Bakgrund: Intensivvård är en avancerad behandling med noggrann övervakning av kritiskt sjuka patienter. Patienterna är i ett utsatt läge och i beroendeställning av vårdpersonal såväl sina närstående. Tidigare studier tar upp vikten av delaktighet men utifrån ett patientperspektiv. Det har erfarits att närstående inte görs delaktiga i vården som de skulle kunnat vara. Det saknas även studier där närståendes delaktighet undersökts. Att vara närstående till en kritiskt sjuk person kan vara svårt och det är intensivvårdssjuksköterskans ansvar att göra de närstående delaktiga. Negativa effekter kan ske för de närstående som inte får vara delaktiga, så kallat “post-intensive care syndrom”. Syfte: Studiens syfte var att beskriva närståendes upplevelser av delaktighet i vården av en vuxen kritiskt sjuk person på intensivvårdsavdelningen. Metod: En systematisk litteraturstudie med kvalitativ ansats med 15 vetenskapliga artiklar. Artiklarna har analyserats med hjälp av Bettany-Saltikov och McSherrys metod. Resultat: I resultatet framkom tre huvudkategorier: Att finnas till för patienten, Involverad i kommunikationen med vårdpersonal samt Delta i den fysiska omvårdnaden. Slutsats: Närståendes upplevelse av delaktighet har en betydande roll för intensivvården. Närstående känner sig delaktiga genom att få vara med fysiskt i omvårdnaden men även att vara passiv. De uppskattar att få information, att få valmöjligheter och på så sätt känna sig delaktiga. Närståendes delaktighet speglades även när de var nära, uppmuntrade och förde patientens talan. Att ta vara på närstående och göra dem delaktiga på intensivvårdsavdelningen är något att ta lärdom av. / Background: Intensive care involves an advanced treatment and close monitoring of critically ill patients. Patients are in a vulnerable position that depends on both their next-of-kin as well as advanced health care. Previous studies address the importance of participation but from a patient perspective. Former experiences from intensive care have pinpointed that relatives are not as involved in the care as they could be. There currently are few studies where the participation of relatives has been investigated. Being close to a critically ill person can be difficult and it is the intensive care nurse´s responsibility to involve the relatives. Negative effects can occur for the relatives who are not allowed to participate, so called “post-intensive care syndrome”.  Aim: The aim of the study was to describe relatives' experiences of participation in the care of an adult critically ill person in the intensive care unit. Method: A systematic literature study with a qualitative approach from 15 scientific articles. The articles have been analyzed using Bettany-Saltikov and McSherry´s method. Results: The results showed three main headings: To be there for the patient, Part taking in the communicational aspects with the care givers and Participate in physical care. Conclusion: Relatives' experience of participation has a significant role for intensive care. Relatives feel involved by being physically engaged in the care, but also by being passively active. They appreciate recieving information, having choices and through that feeling more involved. The participation of relatives was also reflected when they were close, encouraged and brought the patient´s voice. Taking care of relatives and making them involved in the intensive care unit is something to learn from.

Bakgrund: Invasiv monitorering och behandling inom intensivvården ökar risken för VRI, vilket hotar patientsäkerheten. CVK-relaterad blodburen infektion utgör 20 % av infektionerna inom intensivvården och leder till ökad mortalitet. Dock anses dessa infektioner i hög grad vara undvikbara. Sjuksköterskor inom intensivvården hanterar CVK dagligen och ansvarar för att detta görs på ett patientsäkert sätt, om patientsäkerheten brister kan det leda till vårdlidande för patienten. En viktig del av patientsäkerhetsarbetet är att sammanställa kunskap om vilka åtgärder sjuksköterskor kan genomföra för att minska antalet CVK-relaterade blodburna infektioner.  Syfte: Beskriva de åtgärder som sjuksköterskor kan genomföra vid hantering av CVK för att minska frekvensen av CVK-relaterade blodburna infektioner hos vuxna patienter inom intensivvården.  Metod: Litteraturstudie med systematisk ansats av observations- och interventionsstudier. Artikelsökning genomfördes i PubMed och CINAHL. Kvalitetsgranskning genomfördes med mall från Willman, Stoltz och Bahtsevani (2011). Resultatet utformades genom narrativ syntes och presenteras i löpande text samt sammanfattande tabeller. Resultat: Baserat på 20 kvantitativa studier med fokus på vuxna patienter med CVK som vårdas på IVA beskrivs de sex kategorierna: förband, hudtvätt, hängtid, proppar och ventiler, utbildning samt åtgärdspaket. Inom alla dessa kategorier fanns studier som visade på åtgärder som ledde till minskning av CVK-relaterad blodburen infektion.  