Autenticitetsbegreppet inom historiskt informerat framförande (HIP, eng. historically informed performance) kopplas till strävan efter historisk informerarad kunskap om tonsättarens intentioner, tonsättartidens spelsätt och originalpublikens upplevelse av musiken. År 1995 betraktas som ett viktigt år för diskursen om autenticitet inom HIP. Richard Taruskins och Peter Kivys positioner blev startskottet till ett perspektiv som anser att det finns en till dimension av autenticitet i utövarens roll. Musikernas interpretationsrelaterade val grundas på estetiska värderingar och konstnärliga intensioner. Utifrån detta perspektiv studeras hur fem nutida musiker verksamma inom olika musikgenrer utanför den västerländsk konstmusiken, förhåller sig till diskussionen om HIP i sina framföranden av Bachs musik. Metoden som används är ostrukturerade intervjuer med insatser av stimulated recall samt musikanalys. Studien visar att dessa musikers adresserar framförandet utifrån ett förhållningssätt i vilket (explicit och medvetet i vissa fall, implicit och omedvetet i andra) diskursen om autenticitet inom HIP speglas.