Arbetets bakgrund är en studie av hur produktutvecklings- och produktionsstegen ser ut i teorin för klädföretag som produktutvecklar genom ”snabbt marknadsbesvarande genom korta ledtider” och producerar genom det ”progressiva buntsystemet”. Jag presenterar de olika processerna och vilka svårigheter de bär med sig. I arbetets metoddel är samma processer studerade i praktiken hos intermediära företag och fabriker i Kina och tre nordiska ”fast-fashion”-företag. Detta görs genom intervjuer med respondenter från de olika aktörerna i värdekedjan. Vidare har jag även studerat dessa företags produktionsresultat. Detta för att se om det finns samband mellan modeföretagens praktiska arbetssätt för produktutveckling och kvalitén på deras produktionsresultat. I diskussionen ramas de mest effektiva metoderna för produktutveckling in och jämförs med modeföretagens förhållningssätt. Utifrån intervjuer och produktionsresultat drar jag slutsatsen att ju mer designers och personal med teknisk kunskap samarbetar internt i desto högre grad säkerställs bolagets produktionskvalité, samtidigt som korta ledtider bibehålls. Därtill är det till stor fördel för kvalitén om modeföretagen aktivt söker konsultation från deras sina leverantörer vid varje produktionstillfälle, angående exempelvis vilka materialval och lämpliga makningsdetaljer som passar bäst för den specifika leverantörens fabrik. Bolagen bör dessutom fokusera mer på att skapa individuellt anpassade kommunikationslösningar, utveckla långa leverantörsrelationer, använda utförligt beskrivna kvalitetsmanualer och arbeta med högre närvaro av kvalitetskontrollanter på fabrikerna än vad de gör idag. Utifrån fallstudierna ser jag ett tydligt samband: ju större ett bolag är och ju längre tid modebolaget det varit etablerat på den kinesiska marknaden desto mer har de utvecklat ovanstående parametrar, och uppnår därför högre kvalité och smidigare produktionslösningar än de bolag som inte varit etablerade lika lång tid. / Program: Textilingenjörsutbildningen