Slutsats: Denna studie tydliggör att sjuksköterskan vid CVK-hantering har möjlighet att arbeta infektionsförebyggande. Genom att använda desinfektionsproppar och injektionsventiler med desinfektionsbara membran, hudtvätt med klorhexidin, utbildning och åtgärdspaket kan sjuksköterskan således minska risken för patienters vårdlidande. Denna studie föreslår forskning av hur implementering ska ske för att öka följsamheten kring åtgärder för förebyggande av CVK-relaterad blodburen infektion. / Background: Invasive monitoring and treatment in intensive care increases the risk of healthcare associated infections, which is a threat for patient safety. Central line-associated bloodstream infection [CLABSI] accounts for 20 % of all infections in intensive care and leads to increased mortality. However, CLABSI is largely considered avoidable. Nurses in the ICU handle these devices on a daily basis and are responsible for ensuring that this is performed in a manner that complies with patient safety; lack of patient safety can cause suffering for the patient. An important part of improving patient safety is to compile knowledge about what measures nurses can implement to reduce the number of CLABSI. Aim: To describe the measures that nurses can implement when managing the central line to reduce the frequency of CLABSI in adult patients in intensive care. Method: Quantitative literature study with a systematic approach of observational and interventional studies. Search was performed in PubMed and CINAHL. Quality review was conducted using templates from Willman, Stoltz and Bahtsevani (2011). The results were developed through narrative synthesis and presented in text and summary tables. Results: Based on 20 quantitative studies focusing on adult patients with central lines cared for at the ICU, the six described categories are: dressings, bathing, hang time, port protectors and connectors, education and bundles. In all these categories, there were studies that showed measures that led to a reduction in CLABSI. Conclusion: This study clarifies that the nurse in central line-management has the opportunity to prevent infection. By using port protectors and connectors with disinfectable membranes, bathing with chlorhexidine, education and bundles, the nurse can therefore reduce the risk of patients suffering from care. This study proposes research on how implementation should take place to increase compliance with measures for the prevention of CLABSI.

Bakgrund: Bristande kommunikationen kan vara en stor anledning till patientsäkerhetsrisker, ofta uppstår bristerna i övergången mellan olika team och där en snabb och effektiv hantering är av största vikt såsom på intensivvårdsavdelningar. SBAR rekommenderas av SKR och studier har visat att användandet av SBAR ökar patientsäkerheten i vissa aspekter. Motiv: Inga studier har hittats som undersöker vilka faktorer som kan påverka intensivvårdssjuksköterskans möjligheter att rapportera enligt SBAR. Kunskap om detta kan leda till utvecklandet av metoder som kan förbättra möjligheten till korrekt SBAR rapportering. Syftet: Syftet med studien var att kartlägga om olika faktorer kan påverka om intensivvårdssjuksköterskor rapporterar korrekt enligt SBAR eller inte vid överrapportering. Metod: Metoden som användes var en kvantitativ observationsstudie. Observationerna skedde på två olika intensivvårdsavdelningar på ett medelstort sjukhus i Norrland. 31 intensivvårdssjuksköterskor deltog. Efter observationen fick studiedeltagaren svara på ett frågeformulär. Resultat: Resultatet visade inga statistiskt signifikanta skillnader eller samband vilket delvis kan förklaras av ett litet stickprov. Resultatet visade dock på medelstora effekter som tyder på att intensivvårdssjuksköterskor som rapporterat felaktigt enligt SBAR var äldre, hade arbetat en längre tid som sjuksköterskor och längre tid på arbetsplatsen samt att en korrekt SBAR rapportering hade fler störningar och en högre ljudnivå. Konklusion: En förbättrad följsamhet till SBAR skulle kunna minska samhällskostnader och vårdskador. Utbildningsinsatser i form av rollspel eller simulering skulle kunna öka kunskapen om SBAR. Kontinuerlig fortbildning behövs för att upprätthålla kompetensen, detta kan göras genom instruktionssjuksköterskor och användandet av lättillgängliga flödesscheman samt att rapportering bör ske där det är en låg ljudnivå / Background: Inadequate communication can be a considerable reason for patient safety risks. Mistakes in communication often happen in the transition between different teams and when efficient and fast management is of importance, such as in an ICU. The use of SBAR (Situation, Background, Assessment, Recommendation) is recommended by SKR and studies have shown that it can improve patient safety in some aspects. Motive: Knowledge about factors that can affect the intensive care nurses' possibilities to do a correct SBAR handover can help create methods that can increase the possibility of a correct SBAR handover. Aim: The aim of the study was to map out whether varied factors can affect intensive care nurses to do a correct handover accordingly to SBAR or not. Method: The method used was a quantitative observational study. The observations took place on two different intensive care units in a medium sized hospital in northern Sweden. 