Bakgrund: Knäsmärta är en vanlig orsak till att patienter söker vård hos en fysioterapeut. Smärta i knät påverkar en individ biologiskt, psykologiskt och socialt. På grund av detta är den biopsykosociala modellen en viktig utgångspunkt inom fysioterapi. Studier på området har dock visat att fysioterapeuter upplever svårigheter med att identifiera psykosociala faktorer. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva om och hur informanterna upplevde att den biopsykosociala modellen togs i beaktande vid den fysioterapeutiska behandlingen av knäsmärta. Metod: En kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer valdes. Utifrån ett subjektivt och selektivt urval rekryterades fem informanter som under det senaste året hade haft knäsmärta och behandlats av fysioterapeut. Analysen av intervjumaterialet gjordes utifrån en manifest och latent innehållsanalys med latent analys kopplad till den biopsykosociala modellen. Resultat: Informanternas upplevelser speglade att användandet av den biopsykosociala modellen vid behandling av knäsmärta inte skedde konsekvent. Två informanter upplevde att deras fysioterapeut tog hänsyn till hela modellen: biologiskt, psykologiskt och socialt, medan två informanter upplevde att fokus endast låg på den biologiska delen. En informant behandlades av en fysioterapeut som tog hänsyn till den biologiska och psykologiska delen. Att hitta en fysioterapeut som använde den biopsykosociala modellen och därmed såg helheten ansågs som viktigt för en god behandling av knäsmärta och för känslan av att vara nöjd. Konklusion: För ett bra behandlingsresultat vid knäsmärta är det viktigt att fysioterapeuten individanpassar och tar hänsyn till den biopsykosociala modellens tre delar (biologiskt, psykologiskt och socialt). / Background: Knee pain is a common reason for patients to seek healthcare at a physiotherapist. Knee pain affects people in different ways which can refer to biological, psychological and social aspects of a person's life. Due to this the biopsychosocial model is considered an important foundation in physiotherapy. Earlier studies have shown that physiotherapists experience difficulties identifying psychosocial factors in patients. Aim: The aim of this study was to describe if and how informants experience the biopsychosocial model to be considered within the physiotherapeutic rehabilitation of knee pain. Method: A qualitative study with semi-structured interview was made. Based on a subjective and selective sample five informants were recruited. The inclusion criteria was that informants needed to have experienced knee pain during the last year and had got rehabilitation for this at a physiotherapist. Data were analyzed using a qualitative content analysis with a manifest and latent content analysis. The biopsychosocial model was considered the base of the latent analysis. Results: Informants' experiences reflect that the use of the biopsychosocial model in rehabilitation of knee pain wasn’t used consistently. Two informants experienced that their physiotherapist used the whole model: biological, psychological and social. While two informants experienced only the biological part as observed. The last one experienced that two aspects were used: the biological and psychological. The result states that finding a physiotherapist who used the biophysical model and through this saw entirety was considered very important in feeling satisfied and overall content with the rehabilitation of knee pain. Conclusion: For a good treatment outcome it is important that the physiotherapist individualize the rehabilitation and use the biopsychosocial model when treating patients with knee pain.

