Titel: Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att förebygga och upptäcka delirium - En kvalitativ intervjustudie. Bakgrund: Inom intensivvården vårdas svårt sjuka patienter med olika typer av sjukdomstillstånd. Delirium innebär ett akut förvirringstillstånd som uppkommer vid kritisk sjukdom och är ett vanligt problem inom den svenska intensivvården. Uppemot 80% av patienterna som vårdas på intensivvårdsavdelning utvecklar delirium under vårdtillfället. För patienten innebär det ökad morbiditet och mortalitet och för sjukvården höga kostnader och förlängda vårdtider. Tillståndet finns i tre olika former, hyperaktivt, hypoaktivt och en mixad variant av båda. Det finns många olika faktorer som spelar in i utvecklandet av delirium, såsom bakomliggande sjukdomstillstånd, omvårdnad, analgesi och sedering. Delirium har visats vara ett underdiagnostiserat tillstånd inom intensivvården och medvetenheten om delirium ibland bristfällig.    Syfte: Syftet var att belysa intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att förebygga och upptäcka delirium hos patienter som vårdas på intensivvårdsavdelning. Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ design genom semistrukturerade individuella intervjuer med hjälp av en intervjuguide. Tolv intensivvårdssjuksköterskor med minst två års yrkeserfarenhet intervjuades på två olika sjukhus i södra Sverige. Deltagarna bestod av åtta kvinnor och fyra män i åldrarna 34-60 år. Analysen genomfördes med hjälp av Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys. Resultat: I resultatet av studien framkom tre kategorier, omvårdnadsåtgärder för att förebygga delirium, strategier för att upptäcka delirium och svårigheter vid vård av delirium. Kategorierna resulterade i ett flertal underkategorier som belyser intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att förebygga och upptäcka delirium. Resultatet visar på olika omvårdnadsåtgärder deltagarna genom sin erfarenhet upplevde som viktiga för att förebygga delirium. För att upptäcka delirium använde sig deltagarna av kommunikation och de såg tecken på delirium genom observation av patienten. Ibland upplevdes det som svårt att både förebygga och upptäcka delirium beroende av olika begränsningar som resursbrist och intensivvårdsavdelningens miljö.     Slutsats: Studien visar att delirium utefter intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter är ett komplext tillstånd att både förebygga och upptäcka. Tydligare struktur, utbildning och riktlinjer kring delirium på intensivvårdsavdelningarna hade kunnat hjälpa intensivvårdssjuksköterskorna i deras dagliga arbete och ökat patientsäkerheten  Studien kan bidra med ökad kunskap och medvetenhet om delirium inom intensivvården.

BAKGRUND: Betydelsen av tidig mobilisering har genom åren blivit allt mer uppmärksammat, då det visat sig ha positiva effekter både för patienten och samhället. Trots de många fördelarna med tidig mobilisering mobiliseras inte intensivvårdspatienter i den utsträckning de har möjlighet till. SYFTE: Att studera intensivvårdspersonalens upplevelser av faktorer som påverkar tidig mobilisering av intensivvårdspatienter. METOD: Denna studie är gjord med en kvalitativ ansats. Fokusgruppsintervjuer med en semistrukturerad intervjuguide har använts. Fokusgruppsintervjuerna har skett på ett sjukhus i Sverige vid två olika tillfällen och involverat totalt två läkare, fyra sjuksköterskor och fyra undersköterskor. Datainsamlingen har analyserats enligt kvalitativ innehållsanalys beskriven av Bengtsson (2016). RESULTAT: Data resulterade i fem kategorier som innefattade; Definiera och initiera tidig mobilisering, Organisatoriska förutsättningar, Rädsla för komplikationer, Patientrelaterade förutsättningar och Teamsamverkan och ansvarsfördelningar. Resultatet visar på en progression av medvetenheten kring tidig mobilisering hos studiedeltagarna vilket belyser vikten av reflektion. SLUTSATS: Tidig mobilisering av intensivvårdspatienter är i dagsläget inte prioriterat i det dagliga omvårdnadsarbetet men ses ändå som en självklar del av omvårdnaden. Teamarbetet är bristande vilket delvis förklaras av otydlig ansvarsfördelning. Detta ansvar bör tas av specialistsjuksköterskan. Mer forskning behövs på området där definitionen av tidig mobilisering bör prioriteras för att få överförbara resultat och validerade hjälpmedel.