31 intensive care nurses participated in the study. The participants then answered a questionnaire after the observation. Result: The result did not show any significant differences or relationships. The result did, however, show midsized effects that could indicate that the intensive care nurses who fail to do a handover accordingly to SBAR tend to be older, had worked a longer time at the workplace and as a registered nurse. Correct SBAR handovers had a higher sound level and more interruptions. Conclusion: A better compliance with SBAR could reduce iatrogenic harm and societal costs. Educational efforts could help increase knowledge about SBAR, roleplay and simulations have shown a good effect when implementing SBAR. Continuous education to uphold knowledge is needed, it can be done with instructional nurses and flowcharts. During handovers, the sound level should be reduced.

SAMMANFATTNINGBakgrund: Specialistsjuksköterskor anser att extubation är svårare och mer komplext än intubation. Extubation kräver mycket fokus på patientens fysiska behov vilket kan försvåra för vårdpersonal att uppfylla patientens psykosociala behov. Forskning visar att patienter har obehagliga minnen från att vara intuberade och bli extuberade. Syftet: Syftet var att undersöka hur patienten görs delaktig vid extubation på intensivvårdsavdelning. Metod: Designen var en fokuserad etnografiskt observationsstudie med deduktiv ansats. Urvalet var patienter som opererades elektivt och vårdades postoperativt på Thoraxintensivvårdsavdelning vid ett universitetssjukhus. Tio patienter observerades när de blev extuberade av intensivvårdspersonalen. Sedan utfördes en semistrukturerad intervju om patientens erfarenhet av att bli extuberad och om de kände sig delaktiga.  Resultat: För att göra patienten delaktig gav personalen information, var stöttande, närvarande och respekterade patientens värdighet och integritet. Detta gjorde personalen genom fysisk beröring, att benämna patienten med namn, samt att utföra extubation avskilt. Resultatet kan inte säkerställa att det går att etablera en vårdrelation under extubation då en vårdrelation endast etablerades vid två av tio tillfällen. Majoriteten av patienterna hade inga minnen av att bli extuberade. Slutsats: Personalen gjorde patienterna delaktiga under extubation genom att ge information, vara närvarande och stöttande samt genom att visa patienten värdighet och respekt. Patienterna kunde göras delaktiga utan att en vårdrelation etablerades, detta tyder på att begreppet vårdrelation behöver en tydligare definition. Trots att majoriteten av deltagarna inte hade minnen från extubationen bör de göras delaktiga. / ABSTRACT. Background: Specialist nurses consider extubation more difficult and complext than intubation. Extubation requires a lot of focus on the patient's physical needs, which can prove it difficult for specialist nurses to fulfill the patient's psychosocial needs. Research shows that patients have unpleasant memories of being intubated and being extubated. Aim: The aim was to investigate how patient participation was fulfilled during extubation in a intensive care unit. Method: The design was a focused ethnographic observational study with a deductive approach. The sample was patients who underwent elective surgery and received postoperative care in the thoracic intensive care unit in a university hospital. Ten patients were observed as they were extubated by the intensive care personnel. A semi-structured interview was then conducted about the patient's experience of being extubated and whether they felt involved. Main result: To increase the patience participation, the staff were informative and supportive, present and respected the patient's dignity and privacy. Staff did this through physical touch, calling the patient by name, and performing extubation separately. The results cannot ensure that it is possible to establish a care relationship during extubation as a care relationship was only established on two out of ten occasions. The majority of patients had no memory of being extubated.  Conclusion: Patient participation during extubation can be achieved through information, staff presence and support. It’s possible to achieve patientparticipant without establishing a caring relationship. The majority of participants did not have memories of extubation, however, patient participation should still be achieved.