Bakgrund: Det är sedan tidigare känt att muskuloskeletala besvär inom militären är vanligt förekommande. Forskning har visat att närmare 80 % av amfibiesoldaterna inom den svenska försvarsmakten upplever någon form av muskuloskeletal smärta inom en sexmånadersperiod. Inom den svenska försvarsmaktens grundkurs amfibie (GK Amf), där grundutbildade soldater får sin amfibiespecifika träning, saknades dock kartläggning gällande förekomsten av knäsmärta. Kunskapen om detta är viktig för prevention, framtida studier och även ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Syfte: Syftet var att kartlägga förekomsten av självskattad knäsmärta inom den svenska försvarsmaktens fyra månader långa grundkurs amfibie. Metod: Studien byggde på en kvantitativ prospektiv observationsstudie av kohortdesign. 53 rekryter på Amfibieregementet i Berga inkluderades i studien under den 16 veckors långa GK Amf. Självskattningsformulär användes dels vid baslinjen samt vid veckovis uppföljning för att undersöka förekomst av knäsmärta. Resultat: Den totala prevalensen av upplevd knäsmärta under GK Amf var 81 % och medianen var 28%. Av samtliga 53 rekryter som riskerade smärta upplevde 42 av dem minst en episod av smärta, vilket innebar att den totala incidensen av knäsmärta under GK Amf var 79 %. Konklusion: Studien visade att förekomsten av upplevd knäsmärta var mycket hög under GK Amf. Eftersom det framkommer i studien att förekomsten av självskattad knäsmärta är hög är det relevant att i framtiden studera prevention och riskfaktorer för knäsmärta inom populationen. / Background: It is previously known that musculoskeletal disorders are common within the military population. Research has shown that almost 80 % of the marines within the Swedish Armed Forces experience some kind of musculoskeletal pain during a period of 6 months. However, mapping of the occurrence of knee pain during the Swedish Armed Forces marine training course “grundkurs amfibie” (GK Amf), where soldiers with basic training receive their marine specific training, was previously missing. This knowledge is important regarding prevention, future research and from a socio-economic perspective. Aim: The aim of this study was to map the occurrence of self-reported knee pain during the Swedish Armed Forces four-month long GK Amf. Method: This study was based on a quantitative prospective observational study of cohort design. 53 recruits participating in the 16-week GK Amf at the Amphibious regiment located in Berga were included in the study. Selfassessment questionnaires were used both at baseline and at weekly follow-ups to investigate the occurrence of knee pain. Results: The total prevalence of perceived knee pain during the GK Amf was 81 % and the median was 28 %. 42 of the total 53 recruits at risk of pain experienced at least one episode of pain, which made the total incidence of knee pain during the GK Amf 79 %. Conclusion: This study demonstrated that the occurrence of self-reported knee pain was very high during the GK Amf. Based on these findings, it is relevant to study prevention and risk factors for knee pain within this population in the future.

Study Design: Cross-sectional. Background: Although decreased hip abduction and lateral rotation strength has been found in females with patellofemoral pain syndrome (PFPS), few studies have included males. Aim: To determine if hip abduction and lateral rotation strength is decreased in males with PFPS. Methods: Eight males participated. Isometric hip abduction and external rotation strength was measured with a hand-held dynamometer. Four subjects had unilateral patellofemoral pain (mean age = 26.5 ± 7.5 years) and 4 asymptomatic subjects were controls (mean age = 23 ± 6.4 years). The recorded measurements from the symptomatic legs were compared with the asymptomatic legs, and also with the controls. Results: No significant differences in hip abduction or lateral rotation strength were found between the symptomatic and asymptomatic legs of male subjects with PFPS. The PFPS subjects did not have generally weaker hip strength compared with the asymptomatic controls. Conclusion: Males with PFPS do not appear to have decreased hip abduction and lateral rotation strength. However, the sample size was too small for conclusions to be drawn. This study can be used as a preliminary step in gathering evidence about factors affecting PFPS in males, which may in turn shed light on appropriate clinical treatments.

Introduktion: Många idrottare drabbas av patella tendinopati, framförallt idrotter som inkluderar många hopp och snabba riktningsförändringar. Smärtan som kommer med tillståndet kan påverka en professionell idrottares prestation och karriär.  Syfte: Syftet med denna systematiska litteraturöversikt är att studera effekten av olika behandlingsmetoder avseende på smärta och funktion hos volleybollspelare och basketspelare diagnostiserade med patellar tendinopati.  Metod: Metoden utformades och följde riktlinjerna enligt Preferred Reporting Items for Systematic Reviews and Meta-Analyses (PRISMA). Sökningen gjordes i PubMed och SPORTdiscus med en söksträng framtagen med hjälp av personal från Medicinska biblioteket i Umeå, Sverige. Sammanlagt inkluderades 5 studier i litteraturöversikten. PEDro skalan användes för att kvalitetsgranska samtliga artiklar i litteraturöversikten.  Resultat: Totalt 5 artiklar inkluderades i denna studie. Ingen av studierna uppfyllde kriterierna för låg kvalitet. Fyra av fem studier uppfyllde kriterierna för moderat till god kvalitet och en studie uppnådde hög kvalitet vid kvalitetsgranskningen. Fyra av fem studier utvärderade träning som en behandlingsmetod för patellar tendinopati, en av fem studier utvärderade stötvågsbehandling för patellar tendinopati. Konklusion: Majoriteten av studierna i denna systematiska litteraturöversikt visar på positiva effekter på smärta och funktion av isometrisk, isotonisk och excentrisk träning. Samtliga inkluderande studier uppfyllde moderat till hög kvalitet enligt PEDro skalan. Evidensen i just denna litteraturstudie räcker ej till för att rekommendera en viss behandlingsform till volleyboll-och basketspelare diagnostiserade med patellar tendinopati. Mer forskning kring behandlingsmetoder av patellar tendinopati behövs, specifikt på aktiva volleyboll-och basketspelare.

