känna sig unika och värdefulla.