<p>Uppsatsen är en studie kring hur några lärare har valt att arbeta med barn som är placerade i familjehem. Vilka problem de här barnen befinner sig i och vad skolan bör göra för att underlätta för dem.</p>

<p>Syftet med vår studie är att undersöka hur några pedagoger vid två skolor i en mellanstor kommun i Norge arbetar med att få alla elever att bli inkluderade i grundskolans undervisning. I denna uppsats börjar vi med att beskriva vad tidigare forskning kommit fram till vad gäller inkludering i Norge. I studien har vi genomfört kvantitativa observationer i fyra klasser, utifrån dessa observationer har vi sedan genomfört kvalitativa intervjuer med pedagogerna. Detta för att först få en inblick i hur pedagogen undervisar för att inkludera eleverna, sedan intervjuer för att få en insyn i hur pedagogen ser på inkludering i sin undervisning. De pedagoger vi intervjuat anser att planeringen inte skiljer sig mellan elever i behov av särskilt stöd och övriga elever. Detta är enligt vår slutsats på grund av att specialpedagogen planerar undervisningen för dessa elever. Endast en pedagog påstod att den planerar för eleven i behov av stöd vid undervisning i klassrummet. Samtliga pedagoger har arbetat med elever som behövt olika slags stöd. Pedagogerna är överlag positivt inställda till inkludering med förutsättningen att eleven får rätt stöd, som exempelvis i form av en assistent. </p>

<p>Enligt styrdokumenten ska skolan se till att elever som behöver särskilda stödåtgärder ska få det. Formerna för detta stöd kan dock vara väldigt olika. Syftet med detta arbete var att genom intervjuer belysa hur några elever i behov av särskilt stöd uppfattade sin skolsituation med avseende på dess segregerande, integrerande eller inkluderande karaktär. Studien består av fyra intervjuer med elever i skolår 4-9. Enligt de definitioner av begreppen segregering, integrering och inkludering som används av andra forskare finns i denna studie exempel på stöd i integrerande respektive segregerande form. Det är tveksamt ifall det, i vår studie, finns något exempel på stöd som kan anses vara inkluderande i dess striktaste betydelse.</p><p>Resultaten från intervjuerna visar att eleverna var nöjda med det erhållna stödet och de hade ingen uttalad önskan om förändring av detta. Det finns indikationer på att eleverna upplevde sig som bärare av problemet. Att vara ”bra” i skolan innebar för dessa elever antingen goda prestationer eller gott uppförande. I och med att de hade blivit tillfrågade tyckte eleverna i studien att de hade fått vara delaktiga i beslutsfattandet kring sitt stöd. Eleverna uttryckte att det kunde kännas skönt att gå ifrån en pratig klass, men också att de till viss del kände sig annorlunda och utanför. Detta gällde framför allt de elever som har sina viktigaste kamratrelationer inom klassen och som lämnar den för att få stöd. Dessa resultat stämmer väl med annan forskning som har gjorts kring elevers upplevelser av skolan.</p>

<p>Syftet med denna studie är att undersöka idrottslärares synsätt på elever i behov av särskilt stöd. Vi vill undersöka om idrottslärarna har ett individorienterat eller interaktions- och relationsorienterat synsätt. Enligt litteratur och tidigare forskning är dessa två synsätt de rådande, där det individorienterade synsättet är det dominerande i dagens skola. För att söka svar på idrottslärarnas synsätt har vi använt oss av kvalitativa intervjuer, där vi intervjuat sex verksamma idrottslärare i grundskolan. Genom intervjuerna har idrottslärarna fått beskriva sin syn på och sitt arbete med elever i behov av särskilt stöd. Utifrån idrottslärarnas beskrivningar har vi kunnat utläsa, att dessa har en blandning av de båda synsätten. Den teoretiska synen på elever i behov av särskilt stöd speglar ett individorienterat synsätt där eleven ses som bärare av problemet, medan det praktiska arbetet kan hänföras till ett interaktions- och relationsorienterat synsätt där undervisningen är individanpassad och eleven inkluderad.</p>

No description available.