Bakgrund: Patellofemoral smärta (PFS) är vanligt förekommande hos idrottsaktiva barn och ungdomar vilket kan leda till långvariga besvär och till att barn slutar vara fysiskt aktiv. Individuell fysioterapeutisk behandling används ofta inom primärvården för att tackla detta problem. Syftet med denna studie var att undersöka vad individuell fysioterapeutisk behandling innebär och granska evidensen för detta samt relatera prevalensen av PFS relaterat till tidig sportspecialisering.   Metod: Systematisk litteraturstudie. Sökning gjordes i databaserna PubMed och PEDro. Evidensgradering bedömdes med PEDro, SBUs GRADE och modifierade GRADE. Åtta studier inkluderades i litteraturstudien. En studie undersökte prevalensen av PFS relaterat till tidig specialisering. Sex studier undersökte en multimodal behandling med biopsykosociala faktorer för förbättrad knäsmärta samt självupplevd funktion hos barn och unga både kort- och långsiktigt. En studie undersökte effekten av knä- och höft-träning med gummiband.    Resultat: En studie kom fram till att tidig specialisering ökar risken för PFS 1.5 gånger. Sex studier visade på goda effekter av multimodal behandling med biopsykosociala faktorer för knäsmärta samt självupplevd funktion hos barn och unga både kort- och långsiktigt, dock bedömdes den gemensamma evidensen som otillräcklig enligt GRADE. En studie med hög evidens visade att knä- och höft-träning med gummiband gav minskad knäsmärta samt ökad muskelstyrka.    Konklusion: Tidig specialisering medför en ökad risk för PFS, detta bör kliniker vara uppmärksamma på vid behandling. Behandling för PFS bör inte enbart fokusera på styrketräning för knä- och höft-muskulatur utan även involvera en patientutbildning kring biomekanik av strukturer runt knät och smärthantering samt modifiera de aktiviteter som medför smärta. / Background: Patellofemoral pain (PFP) is common in children and adolescents that are physically active, if untreated it may lead to persistent inconvenience and an abrupt end to adolescents involvement in sports. Individual physiotherapeutic treatment is commonly used in primary care to assess this problem. The purpose of this study was to investigate the concept individual physiotherapeutic treatment in PFP while assessing their evidence and to investigate the prevalence of PFP related to early sport specialisation.   Method: Systematic review. The search was conducted in databases PubMed and PEDro. Eight studier were included in the study. These studies were assessed to evidence quality according to PEDro-scale, SBUs regular- and modified GRADE. One study investigated the prevalence of PFS related to early sports specialization (ESS). Six studies investigated a multimodal treatment involving biopsychological factors. One study investigated the effect of knee- and hip-training with Theraband.    Results: Early sport specialization increased the risk for PFP 1.5 times. Six studies showed promising results on factors as knee pain and self-assessed function within the population using a multimodal treatment, the combined evidence was estimated as insufficient. One study with high evidence concluded that knee- and hip-training with Theraband decreased knee pain and increased muscle strength.    Conclusion: ESS is associated with an increased risk of developing PFP, this could be a factor that clinicians should be aware of when treating PFP. An intervention treating PFP should include musclestrenghtening and involve psycosocial factors, one method could be through patient education.