Bakgrund: Sömn är ett grundläggande behov och avgörande för människans fysiska samt psykosociala återhämtningsförmåga. Sömnens betydelse underskattas dock och försummas oftast hos både friska och kritiskt sjuka individer. God sömnkvalitet är en ständig utmaning i en intensivvårdsmiljö och problemet är komplext då vårdmiljön såväl som patientens känslomässiga upplevelse påverkar sömnen och sömnkvalitet. Sjuksköterskans ansvar är att tillgodose människans grundläggande behov vilket utgör grunden för omvårdnad. Därmed är det sjuksköterskans uppgift att tillämpa sömnfrämjande omvårdnadsåtgärder och främja patientens hälsa och välbefinnande. Syfte: Sammanställa och beskriva omvårdnadsåtgärder för att främja sömnkvalitet för patienter som vårdas på en intensivvårdsavdelning. Metod: Systematisk litteratursammanställning genomfördes med en kvantitativ metod och deduktiv ansats. 24 studier har granskats, analyserats och skapat ett resultatunderlag som presenteras i en narrativ sammanställning. Resultat: Det framkom att öronproppar, ögonmask, musik, aromaterapi, akupressur, massage och meditation främjar intensivvårdspatienters sömn och sömnkvalitet. Omvårdnadsåtgärderna kan definieras i två främjande aspekter: yttre och inre påverkan. Resultatet visa att omvårdnadsåtgärderna kan ha god effekt både när de används separat och i kombination med varandra. Slutsats: Det finns ett flertal omvårdnadsåtgärder intensivvårdssjuksköterskan kan använda för att främja patientens sömn. Flertalet av omvårdnadsåtgärderna är okonstlade, kräver ingen utbildning och kan vara lätta att etablera i sjukvården. Detta bör bidra till att de relativt enkelt kan implementeras inom intensivvården. / Background: Sleep is a fundamental need and decisive for human physical and psychosocial recovery. However, the importance of sleep is underestimated and often neglected in both healthy and critically ill individuals. Good sleep quality is a constant challenge in an intensive care unit environment and the problem is complex, related to the care unit environment as well as the patient's emotional experience affect sleep and sleep quality. The nurse's responsibility is to take care of the basic human needs that fulfill the basis of nursing. Therefore, it is the nurse's task to apply sleep-promoting nursing interventions and promote the patient's health and well-being. Objective: Compile and describe interventions to promote sleep quality among patients cared for in an intensive care unit. Method: Systematic literature compilation was carried out using a quantitative method with a deductive approach. 24 studies have been reviewed, analyzed, and presented in a narrative compilation. Results: It has emerged that earplugs, eye mask, music, aromatherapy, acupressure, massage, and meditation improve intensive care patients' sleep and sleep quality. Nursing interventions can be defined in two promoting aspects: external and internal influence. The results show that the nursing interventions can have a good effect both when they are used separately and in combination with each other. Conclusion:  There are several nursing interventions the intensive care nurse can use to promote the patient's sleep. Most of the nursing interventions are simple, require no training and can be easily established in healthcare. This should help ensure that they can be implemented relatively easily in intensive care.

