Sedan coronapandemins utbrott har ett flertal restriktioner införts i Sverige, vilka inneburit att människor stannat hemma i större utsträckning än tidigare. På grund av en växande isolering har kvinnorättsliga organisationer världen över varnat om en potentiell ökning av våld mot kvinnor i nära relationer, då konsekvenserna av pandemin ökar exponeringen av riskfaktorer som förknippas med våldet. Våld i nära relationer är tidvis svårt att mäta då det finns ett stort mörkertal av våldsutsatta som inte anmäler till polisen. Därmed prövar forskningsvärlden alternativa data som förväntas fånga en bredare bild av våldsutsattheten världen över, där Googlesökningar visat potential och därav använts till denna uppsats. Fastän tidigare forskning och teoretisk bakgrund förutspått att våldet ökat under pandemin, fann difference-in-difference resultaten ingen effekt på nationell nivå. Däremot tycks Googlesökningar ökat mer i Stockholms län, där människor stannat hemma i större utsträckning relativt andra län.

No description available.

Bakgrund: Våld i nära relationer definieras som fysiskt, psykiskt och/eller sexuellt våld utfört av en partner i en nära relation. Tretton kvinnor i Sverige dödas varje år av en man som de har eller tidigare har haft en relation med. Våldet är ett folkhälsoproblem som belastar samhället. Sjuksköterskans kunskap är viktig i mötet med våldsutsatta kvinnor för att identifiera våld i nära relationer då sjuksköterskor ofta utgör den första kontakten med sjukvården. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelser och erfarenheter av att möta kvinnor som utsatts för våld i nära relationer.   Metod: Allmän litteraturöversikt med induktiv ansats. Databassökningar i PubMed och CINAHL. Femton artiklar kvalitetsgranskades enligt Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag och inkluderades i resultatet som analyserats med kvalitativ analysmetod. Resultat: Vårdmiljön och sjuksköterskans professionella ansvar har betydelse i mötet med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. I vårdmiljön upplever sjuksköterskorna tidsbrist, platsbrist och avsaknad av rutiner på arbetsplatsen. I sjuksköterskornas professionella ansvar behöver sjuksköterskorna hantera sina känslor i mötet med den våldsutsatta kvinnan, vara medveten om sina egna erfarenheter av att vara utsatt eller ha bevittnat våld i nära relationer, informera och stödja kvinnan samt hantera en upplevd kunskaps och utbildningsbrist.  Slutsats Vårdmiljön och sjuksköterskans professionella ansvar har betydelse i mötet med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Sjuksköterskorna upplever kunskapsbrist, tidsbrist och brist på privata utrymmen som försvårar omhändertagandet av våldsutsatta kvinnor. Sjuksköterskor behöver därför ytterligare utbildning inom ämnet våld i nära relationer och mer tid till mötet med dessa kvinnor.

Våld i nära relationer är ett internationellt problem i samhället. Våld i nära relationer innebär fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld utfört av en partner i en nära relation. Konsekvenserna för kvinnor som upplever våld i nära relationer kan leda till allvarliga skador, handikapp eller dödsfall. Det är vanligare att kvinnor blir utsatta för grövre våld än män och har därmed ett större behov av stöd och hjälp, främst från sjukvården. Sjuksköterskans kunskap är viktig då hen oftast är den första vårdgivaren som möter de våldsutsatta kvinnorna.

Våld i nära relationer är ett stort betydande samhällsproblem som fått alltmer uppmärksamhet i såväl media som i samhällsdebatten. Konsekvenserna av våldet blir förödande för de utsatta och därmed är det av vikt att socialtjänsten aktivt arbetar för att åtgärda det sociala problemet genom olika insatser som ska tillgodose utsattas stöd- och hjälpbehov. Studien undersöker vilka insatser socialtjänsten erbjuder och hur insatserna tillgodoser våldsutsatta vuxna individers, över 18 års, behov. För att besvara studiens syfte genomförs kvalitativa intervjuer med de professionella på socialtjänsten och analysen av materialet görs med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Tidigare forskning och intervjupersonernas svar visar att de främsta insatserna som beviljas är skyddat boende och samtalsstöd. Insatserna som beviljas tillgodoser individens behov till stor del men förbättringar i bland annat samverkan, kunskap om våld i nära relationer och fortsatt forskning behövs för att tillgodose alla våldsutsattas behov i samhället.