Bakgrund: Svårt sjuka patienter som vårdas på en intensivvårdsavdelning lider ofta av smärta. Smärtbedömning är komplicerat inom intensivvården då patienterna ofta lider av kritisk sjukdom, är sederade och inte själva kan förmedla smärta. Intensivvårdssjuksköterskan kan använda sig av validerade smärtbedömningsinstrument såsom CPOT i sin smärtbedömning. Tidigare forskning visar att det finns hinder såsom bristande kunskap om smärtbedömning och instrumentet CPOT.  Syfte: Syftet med studien var att undersöka intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av smärtbedömning och av att använda CPOT hos intensivvårdspatienter.  Metod: Studien har en beskrivande design med kvalitativ induktiv ansats. Datainsamlingsmetoden var semistrukturerade intervjuer av tio intensivvårdssjuksköterskor på två intensivvårdsavdelningar i Mellansverige. Intervjuerna har analyserats med hjälp av innehållsanalys.  Huvudresultat: Intensivvårdssjuksköterskor upplevde att smärtbedömning hos intensivvårdspatienter är en utmaning. Smärtbedömning sker framförallt utifrån klinisk blick och erfarenhet men det fanns en medvetenhet om att CPOT ger möjlighet till en mer strukturerad och objektiv smärtbedömning. Trots det användes instrumentet sällan och det fanns en osäkerhet i om CPOT alltid är tillförlitligt. Tydliga mål för smärta och att involvera fler yrkeskategorier i smärtbedömningen är förslag som framkom för möjlighet till en bättre implementering av instrumentet och som kan leda till ökad användning.  Slutsats: Svårigheter med smärtbedömning hos intensivvårdspatienter är ett tydligt problem. CPOT upplevdes inte alltid vara tillförlitligt och har begränsningar hos en stor grupp intensivvårdspatienter. En kombinerad smärtbedömning av intensivvårdssjuksköterskans erfarenhetsbaserade kunskap och CPOT skulle enligt denna studie kunna vara en gynnsam strategi för smärtbedömning av dessa patienter. / Background: Critically ill patients who are cared for in intensive care often suffer from pain. Pain assessment is complicated in intensive care as patients often suffer from critical illness, are sedated and cannot mediate pain themselves. The intensive care nurse can use validated pain assessment instruments such as CPOT in their pain assessment. Previous research shows that there are barriers such as lack of knowledge about pain assessment and the CPOT instrument. Aim: The aim of the study was to explore intensive care nurses' experiences of pain assessment and their use of CPOT on intensive care patients.  Method: The study has a descriptive design with a qualitative inductive approach. The data collection method was semi-structured interviews of ten intensive care nurses in two intensive care units in central Sweden. The interviews have been analyzed using content analysis.  Main results: Intensive care nurses found that pain assessment on intensive care patients is a challenge. Pain assessment is primarily based on clinical vision and experience, but there was an awareness that CPOT provides the opportunity for a more structured and objective pain assessment. Even so, the instrument was rarely used and there was an uncertainty whether CPOT is reliable or not. Clear goals for pain and involving more professional categories in pain assessment were suggestions that emerge for the possibility of a better implementation of the instrument and that can lead to increased use.  Conclusion: Difficulty with pain assessment of intensive care patients is a clear problem. CPOT was not always perceived to be reliable and has limitations in a large group of intensive care patients. A combined pain assessment of the intensive care nurse's experience-based knowledge and CPOT could, according to this study, be an favorable strategy for pain management of these patients.

