Kroniska hudsjukdomar har tidigare uppvisat samband med låg global självkänsla. Personer med låg global självkänsla kan istället ha hög villkorad självkänsla, som till exempel kompetensbaserad- eller relationsbaserad självkänsla. Syftet med föreliggande studie var att undersöka självkänsla i relation till hudsjukdomar, självobjektifiering och socialt stöd. I studien deltog 132 försökspersoner. Data samlades in med hjälp av enkäter. Resultaten visade att högt socialt stöd predicerade högre global självkänsla och lägre kompetensbaserad självkänsla. Självobjektifiering predicerade global självkänsla, personer med hög grad av objektifiering hade lägre självkänsla. Inga kopplingar till hudsjukdom fanns. Kontrollgruppen skiljde sig något från patientgruppen, bland annat gällande ålder, vilket skulle kunna vara en anledning till att ingen effekt av hudsjukdom fanns. Föreliggande studie har visat att socialt stöd är en viktig prediktor för självkänsla och att självobjektifiering kan predicera självkänsla hos både män och kvinnor. Den har också bidragit med metodologisk information för framtida forskning.

Bakgrund: Människans försvar mot omvärlden och patogena mikrober består av ett väl utvecklat immunsystem innehållande det medfödda immunsystemet, innate, som inte förändras nämnbart över tid samt det adaptiva immunsystemet som skapar minnesceller efter immunrespons på peptidantigen. Det medfödda immunsystemets receptorer binder främmande strukturer och agerar snabbt genom att skapa inflammatorisk respons. Människans adaptiva immunsystem har celler som tar upp, bryter ned och via major histocompatibility complex (MHC) presenterar peptidantigen för T-celler. T-celler behöver flera stimuleringsvägar för att starta immunrespons. Immunsystemets celler kontrolleras så immunologisk tolerans upprätthålls. Autoimmunitet orsakas troligen av genetisk känslighet där den genetiska dispostitionen inte kan upprätthålla immunologisk tolerans vid trauma. Alopecia areata och vitiligo är de enda kända autoimmuna hudsjukdomarna som inte är antikroppsmedierade. Sjukdomarna drabbar 1 – 2 % av befolkningen. Hårfolliklar attackeras av autoreaktiva T-celler vid alopecia areata vilket ger håravfall. Vitiligo ger depigmenterade hudområden orsakat av autoreaktiva T-celler som förstört melanocyter. Sjukdomarna behandlas med immunsuppressiva läkemedel lokalt på huden eller systemiskt. Syfte: Examensarbetet syftade till att erhålla en djupare kunskap rörande likheter och skillnader i mekanism mellan de autoimmuna hudsjukdomarna alopecia areata och vitiligo samt undersöka och besvara frågeställningen vilken effekt olika typer av immunsuppressiv behandling har vid dessa sjukdomar.  Metod: Examensarbetet är en litteraturstudie som baseras på sex stycken vetenskapliga artiklar framsökta ur databasen PubMed genom flera sökningar. Sökningarna avgränsades genom användande av bl.a. sökorden alopecia areata, vitiligo, treatment, tacrolimus och janus kinase. Resultat: Studie 1 och 2 utvärderar systemisk puls-behandling med glukokortikoider. Patienterna i studie 1 hade alopecia areata med omfattande håravfall och behandlingsrespons sågs hos många patienter. Vitiligo-patienterna i studie 2 uppvisade minskad sjukdomsaktivitet vilket ses i färre nya lesioner samt repigmenterade lesioner, dock ses ingen repigmentering hos en del patienter. Studie 3 och 4 utvärderar lokal behandling med takrolimus-salva. Patienter med vitiligo i studie 3 fick viss repigmentering av lesionerna och patienterna med alopecia areata i studie 4 fick delvis håråterväxt. Effekten av oralt administrerade januskinas-hämmare utvärderas i studie 5 och 6. Studie 5 visar att många patienter med alopecia areata fått mycket håråterväxt vid behandlingens slut och studie 6 påvisar behandlingsrespons hos hälften av vitiligo-patienterna där repigmentering främst ses på hudområden exponerade för solljus. Slutsats: Litteraturstudien visar att olika typer av immunsuppressiv behandling kan lindra sjukdoms-utbrott samt förkorta sjukdomstid vid de autoimmuna hudsjukdomarna alopecia areata och vitiligo. Immunologiskt sett har sjukdomarna liknande sjukdomsmekanismer genom inflammatorisk respons som ger aktivering av autoreaktiva T-celler. Behandlingsresistensförekommer och därför behövs fortsatt forskning kring sjukdomsmekanismer och nya läkemedel. / Humans are depending on a functional immune system that provides defense against microbes and other things in our environment that can harm us. The skin is the largest and the heaviest of our organs. It’s important to have a barrier between the inner functions of the body and the world outside. The innate immune system specificities are recognition of microbes and damage. The adaptive immune system includes B and T cells which develops from stem cells in the bone marrow. The mature B and T cells are tested for self-tolerance before they are released. Having a functional immune system needs immunologic cells with immunologic tolerance. Immunologic tolerance demand B and T cells to know the difference between self antigens and pathogens.  