Uppsatsen visar på den situation som en kulturorganisation befinner sig i, vilket är en ständigt pågående legitimitetsprocess och på en marknad med flera olika intressenter. Legitimitet uppstår i samband med en rad olika aktiviteter. Vi får här följa hur kulturorganisationer på flera olika sätt arbetar med att uppnå legitimitet och vad som egentligen är legitimitetsskapande. Syftet med uppsatsen är att skapa förståelse för oss och läsaren hur kulturorganisationer hanterar den tvådelade marknaden för att uppfattas som legitima av bidragsgivarna, vilket för kulturorganisationer påverkar möjligheten till få tillgång till stödresurser. Vi avser även visa på problem som bidragsgivarnas sätt att mäta kulturorganisationernas verksamhet på innebär och ge förslag till förändringar.

Kulturorganisationer är en typ av organisationer som skiljer sig från andra. Istället för att drivas av ett vinstintresse styrs de av konstnärliga värderingar. En viktig förutsättning för att deras verksamhet ska fungera är statliga subventioneringar, vilket medför att de blir starkt knutna till statens nycker. År 2008 infördes satsningen Skapande skola, vilken innebär att skolhuvudmän kan söka bidrag för att genomföra kulturprojekt för grundskoleelever i sam-arbete med professionella kulturaktörer. Denna satsning är en betydande potentiell resurs i kulturaktörernas omgivning och vi intresserar oss för hur de påverkas av att nya resurser till-gängliggörs. Studien består av kvalitativa intervjuer med personer från sex olika kulturorganisationer från skilda delar av Sverige. Dessa kombineras med sekundärdata i form av en sammanställning av återrapporteringar av Skapande skola-projekt från år 2011, vilket är det senast tillgängliga materialet. Empirin analyserades utifrån teorier om resource dependence och institutionell isomorfism. Studien visar att samtliga organisationer har kompletterat sin verksamhet i linje med kraven från Skapande skola. De olika värderingarna inom skolvärlden och kulturvärlden ger även upphov till en kulturkrock som påverkar tillämpningen av resursen.

Syftet med arbetet är att undersöka förskolebarns tillgång till den estetiska kulturen. Detta gör jag genom intervjuer med fyra kulturarbetare som arbetar med barn och kultur. Samt genom att undersöka empirin genom fenomentet hur förskolebarns möjligheter till kulturutbud set ut. Arbetet använder en kvalitativ och fenomenologisk metod. Resultatet av detta arbete visar att det finns många vägar att ta sig in till kulturlivet. Det kan vara genom  olika barnkultursutställningar där barns kultur tillåts och där de vuxna har ett starkt barnperspektiv.

<p>Denna uppsats syftar till att beskriva och analysera styrningen av det offentliga kulturstödet samt hur detta påverkar organiseringen och verksamheten hos fria kulturorganisationer. En teoretisk utgångspunkt tas i de förändringar av den offentliga verksamhetens styrning och kontroll, som pågått sedan 1980-talet och som av forskarvärlden samlas under begreppet New Public Management. Studien är avgränsad till Stockholms stads kulturstöd; verksamhetsstödet, projektstödet och den år 2008 införda så kallade incitamentsstrukturen. Studien, som är en flerfallsstudie, är också avgränsad till fyra fria kulturorganisationer. Med fria kulturorganisationer menar vi organisationer som är sin egen huvudman och vars verksamhet inte syftar till att generera vinst. Organisationerna i studien är Biografteatern Rio/Framtidens Mötesplats AB, Dramalabbet, Musikföreningen Fritz’s Corner samt Orionteatern AB. Empirin bygger främst på intervjuer med representanter för dessa kulturorganisationer samt en intervju med en handläggare på Stockholm stads kulturförvaltning.</p><p>I studien framkommer bland annat att Stockholms stads fördelning av verksamhets- och projektstöd fortfarande i första hand baseras på kvalitativa bedömningar av de sökande och deras verksamheter även om ansökningshandlingar blivit mer och mer kvantitativt inriktade i sin utformning. Införandet av incitamentsstrukturen har lett till en förändrad instrumentell syn på kulturen och kulturpolitiken, med ett ökat fokus på att företagisera den fria kulturlivet. Studien visar upp en bild av att Stockholms kulturpolitik under den senaste mandatperioden blivit mer polariserad. Där det tidigare rått en generell samsyn kring kulturpolitiska satsningar har det under den senaste mandatperioden, och framför allt kopplat till införandet av incitamentsstrukturen, skapats en tydligare kulturpolitisk skillnad mellan de politiska blocken.</p><p>I studien framkommer också att kulturorganisationernas finansieringstradition, som bland annat är kopplat till hur det offentliga anslagen ser ut, starkt har påverkat verksamheternas organisering, bland annat syns detta i att organisationerna utvecklat ett managementstyre. Organisationerna i studien skiljer sig i hur starkt deras verksamhet är beroende av offentliga medel. En sak som framkommer är dock att samtliga verksamheter på något sätt skulle behöva ändra sin grundläggande konstnärliga inriktning om stödet skulle försvinna.</p>

Denna uppsats syftar till att beskriva och analysera styrningen av det offentliga kulturstödet samt hur detta påverkar organiseringen och verksamheten hos fria kulturorganisationer. En teoretisk utgångspunkt tas i de förändringar av den offentliga verksamhetens styrning och kontroll, som pågått sedan 1980-talet och som av forskarvärlden samlas under begreppet New Public Management. Studien är avgränsad till Stockholms stads kulturstöd; verksamhetsstödet, projektstödet och den år 2008 införda så kallade incitamentsstrukturen. Studien, som är en flerfallsstudie, är också avgränsad till fyra fria kulturorganisationer. Med fria kulturorganisationer menar vi organisationer som är sin egen huvudman och vars verksamhet inte syftar till att generera vinst. Organisationerna i studien är Biografteatern Rio/Framtidens Mötesplats AB, Dramalabbet, Musikföreningen Fritz’s Corner samt Orionteatern AB. Empirin bygger främst på intervjuer med representanter för dessa kulturorganisationer samt en intervju med en handläggare på Stockholm stads kulturförvaltning. I studien framkommer bland annat att Stockholms stads fördelning av verksamhets- och projektstöd fortfarande i första hand baseras på kvalitativa bedömningar av de sökande och deras verksamheter även om ansökningshandlingar blivit mer och mer kvantitativt inriktade i sin utformning. Införandet av incitamentsstrukturen har lett till en förändrad instrumentell syn på kulturen och kulturpolitiken, med ett ökat fokus på att företagisera den fria kulturlivet. Studien visar upp en bild av att Stockholms kulturpolitik under den senaste mandatperioden blivit mer polariserad. Där det tidigare rått en generell samsyn kring kulturpolitiska satsningar har det under den senaste mandatperioden, och framför allt kopplat till införandet av incitamentsstrukturen, skapats en tydligare kulturpolitisk skillnad mellan de politiska blocken. I studien framkommer också att kulturorganisationernas finansieringstradition, som bland annat är kopplat till hur det offentliga anslagen ser ut, starkt har påverkat verksamheternas organisering, bland annat syns detta i att organisationerna utvecklat ett managementstyre. Organisationerna i studien skiljer sig i hur starkt deras verksamhet är beroende av offentliga medel. En sak som framkommer är dock att samtliga verksamheter på något sätt skulle behöva ändra sin grundläggande konstnärliga inriktning om stödet skulle försvinna.