Bakgrund Tidigt föräldraskap redan på neonatalvårdsavdelning med aktivt deltagande och hud-mothudkontakt påvisar positiva effekter hos det prematura barnet och främjar en sund anknytning. För att främja deltagande behövs ett respektfullt samarbete mellan sjuksköterska och familj enligt familjecentrerad vård (FCC). Syfte Syftet var att sammanställa tidigare forskning för att beskriva föräldrars upplevelser av delaktighet i omvårdnaden av prematura barn. Metod Litteraturstudien inkluderade 15 studier med kvalitativ design och utformades som en strukturerad litteraturstudie. Datainsamlingen utfördes i databaserna PubMed och CINAHL. Inför inklusion lästes artiklarna av båda författarna och kvalitetsgranskades enligt Fribergs granskningsfrågor för kvalitativa studier. Dataanalys utfördes strukturerat utifrån Fribergs fyra steg för att analysera och sammanställa resultatet. Resultat Två kategorier med respektive sex underkategorier identifierades där främjande respektive hindrande faktorer av föräldrars upplevelser av delaktighet speglas. Att vara närvarande i omvårdnaden samt hud-mot-hudkontakt med barnet fick föräldrarna att känna sig delaktiga. Stöd och vägledning från vårdpersonal hade stor betydelse och upplevdes underlättade för föräldrarna. Det fanns känslomässiga hinder för anknytningen samt svårigheter med miljöns utformning. Slutsats Delaktigheten i omvårdnaden var viktigt för att gynna amningen, stärka föräldrarollen samt öka självförtroendet och kan uppnås med implementering av FFC. / Background Early parenthood already in the neonatal care unit with active participation and skin-to-skin contact demonstrates positive effects in the premature baby and promotes a healthy bonding. To promote participation, a respectful collaboration between nurse and family is needed according to family-centered care (FCC). Aim The aim of this study was to compile previous research to describe parents' experiences of participation in the care of premature infants. Method The literature review included 15 studies with qualitative design and was designed as a structured literature review. The data collection was performed in the databases PubMed and CINAHL. Prior to inclusion, the articles were read by both authors and quality reviewed according to Friberg's review questions for qualitative studies. Data analysis was performed in a structured way based on Friberg's four steps to analyze and set the results. Results Two categories with six subcategories were identified where promoting and barrier factors of parents' experiences of participation are reflected. Being present in the care and skin-to-skin contact with the child made the parents feel involved. Support and guidance from healthcare professionals was of great importance and was perceived as easier for the parents. There were emotional barriers to the connection as well as difficulties with the design of the environment. Conclusions Participation in nursing was important to promote breastfeeding, strengthen the parental role and increase self-confidence and can be achieved with the implementation of FCC.

Bakgrund: Suicid är ett globalt folkhälsoproblem. I Sverige vårdades 2021 cirka 11 000 patienter som försökt begå suicid. Intensivvårdssjuksköterskor har en betydelsefull roll i vården och mötet med patienten som utfört ett suicidförsök. Människor som försökt begå suicid har ett lidande och behöver bemötas utifrån en helhet av kropp, själ och ande. Syfte: Att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att på en intensivvårdsavdelning vårda patienter som försökt begå suicid. Metod: Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Tio intensivvårdssjuksköterskor med erfarenhet av att vårda patient efter suicidförsök intervjuades. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier, Väcker känslor, Vårda både kropp och själ, Att skapa en trygg miljö och Att bemöta anhöriga. De fyra kategorierna är sedan uppdelade i nio subkategorier. Konklusion: Studiens resultat visar att intensivvårdssjuksköterskor erfar att omvårdnaden av patienter som försökt begå suicid är komplex. Olika uppfattningar framkommer angående om det ingår i intensivvårdssjuksköterskans roll att prata med patienten om suicidförsöket. Att intensivvårdssjuksköterskor har olika syn på detta kan eventuellt leda till att patienter inte får jämlik vård. Vidare forskning av ämnet behövs för att skapa riktlinjer och tydliggöra om det är intensivvårdssjuksköterskans uppgift att initiera samtal om suicidförsöket. / Background: Suicide is a global public health problem. In Sweden, approximately 11,000 patients who attempted suicide were treated in 2021. Intensive care nurses have an important role in the care and meeting with the patient who has attempted suicide. People who have attempted to commit suicide are suffering and the whole person needs to be treated, body, soul and spirit. Aim: To describe intensive care nurses' experiences of caring for patients who have attempted suicide in an intensive care unit. Method: A qualitative content analyses with an inductive approach. Ten intensive care nurses with experience from caring for patients after suicide attempt, where interviewed. Result: The analysis resulted in four categories, Evokes emotions, Caring for both body and soul, Creating a safe environment and Dealing with relatives. Conclusion: Intensive care nurses experience that the care of patients who have attempted suicide is complex. Different opinions emerge regarding whether it is part of the intensive care nurse's role to talk to the patient about the suicide attempt. Different views on this could potentially lead to patients not receiving equal care. Further research on the subject is needed to create guidelines and clarify whether it is the intensive care nurse's task to initiate conversations about the suicide attempt.

