I uppsatsen undersöker jag samtida pedagogik på konstskolor i syfte att närma mig konstskolepedagogiken som begrepp. Begreppet är inte vedertaget och i generell mening inte tydligare i sin gestalt än att det är pedagogiken som bedrivs på konstskolor. Därför blir studien även ett explorativt försök till begreppsliggörande. Empirin består av intervjuer med sju lärare från sex förberedande konstskolor i Stockholm. Med titeln Forging discourse, vill jag synliggöra min diskursteoretiska ansats där jag ser språket som handling. Donna Haraway bistår undersökningen med det situerade kunskapsbegreppet och Pierre Bourdieu med sin fältteori. Den snåriga empirin utgör en styrka genom att vara rik och nyanserad och av samma anledning svårtillgänglig för analys. Många diskurser samexisterar i fältet, utan att de verkar uppenbart motsätta varandra. Konstskolepedagogiken konstrueras i förhållande till det kulturella fältet och pedagogik inom andra institutionella ramar. Det ligger något mycket intressant i att betänka konstskolan som en institution där flera intellektuella traditioner inom fältet kan samspela. Eftersom konstskolan i stor utsträckning konstrueras i förhållande till det kulturella fältet, reflekterar den även mycket av dess sammansättning, vilket jag i resultatet lyfter fram som en institutionell styrka. Min förhoppning är att jag på något vis genom undersökningen lyft relevanta aspekter av samtida konstskolepedagogik, men vad undersökningen egentligen kanske har lett till är ett betraktande av konsten genom ett pedagogiskt nyckelhål eller en språklig resa i konstens domäner. Den gestaltande delen av arbetet består av en interaktiv installation som ställdes ut på Konstfacks vårutställning 2018. Verket; Mötet - Det sanktionerade tittandet, finns dokumenterad i uppsatsen och tog sin form utefter den teckningsövning (teckna av varandra utan att titta på papperet) som inledde varje intervju i undersökningen. Med teckningen som verktyg ville jag undersöka vad Darla Crispin benämner som the fold - vecket mellan självet och det transpersonella. Detta unfolding lade grunden till samtalen och gav en möjlighet för mig och informanterna att betrakta varandra - ett sanktionerat tittande. Teckningarna förekommer parvis i texten, för att understryka undersökningens dialogiska upplägg och ge en visuell förankring till det område kring vilket dialogerna kretsar.

Detta är en presentation av den namibiske konstnären John Ndevasia Muafangejos (1943 - 1987) konstnärliga gärning. Syftet med undersökningen har varit att utöver en tolkning av hans bilder försöka förstå vad han har betytt för landet Namibia under deras befrielsekamp och efteråt, men även hur han kunde utvecklas till konstnär under apartheidregimens Sydafrika.För min undersökning har jag använt tidigare gjorda analyser av hans verk men också en del intervjuer med bland annat hans lärare Peder Gowenius och Otto Lundbohm. Muafangejo utbildades på den av svenskar drivna konstskolan Rorkes Drift i Sydafrika, en skola som haft stort inflytande på skapandet av en rad svarta konstnärer.Min teoretiska ingång har varit hermeneutisk med en postkolonial vinkling. Jag har grundat mig på Hans-Georg Gadamers idéer om att förstå ett konstverk utifrån våra erfarenheter. En ingång som har utmanat då jag hade väldigt lite erfarenhet av och kunskap om Namibia när jag startade min undersökning. Den postkoloniala ingången har varit Frantz Fanon där främst hans resonemang kring hur den förtryckta befolkningen tar över förtryckarens syn på dem och deras kultur och genom det skapar ett självförakt. Frantz Fanons tankar har på ett mer konkret sätt hjälpt mig i analysen av Muafangejos bilder och liv.Muafangejo arbetade främst i grafiska tekniker där linoleumsnittet blev det han använde mest. Bilderna är oftast berättande med mängder av detaljer och mönster som flödar över bildrummet. Han använder gärna text för att ytterligare förstärka det han vill uttrycka. Bilderna speglar hans liv men också samtida händelse eller historiska och bibliska berättelser. Det finns även bilder som berättar om traditioner, djur och föremål från hans hembygd Ovamboland i norra Namibia. I min analys har jag sökt svara på vad det är han berättar i sina bilder och hur medvetet han gjorde det. Jag har även försökt sätta mig in i vad bilderna har betytt för Namibia och vilken betydelse de fått när de presenterats i ett internationellt sammanhang. Slutligen har jag försökt förstå hur han kunde utvecklas till en internationellt verkande konstnär.Muafangejo är den första kända svarta konstnären i Namibia och jag visar i min undersökning att hans bilder har haft betydelse för utvecklingen av konsten i Namibia. Något som även påtalas i litteraturen. Vilken betydelse hans bilder har haft på andra plan har varit svårare att se. Han gavs en möjlighet en möjlighet att verka internationellt tack vare ett svenskt utvecklingsprojekt, konstskolan Rorkes Drift i Sydafrika. Han har genom sina bilder synliggjort den förtryckta svarta befolkningens levnadsvillkor i apartheidregimens Sydafrika.

I projektet undersöktes hur kulturskolans olika aktiviter och verksamheter kan jämställas. Att genom en byggnad utan rumsligt inbyggda hierarkier få all utövning att skrida över varandras och sina egna gränser och inspirera varandra. Rummen är skapade för möjlighet till spontana föreställningar, improvisation, övning utanför lektionstid och sammankomst men också koncentrerad klassisk övning i mindre rum med lärare. / The project examined how the art and culture school association Kulturskolan’s various activities and operations can be equated. Through a building without spatially embedded hierarchies get all the exercise to undercut each other’s and their own borders and also inspire each other. The rooms are created for opportunities to spontaneous performances, improvisation exercises outside of class and gathering but also concentrated classic exercise in smaller rooms with a teacher.