Bakgrund: Att genomgå hjärtkirurgi kan rädda en patients liv men det kan även leda till en ökad risk att drabbas av en komplikation som postoperativt delirium. Delirium är inte ett sjukdomstillstånd utan ett tillstånd av mental förvirring som påverkar patientens uppmärksamhet, medvetenhet och kognitiva förmåga. Postoperativt delirium kan leda till många negativa konsekvenser vilket kan medföra lidande för patienten. Vården ska ha som mål att lindra patientens lidande genom att se till hela patienten i den vårdande relationen, det är det som är kärnan i vårdvetenskap. Forskning har visat att det är viktigt för patientens postoperativa återhämtning att tidigt kunna upptäcka och förebygga postoperativt delirium. Det har framkommit att intensivvårdssjuksköterskor behöver ha ökad förståelse och kunskap om ämnet för att kunna upptäcka och förebygga postoperativt delirium efter hjärtkirurgi. Syfte: Syftet med studien är att identifiera riskfaktorer som kan påverka utvecklingen av postoperativt delirium bland intensivvårdspatienter efter hjärtkirurgi. Metod: En systematisk litteraturstudie där kvantitativa artiklar har analyserats efter Bettany-Saltikov och McSherry (2016) analysmetod. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier: Patientens bakgrund, Tiden i hjärt-lungmaskin, Längden av respiratorbehandling samt Komplikationer till följd av hjärtkirurgi som är riskfaktorer som visade sig påverka utvecklingen av postoperativt delirium. Slutsats: Den samlade kunskapen som föreliggande studie har givit kan ligga till grund för intensivvårdssjuksköterskor i vården av patienter med postoperativt delirium. Intensivvårdssjuksköterskor ska ha med sig i den vårdande relationen att patientens situation är komplex och att det de utsätts för kan bidra till ökat lidande för patienten. Mer forskning behövs kring riskfaktorer för postoperativt delirium och hur den mentala förvirringen påverkar patienten och dess anhöriga. / Background: Heart surgery can save a patient's life but can also lead to an increased risk of suffering from a complication such as postoperative delirium. Delirium is not an illness but a state of mental confusion that affects the patient's attention, awareness and cognitive ability. Postoperative delirium can lead to many negative consequences which can cause patient suffering. Nursing care has aimed to alleviate a patient's suffering by seeing the entire patient in the caring relationship. This is the core in nursing science. Research has shown that it is important for the patient's postoperative recovery to be able to detect and prevent postoperative delirium in an early stage. It has appeared that intensive care nurses need more education and knowledge in this area in order to be able to detect and prevent postoperative delirium after heart surgery. Aim: The aim of the study is to identify risk factors that are associated with the development of postoperative delirium after heart surgery within patients in the intensive care unit. Method: A systematic literature review that analyzed quantitative articles according to a method of analysis by Bettany-Saltikov and McSherry (2016). Result: Four categories emerged from the analysis: Patients background, length of mechanical ventilation, Heart- and lung machine duration and Complications after heart surgery that were risk factors which affected the development of postoperative delirium. Conclusion: The overall knowledge that the study has provided can form a basis for intensive care nurses in the care of patients with postoperative delirium. Further research is needed on risk factors for postoperative delirium and how the mental confusion affects both the patient and relatives. More research is also needed about how postoperative delirium can be prevented.