Bakgrund: Vården på en intensivvårdsavdelning är tänkt att vara kurativ, det vill säga botande. Trots det, så inträffar ca 20 procent av alla dödsfall på intensivvårdsavdelningar i Sverige och omställningen till palliativ vård sker ofta snabbt. Döden inträffar ofta kort därpå, och denna transition kan upplevas på olika sätt beroende på hur personalen informerar och kommunicerar med de närstående om vad som sker. Syfte: Syftet med litteraturöversikten är att undersöka hur närstående upplever den palliativa vården på intensivvårdsavdelningar. Metod: En litteraturöversikt gjordes och tio vetenskapliga artiklar valdes ut, varav sex var kvantitativa och fyra kvalitativa. Resultat: Fem huvudteman med underteman identifierades. Information om diagnos och prognos var viktigt för de närstående och var avgörande för hur passförberedda de var inför den sjukes död. Kommunikation, det vill säga hur informationen förmedlades, var också en viktig parameter för upplevelsen. Närstående eftersökte också att få stöd från personalen i form av empati eller existentiellt stöd. Med interaktion menas såväl den praktiska delaktigheten i omvårdnaden av den sjuke, som den fysiska och existentiella närvaron som visade sig vara mycket betydelsefull. Slutligen behandlas hur den fysiska miljön påverkar de närståendes upplevelse, med mycket teknisk utrustning och lite utrymme för avskildhet och lugn. Diskussion: Resultaten diskuterades utifrån Andersheds teoretiska ramverk och hennes huvudbegrepp “att veta”, “att vara” och “att göra”, samt utifrån hennes tankar kring det humanistiska förhållningssättet hos personalen och vad “extraresurser” kan innebära. / Background: The care in the intensive care units intends to save lives. In spite of that aim, 20 percent of the deaths in Sweden occur at the intensive care units and the transition between curative and palliative care can be very quick. Death often occurs shortly thereafter, and this can be experienced in different ways depending on how the staff informs and communicates with the next-of-kin. Aim: The purpose of the literature review is to examine how the next-of-kin experience palliative care in intensive care units. Method: A literature review was made and ten scientific articles were selected. Six were quantitative and four qualitative. Results: Five main themes with subthemes were identified. Information on diagnosis and prognosis was crucial. Communication was also important. The next of kin appreciated emotional and existential support. Interaction, as in practical involvement and as in the physical and existential presence, turned out to be very important. Finally, results show that the environment with a lot of technical equipment and little space for privacy and tranquility affects the experience for next-of-kin. Discussion: The results are discussed in relation to Andershed’s theoretical framework “Involvement in the light - Involvement in the dark.” and her main concepts“ to know”, “to be” and “to do”. In addition, Andershed’s concepts of humanistic approach and “extra resources” are being discussed.

Bakgrund: Att genomgå hjärtkirurgi kan rädda en patients liv men det kan även leda till en ökad risk att drabbas av en komplikation som postoperativt delirium. Delirium är inte ett sjukdomstillstånd utan ett tillstånd av mental förvirring som påverkar patientens uppmärksamhet, medvetenhet och kognitiva förmåga. Postoperativt delirium kan leda till många negativa konsekvenser vilket kan medföra lidande för patienten. Vården ska ha som mål att lindra patientens lidande genom att se till hela patienten i den vårdande relationen, det är det som är kärnan i vårdvetenskap. Forskning har visat att det är viktigt för patientens postoperativa återhämtning att tidigt kunna upptäcka och förebygga postoperativt delirium. Det har framkommit att intensivvårdssjuksköterskor behöver ha ökad förståelse och kunskap om ämnet för att kunna upptäcka och förebygga postoperativt delirium efter hjärtkirurgi. Syfte: Syftet med studien är att identifiera riskfaktorer som kan påverka utvecklingen av postoperativt delirium bland intensivvårdspatienter efter hjärtkirurgi. Metod: En systematisk litteraturstudie där kvantitativa artiklar har analyserats efter Bettany-Saltikov och McSherry (2016) analysmetod. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier: Patientens bakgrund, Tiden i hjärt-lungmaskin, Längden av respiratorbehandling samt Komplikationer till följd av hjärtkirurgi som är riskfaktorer som visade sig påverka utvecklingen av postoperativt delirium. Slutsats: Den samlade kunskapen som föreliggande studie har givit kan ligga till grund för intensivvårdssjuksköterskor i vården av patienter med postoperativt delirium. Intensivvårdssjuksköterskor ska ha med sig i den vårdande relationen att patientens situation är komplex och att det de utsätts för kan bidra till ökat lidande för patienten. Mer forskning behövs kring riskfaktorer för postoperativt delirium och hur den mentala förvirringen påverkar patienten och dess anhöriga. / Background: Heart surgery can save a patient's life but can also lead to an increased risk of suffering from a