Den här kvalitativa forskningen fokuserar på våld i nära relationer och hur socialtjänsten kan hjälpa kvinnor som utsätts för detta. Syftet med studien är att undersöka socialtjänstens insatser för våldsutsatta kvinnor och vilka typer av stöd som socialarbetare tycker är grundläggande för att dessa kvinnor ska kunna hantera sin vardag. Studien använder två teoretiska perspektiv, nämligen systemteori och empowerment, för att belysa de komplexa problemen som våld i nära relationer medför. Tidigare forskning har visat att våld i nära relationer är ett globalt och komplext samhällsproblem. Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer med fem socialarbetare från två olika kommuner i Sverige. Resultatet av studien visar att socialtjänsten i de två utvalda kommunerna främst erbjuder insatser i form av stödjande samtal, kortsiktiga bostadslösningar och kontaktpersoner. Studiens resultat visar också att det finns vissa brister inom socialtjänsten, inklusive brist på resurser i form av personal, tid och ekonomi, samt brist på utbildning inom områden som traumamedveten omsorg. Slutligen framkommer det att kontaktpersonen som en insats behöver erbjudas till våldsutsatta kvinnor under en längre period. Denna uppsats ger alltså en inblick i socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och visar på både framgångar och brister i de insatser som erbjuds.

Syftet med studien är att jämföra framställningen av kvinnor och män som förövare och offer i Sveriges tidningsrapportering om våld i nära relationer. För att ta reda på hur könen framställs samt om könen framställs stereotypiskt eller icke-stereotypiskt, har ett antal tidningsartiklar som samtliga gestaltar och bidrar till samhällets bild av våld i nära relationer analyserats. Studien ämnar bidra med kunskap och öka medvetenheten om de olika könsstereotyperna kring partnervåld, om hur våldet gestaltas i media samt om det finns skillnader i hur könen framställs. För att jämföra hur könen framställs tillämpades en kvalitativ innehållsanalys, som undersökte hur artiklarna framställer kvinnor och män utifrån kategorierna skuldbeläggning, motiv och normer. Studien har utgångspunkt i medielogiken och gestaltningsteorin. Sammanlagt studerades 38 artiklar från Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet. Resultatet visade att det finns skillnader i hur kvinnor och män framställs som förövare och offer. Kvinnor som offer skuldbeläggs och gestaltas stereotypiskt, kvinnor som förövare sympatiseras och gestaltas icke-stereotypiskt. Män som offer skuldbeläggs däremot inte och gestaltas icke-stereotypiskt samt män som förövare skuldbeläggs inte heller och gestaltas stereotypiskt. Av slutsatsen framkom att könen inte framställs jämställt och könsstereotyperna påverkar framställningarna genom att det bidrar till en inkorrekt gestaltning av våld i nära relationer. / The purpose of the study is to compare the portrayal of men and women as perpetrators and victims in Sweden's newspaper report on domestic violence. In order to find out how women and men are portrayed and whether they are portrayed stereotypically or non-stereotypically, a number of newspaper articles that all shape and contribute to society's image of domestic violence have been analyzed. The study intends to contribute knowledge and increase awareness of the different gender stereotypes surrounding partner violence, about how violence is portrayed in the media and whether there are differences in how gender is portrayed. To compare how the sexes are portrayed, a qualitative content analysis was applied, which examined how the articles portray women and men based on the categories of guilt, motives and norms. The study is based on media logic and framing theory. A total of 38 articles were studied from Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen and Aftonbladet. The results showed that there are differences in how women and men are portrayed as perpetrators and victims. Women as victims are blamed and stereotyped, women as perpetrators are sympathized and portrayed non-stereotypically. Men as victims, on the other hand, are not blamed and portrayed non-stereotypically, and men as perpetrators are not blamed and stereotyped either. The conclusion showed that the genders are not portrayed as equal and gender stereotypes affect the representations by contributing to an incorrect portrayal of violence in domestic violence.

I augusti 2021 infördes ett lagförtydligande i socialtjänstlagen kring nämndens ansvar förutövare av våld i nära relationer. Denna studie syftade till att undersöka socialarbetareserfarenheter av förtydligandet kring socialnämndens ansvar för våldsutövare, utifrån deraspraktiska arbete med våld i nära relationer. Föreliggande kvalitativa studies empiriskamaterial samlades in genom en webbenkät som besvarades av 15 socialarbetare. Resultatetvisade svårigheter i implementeringen av lagen i de verksamheter där respondenterna arbetaroch att de inte upplevde att lagförtydligandet hittills lett till några förändringar i det praktiskaarbetet. Socialarbetarna efterfrågade centrala riktlinjer, vägledning och andra beskrivningarav hur arbetet bör bedrivas.