<p>Therese Larsson och Maria Petersson.</p><p> </p><p>Avsikten med studien är att beskriva hur elever som går i förskoleklassen upp till årskurs tre, upplever att deras kamratkontakter och självbild påverkas av att de går på specialundervisning. Undersökningen ska ge en bild av om eleverna känner sig inkluderade i klassens gemenskap och lyfta elevernas åsikter om specialundervisningen.</p><p> </p><p>Arbetet ger en översikt över tidigare forskning om kamratkontakter, inkludering och självbild. Med hjälp av intervjuer ville vi undersöka hur barnen i vår undersökningsgrupp upplever specialundervisningen i jämförelse med tidigare forskning.</p><p> </p><p>Resultatet visar att eleverna överlag har en positiv inställning till att få specialundervisning med vissa komplikationer. Det har dock varit svårt att få svar på hur specialundervisningen egentligen påverkar elevernas kamratkontakter. Kontentan är att kamraterna är viktiga. Något tydligare blev resultatet angående hur specialundervisningen påverkar känslan av inkludering. Det visar sig att det finns en delning då en del barn inte tycks påverkas alls medan andra upplever problem i samband med att de återvänder till klassrummet efter att ha varit hos specialpedagogen. Inte heller när det gäller självbilden visar resultatet att specialundervisningen skulle påverka eleverna, de elever som uppvisar tecken på dålig självbild kan lika gärna påverkats av andra orsaker. Resultatet visar även att synen på specialundervisningen skiljer sig mellan de yngre och de äldre barnen. De yngre barnen ser specialundervisningen som ett lekfullt tillfälle medan de äldre ser det som ett tillfälle att lära sig saker på, därav titeln.</p>

Therese Larsson och Maria Petersson.   Avsikten med studien är att beskriva hur elever som går i förskoleklassen upp till årskurs tre, upplever att deras kamratkontakter och självbild påverkas av att de går på specialundervisning. Undersökningen ska ge en bild av om eleverna känner sig inkluderade i klassens gemenskap och lyfta elevernas åsikter om specialundervisningen.   Arbetet ger en översikt över tidigare forskning om kamratkontakter, inkludering och självbild. Med hjälp av intervjuer ville vi undersöka hur barnen i vår undersökningsgrupp upplever specialundervisningen i jämförelse med tidigare forskning.   Resultatet visar att eleverna överlag har en positiv inställning till att få specialundervisning med vissa komplikationer. Det har dock varit svårt att få svar på hur specialundervisningen egentligen påverkar elevernas kamratkontakter. Kontentan är att kamraterna är viktiga. Något tydligare blev resultatet angående hur specialundervisningen påverkar känslan av inkludering. Det visar sig att det finns en delning då en del barn inte tycks påverkas alls medan andra upplever problem i samband med att de återvänder till klassrummet efter att ha varit hos specialpedagogen. Inte heller när det gäller självbilden visar resultatet att specialundervisningen skulle påverka eleverna, de elever som uppvisar tecken på dålig självbild kan lika gärna påverkats av andra orsaker. Resultatet visar även att synen på specialundervisningen skiljer sig mellan de yngre och de äldre barnen. De yngre barnen ser specialundervisningen som ett lekfullt tillfälle medan de äldre ser det som ett tillfälle att lära sig saker på, därav titeln.

Syftet med denna studie är att beskriva och analysera utarbetandet av åtgärdsprogram. Studien fokuserar på vilka utredningar som föregår upprättandet av åtgärdsprogram, hur problem och åtgärder beskrivs i åtgärdsprogram upprättade under 2009. Resultaten jämförs med tidigare liknande forskning och analyseras dels utifrån två dominerande perspektiv skolsvårigheter och behovet av särskilt stöd och dels utifrån tre nivåer; individ-, grupp- och organisationsnivå. Studien är genomförd i en kommun i norra Sverige och omfattar en enkätstudie bland kommunens alla specialpedagoger/lärare kompletterat med en intervju av resurspersoner från Centrala stödteamet samt dokumentstudier i forma av en riktad innehållsanalys med en deduktiv ansats av 24 aktuella åtgärdsprogram. Resultaten visar att de utredningar som föregår upprättandet av åtgärdsprogram och de problembeskrivningar som åtgärdsprogrammen innehåller, i hög grad präglas av ett kategoriskt (individuellt) perspektiv på problemen och elevens behov av särskilt stöd. Det är främst invidnivån som utreds, utredningar på de andra nivåerna förekommer men i lägre grad. Problemen förläggs främst på individnivå och eleven ses i hög grad som ensam bärare av problemet. Däremot visar resultatet att de åtgärder som föreslås i högre grad placeras inom det relationella perspektivet, åtgärder föreslås på individ-, grupp- och organisationsnivå för att möta elevens behov av särskilt stöd.