complication such as postoperative delirium. Delirium is not an illness but a state of mental confusion that affects the patient's attention, awareness and cognitive ability. Postoperative delirium can lead to many negative consequences which can cause patient suffering. Nursing care has aimed to alleviate a patient's suffering by seeing the entire patient in the caring relationship. This is the core in nursing science. Research has shown that it is important for the patient's postoperative recovery to be able to detect and prevent postoperative delirium in an early stage. It has appeared that intensive care nurses need more education and knowledge in this area in order to be able to detect and prevent postoperative delirium after heart surgery. Aim: The aim of the study is to identify risk factors that are associated with the development of postoperative delirium after heart surgery within patients in the intensive care unit. Method: A systematic literature review that analyzed quantitative articles according to a method of analysis by Bettany-Saltikov and McSherry (2016). Result: Four categories emerged from the analysis: Patients background, length of mechanical ventilation, Heart- and lung machine duration and Complications after heart surgery that were risk factors which affected the development of postoperative delirium. Conclusion: The overall knowledge that the study has provided can form a basis for intensive care nurses in the care of patients with postoperative delirium. Further research is needed on risk factors for postoperative delirium and how the mental confusion affects both the patient and relatives. More research is also needed about how postoperative delirium can be prevented.

Bakgrund: Bristande kommunikation mellan vårdpersonal är en av de vanligaste orsakerna till de skador och avvikelserapporter som årligen uppstår inom hälso- och sjukvården. Vid ett överrapporteringstillfälle finns risk att information missförstås eller att information inte överlämnas vilket därmed kan äventyra patientsäkerheten och en god vård. Eftersom användandet av kommunikationsverktyg förespråkas fanns det skäl att beskriva betydelsen av kommunikationsverktyg vid överrapportering. Syfte: Syftet var att beskriva betydelsen av att använda kommunikationsverktyg vid överrapportering från anestesipersonal till postoperativ avdelning. Metod: En systematisk litteraturstudie med kvantitativ ansats användes. Sökningarna genomfördes i två vetenskapliga databaser, Cinahl och Pubmed. Totalt elva artiklar identifierades och data extraherades genom en dataextraktionsmall. Resultat: Resultatet sammanfattas i tre kategorier; förändrad tid för överrapportering, minskad informationsförlust och förändringar i teamet. Genom användandet av kommunikationsverktyg ökade eller minskade tiden för överrapportering. Informationsförlusten minskade då det blev minskat antal fel, lättare att komma ihåg detaljer samt antalet mellanhänder minskade. Förändringar i teamet kunde ses utifrån att användandet av kommunikationsverktyg skapade förutsättningar för ett förbättrat samarbete i teamet samtidigt som det fanns en del svårigheter med rutinförändringar i samband med introduktionen av ett kommunikationsverktyg. Slutsats: Resultatet visar på flertalet fördelar med användandet av kommunikationsverktyg men även utmaningar i det. Vidare forskning inom området behövs för att utvärdera kommunikationsverktygets inverkan på patientens säkerhet. / Background: Lack of communication between healthcare professionals is one of the most common causes of the injuries and deviation reports that occur annually in the healthcare system. In the event of a handover, there is a risk that information will be misunderstood or that information will not be submitted, which may compromise patient safety. Because the use of communication tools is advocated, there was reason to describe the importance of communication tools in handover. Purpose: The purpose was to describe the importance of using communication tools in handover from anesthetic staff to post-operative department. Methods: A systematic literature review with quantitative approach was used. Searches were conducted in Cinahl and Pubmed. A total of eleven articles were identified and data extracted by an extraction template. Results: The result is summarized in three categories; changed time for over-reporting, reduced information loss and changes in the team. The use of communication tools increased or decreased the time for over-reporting. The information loss decreased as the number of errors decreased, the details were easier to remember and the number of intermediaries decreased. Changes in the team could be seen from the view that the use of communication tools created the conditions for improved collaboration in the team, while there were some difficulties with routine changes in connection with the introduction of a communication tool. Conclusion: The result shows the many advantages of using communication tools but also challenges in it. Further research in the field is needed to evaluate the impact of the communication tool on the patient's safety.