Autoimmunity is probably caused by genetic susceptibility under influence of trauma such as local tissue injury and infection. The trauma cause imbalance in the immune system and gives an autoimmune response with activated T cells reacting on self antigens. Autoimmune diseases can be systemic or organ specific and different mechanisms cause the damage of tissue. Diseases caused by autoimmunity tend to be chronic, self-perpetuating and progressive. Alopecia areata and vitiligo are autoimmune skin diseases which gives hair loss and depigmentation. Hair loss in alopecia areata is caused by autoimmune T cells attacking hair follicles and depigmentation in vitiligo is caused by destruction of melanocytes by autoimmune T cells. The diseases can’t be cured but immunosuppressive therapy can reduce disease activity and give faster recovery.  The aim of this literature study was to get a deeper knowledge about the autoimmune skin diseases alopecia areata and vitiligo, and evaluate the efficiency of different immunosuppressive therapies used against alopecia areata and vitiligo. Found six scientific articles from the database PubMed through several searches. The searches were delimited by use of the keywords alopecia areata, vitiligo, treatment, tacrolimus and janus kinase.  Studies 1 and 2 evaluate systemic pulse management with glucocorticoids. The patients in study 1 had alopecia areata with extensive hair loss and treatment reactions were seen in many patients. Vitiligo patients in study 2 show reduced disease activity as seen in fewer lesions as well as repigmented lesions, however, no repigmentation seen in some patients. Studies 3 and 4 evaluate local treatment with tacrolimus ointment. Patients with vitiligo in study 3 received some repigmentation of the lesions and the patients with alopecia areata in study 4 received partial hair regrowth. The effect of orally administered janus kinase inhibitors is evaluated in studies 5 and 6. Study 5 shows that many patients with alopecia have received a lot of hair regrowth at the end of treatment and study 6 shows treatment response in half of vitiligo patients where repigmentation is mainly seen in sunlight exposed areas.  The literature study shows that different types of immunosuppressive treatment can relieve disease outbreaks and shorten disease in autoimmune skin diseases alopecia areata and vitiligo. Immunologically the diseases have similar disease mechanisms through inflammatory responses that provide activation of autoreactive T cells. Conclusion of this smallscale literature study is the need for further research on mechanisms of the diseases and research on therapies because therapy resistance is seen in both diseases although many patients responded to the immunosuppressive therapies.

Background: Acne is a common inflammatory skin disease with an increasing prevalence in adult women. Existing treatment options often have inadequate efficacy and significant side effects. Purpose: To investigate how women perceive the relation between diet, lifestyle and adult acne. Method: Participants to a web survey were recruited on Facebook. Quantitative statistical analysis of 101 completed questionnaires was performed in SPSS. One Sample Wilcoxon Signed Rank test, Chi-square Test and Mann Whitney U test with the significance level p <0.05 were applied. Results: Dietary factors considered to aggravate acne were: milk products, chocolate, alcohol, sugar/foods with high sugar content and foods with high saturated fat content (p <0.001). Poor sleep and/or too few hours of sleep, stress, tobacco, smoking and snus were lifestyle factors that were considered to aggravate acne (p <0.001). The diet and lifestyle factors that were considered to reduce acne were: fruits and vegetables, Mediterranean diet, dietary supplements of zinc and good sleep and/or enough hours of sleep, physical activity and meditation or other relaxation exercises (p <0.001). The majority of the participants responded that diet and lifestyle factors are often not included in the treatment for acne, but favored that they should be included. Websites on the internet was the most common source of information. Healthcare professionals ("doctors/nurses") was the most trusted source of information. Conclusion: The participants' perceptions on the links between adult acne and diet and lifestyle, respectively, were broadly in line with what is described in the scientific literature as well as in official diet and lifestyle recommendations. The participants trusted advice provided by the healthcare system on relations between adult acne and diet and lifestyle and were in favor of receiving more advice of that type.