Våld i nära relationer är ett stort problem för samhället och individen. Majoriteten av de som blir utsatta är kvinnor, men det drabbar även män och barn. Studiens syfte var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta patienter som blivit utsatta för våld i nära relationer. Studien är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Åtta sjuksköterskor som arbetar i ambulanssjukvården i Göteborg deltog i studien. Analysen av materialet resulterade i tre teman: Förutsättningar inför mötet med den våldsutsatta patienten, Möta den våldsutsatta patienten och Upplevelser som är svåra att släppa. Resultatet av studien visar att ambulanssjuksköterskor upplever ilska, frustration och maktlöshet i mötet med patienter som blivit utsatta för våld i nära relationer. Särskilt starka blir dessa känslor när barn är inblandade. Ett fungerande samarbete med sin ambulanskollega och känslan av en tillfredsställande arbetsinsats hade positiv inverkan på informanterna. Det framkommer också att regelverket kring vem som ansvarar för patienten är för otydligt och att det ibland är svårt att få patienter till rätt vårdinstans. Vidare framkom det i resultatet att informanterna upplever att det inte finns några riktlinjer gällande handhavandet av patienter som utsatts för våld i nära relationer i ambulanssjukvården och orosanmälan som skall göras när barn misstänks fara illa är alldeles för krångliga att göra. Informanterna känner ett behov av tydligare riktlinjer och mer utbildning kring våld i nära relationer. / Domestic violence is a major issue for society and for the individual. The majority of those who are exposed are women, but it also affects men and children. The purpose of this study was to investigate ambulance nurses' experience of meeting patients who have been exposed to domestic violence. The study is a qualitative interview study with an inductive approach. Eight nurses working in the ambulance service in Gothenburg participated in the study. The analysed material resulted in three themes: Prerequisites for the encounter with the abused patient, Encounter the abused patient and Experiences that are difficult to let go. The results of the study show that nurses in the ambulance service experience anger, frustration, and powerlessness in the face of domestic violence. These feelings become especially strong when children are involved. To have good teamwork with your colleague and the feeling of a satisfactory work effort had a positive impact on informants. It also shows that the regulations are too vague, and it is sometimes difficult to get patients to the right care institution. Furthermore, the results showed that the informants experienced that there are no guidelines for domestic violence and to write a notification of concern when children are involved, is far too complicated to do. The informants feel the need for clearer guidelines and more education on domestic violence.

Denna studie betonar komplexiteten i de kvinnors situation som utsätts för våld i nära relationer genom att undersöka våldsutsattas hjälpsökande beteende utifrån relevanta nyckelpersoners perspektiv. Genom intervjuer avser studien att skapa ytterligare förståelse för varför våld i nära relationer är en så pass underrapporterad och dold brottskategori. Studien tar avstamp i den modell som avser att förklara våldsutsatta kvinnors hjälpsökande beteende som presenteras av Liang, Goodman, Tummala-Narra och Weintraub i “A theoretical framework for understanding help-seeking processes among survivors of intimate partner violence”. Empirin som denna uppsats bygger på består av kvalitativa intervjuer medsex yrkesverksamma individer som på något sätt arbetar med brottstypen våld i nära relationer. Intervjudeltagarna har intervjuats vid varsitt tillfälle och samtliga intervjuer har utgått ifrån våldsutsatta kvinnors hjälpsökande beteenden samt de yrkesverksammas arbetsmetoder som övergripande ämne. Intervjuerna har vid ett senare tillfälle analyserats med hjälp av en tematisk analys. Studiens resultat påvisar att myndigheterna ser känslan av skuld och skam, samt att man som våldsutsatt inte litar på att bli ordentligt skyddad från sin våldsutövare som delförklaringar till att inte anmäla sin utsatthet. Att myndigheterna för många dessutom kan vara svårtillgängliga ses också som en delförklaring till att anmälningsbenägenheten är så låg. Utöver det identifierades en viss skillnad i hur de yrkesverksamma inom Socialtjänsten resonerar kring brottstypen och den våldsutsatta i jämförelse med de intervjudeltagare som är verksamma inom Polismyndigheten. De intervjudeltagare tillhörande Socialtjänsten fann det exempelvis av vikt att bekräfta den våldsutsattas berättelse medan de verksamma inom Polismyndigheten ansåg det vara nödvändigt att förhålla sig opartiska och ha en objektiv inställning till informationen de får ta del utav.