Enligt styrdokumenten ska skolan se till att elever som behöver särskilda stödåtgärder ska få det. Formerna för detta stöd kan dock vara väldigt olika. Syftet med detta arbete var att genom intervjuer belysa hur några elever i behov av särskilt stöd uppfattade sin skolsituation med avseende på dess segregerande, integrerande eller inkluderande karaktär. Studien består av fyra intervjuer med elever i skolår 4-9. Enligt de definitioner av begreppen segregering, integrering och inkludering som används av andra forskare finns i denna studie exempel på stöd i integrerande respektive segregerande form. Det är tveksamt ifall det, i vår studie, finns något exempel på stöd som kan anses vara inkluderande i dess striktaste betydelse. Resultaten från intervjuerna visar att eleverna var nöjda med det erhållna stödet och de hade ingen uttalad önskan om förändring av detta. Det finns indikationer på att eleverna upplevde sig som bärare av problemet. Att vara ”bra” i skolan innebar för dessa elever antingen goda prestationer eller gott uppförande. I och med att de hade blivit tillfrågade tyckte eleverna i studien att de hade fått vara delaktiga i beslutsfattandet kring sitt stöd. Eleverna uttryckte att det kunde kännas skönt att gå ifrån en pratig klass, men också att de till viss del kände sig annorlunda och utanför. Detta gällde framför allt de elever som har sina viktigaste kamratrelationer inom klassen och som lämnar den för att få stöd. Dessa resultat stämmer väl med annan forskning som har gjorts kring elevers upplevelser av skolan.

Ett uttryck som ofta träffas på i skolvärlden är elever i behov av särskilt stöd. Elevens svårigheter förklaras med att de är i behov av särskilt stöd. Syftet med vår undersökning är att få förståelse och kunskap om vilka barn lärare och rektorer i två skolor, anser vara i behov av särskilt stöd. Studien avsåg att undersöka hur lärare, från förskoleklass till år tre, samt rektorer definierar och reflekterar om begreppet särskilda behov. Studien syftade till att undersöka hur rektorer, lärare, speciallärare och resurspedagog definierade och reflekterade om begreppet särskilda behov. Den empiriska delen av uppsatsen utfördes med kvalitativ semistrukturerad intervjumetod och observationer. Resultatet visade att pedagogerna hade ett övervägande bestämt synsätt, medan rektorerna gav olika svar där den ena rektor hade ett varierande synsätt på elever i behov av särskilt stöd och den andra rektorn hade ett mer bestämt synsätt. Den specialpedagogiska undervisningen skilde sig åt i de två kommuner där undersökningen genomfördes. I den ena kommunen bedrev man undervisningen av elever i behov av särskilt stöd i form av att eleverna fick en del av undervisningen från specialläraren. I den andra kommunen pågick en omstrukturering av undervisningen för elever i behov av särskilt stöd. Den byggde på elevens rätt att gå i en vanlig klass i en vanlig skola och där elever i behov av särskilt stöd skulle inkluderas i undervisningen. De olika specialpedagogiska insatserna skilde sig åt i de båda skolorna. På den ena skolan gick de elever som var av behov av särskilt stöd till en speciallärare för att få extra undervisningsstöd. De elever som var i behov av särskilt stöd i den andra kommunen fick extra stöd i form av en resursperson i klassen. Utifrån vårt resultat kunde vi konstatera att rektorer och klasslärare inte alltid hade samma uppfattning om arbetet med elever i behov av särskilt stöd.