Bakgrund: Smärta är vanligt förekommande bland icke-verbala intensivvårdspatienter och beror på bakomliggande sjukdomar och behandlingar som de erhåller. Smärtbedömning hos icke-verbala patienter är en utmaning för intensivvårdssjuksköterskan på grund av den icke-verbala patientens oförmåga att uttrycka sig verbalt. Oförmåga att kommunicera kan bero på sänkt medvetandegrad och bakomliggande sjukdomar. Tidigare forskning visar att smärtan hos icke-verbala patienter kan bli underbehandlad och överbehandlad. Felaktig smärtbedömning kan leda till komplikationer och förlängd vårdtid och som följd kan leda till ett lidande för den icke-verbala patienten. Syfte: Syftet var att undersöka intensivvårdssjuksköterskans erfarenheter av smärtbedömning hos den icke-verbala intensivvårdspatienten. Metod: En systematisk litteraturstudie med integrativ design genomfördes. Resultatet bygger på 15 vetenskapliga artiklar varav fyra kvalitativa, två med mixedmetod och nio kvantitativa artiklar. Resultat: Resultaten visar att det finns olika faktorer som påverkar utförandet av smärtbedömning hos icke-verbala intensivvårdspatienter. Arbetsbelastning, brist på rutiner och riktlinjer, brist på skattningsinstrument samt utbildningsnivå och erfarenhet spelar roll. Vidare framkom det att intensivvårdssjuksköterskor använder sig mest av egen smärtbedömning utifrån uppvisat smärtbeteende och vitala parametrar. Slutsats: Med ökad kunskap inom smärtbedömning samt bättre förutsättningar utifrån organisatorisk nivå kan intensivvårdssjuksköterskan förebygga akuta och långsiktiga komplikationer samt minska patientens lidande. / Background: Pain is common among non-verbal intensive care patients and is due to underlying diseases and treatments they receive. Pain assessment in non-verbal patients is a challenge for the critical care nurse due to the non-verbal patient's inability to express themselves verbally. Inability to communicate can be due to reduced level of consciousness and underlying diseases. Previous research shows that the pain of non-verbal patients can be undertreated and overtreated. Incorrect pain assessment can lead to complications and prolonged hospital stay and, as a result, can lead to suffering for the non-verbal patient. Purpose: The purpose was to investigate the intensive care nurse's experiences of pain assessment in the non-verbal intensive care patient. Method: A systematic literature study with an integrative design was conducted. The result is based on 15 scientific articles, of which four are qualitative, two with a mixed method and nine quantitative articles. Results: The results show that there are different factors that influence the performance of pain assessment in non-verbal intensive care patients. Workload, lack of routines and guidelines, lack of assessment instruments as well as level of education and experience play a role. Furthermore, it emerged that intensive care nurses mostly use their own pain assessment based on demonstrated pain behaviour and vital parameters. Conclusion: With increased knowledge in pain assessment and better conditions based on organizational level, the intensive care nurse can prevent acute and long-term complications and reduce the patient's suffering.

Bakgrund: Bristande kommunikation är ett stort problem vid överrapportering och är en vanlig orsak till vårdskador. Att jobba med kritiskt sjuka intensivvårdspatienter i en högteknologisk miljö kan vara en utmaning. Intensivvårds- och anestesisjuksköterskor har ett nära samarbete vid omhändertagande och vårdövergångar av svårt sjuka patienter. Att undersöka upplevelser av att vara både avsändare och mottagare vid överrapportering kan medföra ökad förståelse och kunskap för de olika perspektiven vilket kan leda till förbättring av kommunikation vid överrapportering.  Syfte: Att beskriva intensivvårds- och anestesisjuksköterskors upplevelser vid överrapportering av kritiskt sjuka intensivvårdspatienter i respirator.  Metod: En kvalitativ intervjustudie med fyra intensivvårdssjuksköterskor och fyra anestesisjuksköterskor. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat:  Resultatet presenteras i fem kategorier: Att strukturerad och öppen kommunikation är viktigt; att relationer och professionstillhörighet påverkar innehåll och upplevelser; att arbetsmiljön spelar roll vid överrapportering; att erfarenhet har en betydande roll vid överrapportering; och att ha olika arbetsrutiner försvårar överrapportering. Slutsats: Överrapportering kräver effektiv kommunikation och är avgörande för informationsöverföring mellan intensivvårds- och anestesisjuksköterskor. Författarna ser variationen i upplevelser som en möjlighet att komplettera varandra och förbättra helhetsbilden av patienten. Det är ett gemensamt ansvar för vårdpersonal och ledning att främja ett öppet arbetsklimat för bättre sammanhållning. Arbetsmiljön behöver förbättras då den direkt påverkar kommunikationen och patientsäkerheten, vilket ledningen måste uppmärksamma. Erfarenhet är en viktig faktor för att strukturera information, vilket innebär att sjuksköterskor med mindre erfarenhet behöver tid och stöd för att utveckla denna färdighet. / Background: Poor communication is a significant issue in patient handover and is a common cause of patient harm. Working with critically ill intensive care patients in a high technological environment can be challenging. Critical care nurses and nurse anesthesiologists collaborate closely in the management and handover of severely ill patients. Exploring experiences as both sender and receiver during handover may lead to a better understanding and knowledge of the different perspectives that can improve the communication in patient handovers.  Aim: To explore critical care nurse and nurse anesthesiologists’ handover experiences of critically ill ICU patients with mechanical ventilator Method: A qualitative interview study involving four intensive care nurses and four anesthesia nurses. The interviews were analyzed using qualitative content analysis. Result: The results are presented in five categories: the importance of structured and open communication; working relationships and professional affiliations influence handover content and experiences.; the role of the work environment in handover; length of work experience has a significant role; and the presence of different work routines can complicate patient hand-off. Conclusion: Handover requires effective communication and is crucial for information transfer between critical care nurses and nurse anesthesiologists. The authors view the variation in experiences between the two professions as an opportunity to complement each other and enhance the overall understanding of the patient. It is a shared responsibility of the healthcare staff and management to foster an open work environment. The work environment in general needs improvement as it directly impacts communication and patient safety, which management must address. Experience is essential for structuring information, and newly trained nurses need time and support to develop this skill.

Bakgrund   The Gugging Swallowing Screen - Intensive Care Unit (GUSS-ICU) är ett screeningtest med syfte att fånga upp indikationer på sväljsvårigheter efter långvarig intubering hos inneliggande patienter på intensivvårdsavdelningar (IVA). I dagsläget finns det inget svenskt översatt och validerat screeningtest för omvårdnadspersonalen att använda vid bedömning av sväljförmågan efter extubering på IVA. Syfte Syftet med studien var att översätta det internationella screeningtestet GUSS-ICU till svenska för användning i en svensk intensivvårdspopulation. Vidare syftade studien till att utföra en pilotstudie av den svenska versionen på extuberade patienter på IVA. Metod En framåt-bakåtöversättningsmetod användes vid översättningen av screeningtestet GUSS-ICU. Översättningsprocessen omfattade tre steg: framåtöversättning, granskning och kommentarer från en expertpanel och en bakåtöversättning. I översättningsprocessen deltog två logopedstudenter, två handledare, en expertgrupp och en översättare. Expertgruppen bestod av 10 deltagare med olika professioner inom hälso- och sjukvården. Fem inneliggande patienter från IVA planerades delta i en pilottestning av den svenska översättningsversionen. En innehållsanalys genomfördes för att kunna jämföra samtliga översättningar. Syftet med jämförelsen var att identifiera skillnader i ord och satser samt kulturella och kontextuella skillnader. Resultat       Studien resulterade i en svensk översättning (GUSS-IVA) av screeningtestet GUSS-ICU. Analysen visade på skillnader i val av ord, koncept och satser mellan de olika översättningarna. Flertalet skillnader var ej betydelseskiljande utan analyserades istället som resultat av skillnader i erfarenhet, kunskap och språkbruk. Översättningsmetoden bidrog till språklig, kontextuell och kulturell anpassning av översättningen. Slutsats Den svenska versionen av GUSS-ICU stämmer bra överens med originalversionen och enbart ett fåtal skillnader observerades mellan översättningarna. Skillnaderna mellan bakåtöversättningen och originalversionen var inte betydelseskiljande, vilket tyder på att den svenska versionen mäter det den avser att mäta. Framtida studier behöver pilottesta och validera den svenska versionen av GUSS-ICU, innan testet kan implementeras i en svensk intensivvårdspopulation. / Validering av screeningtest för sväljsvårigheter för användning inom svensk vårdkontext