I början av 1900-talet växte borgerliga yrken och allt fler ville ha hembiträden. Fram tills 1930 ökade även antalet hembiträden, sedan tog det stopp. Unga kvinnor från landet sökte sig allt mer till andra yrken med mer frihet. Uppsatsens syfte är att undersöka tidningen Iduns diskussion om hembiträden mellan 1920 och 1938 utifrån frågeställningarna: Hur gestaltades gruppen hembiträden i Idun? Hur förklarade Idun problematiken i ”hembiträdesfrågan” för sina läsare? Och kan man se att diskursen förändrades mellan de olika undersökta perioderna och i så fall på vilket sätt? Jag har använt kritisk diskursanalys med utgångspunkt i Fairclough och applicerat gestaltningsteori. Kortfattat blev mina slutsatser att den bästa sortens hembiträde enligt Idun under 1920 och 1930 var lojal, självuppoffrande, glad och arbetsvillig. År 1938 var de bästa hembiträdena kunniga och systematiska. Hembiträdesfrågan förknippades främst med svårigheter att få tag på bra hembiträden. Problemets orsaker förklarades 1920 med bristande intresse för hemmet från husmödrarna, 1930 med besvärliga hembiträden och dålig kommunikation, och 1938 med husmödrar som inte rättade sig efter den nya samhällsordningen. Hembiträdesutbildning var en populär lösning. 1930 trodde Idun på funktionalismen och 1938 skulle hembiträden och attityder förbättras.