Med syftet att undersöka de ofödda och nyfödda barnens anonymitet i Agnes von Krusenstjernas roman Kvinnogatan, har jag med hjälp av metoden som Jonathan Culler har utvecklat ur teorin dekonstruktion visat att, den till synes marginella aspekten, anonymiteten hos barnen, ingår i en argumentationslinje i romanen. För att belysa kvinnornas utsatta situation på ett tydligt sätt och argumentera för deras autonomi vad gäller reproduktionsfrågor, är det fördelaktigt att låta barnen förbli identitetslösa och därmed inte erhålla en väsentlig del i argumentationen. Det ligger dock en inre motsägelse i textens logik, då belysningen av problematiken ur ett kvinnoperspektiv i kontexten har som syfte att förkasta männens maktutövning, samtidigt som en maktutövning utövas på de ofödda och nyfödda barnen genom bl.a. inställningen till deras identitet och människovärde. Den inre motsättningen handlar om avhumanisering och människovärde; samtidigt som målet är att visa på kvinnornas värde som människor, sker en parallell värdeminskning av barnen (främst genom anonymiseringen av dem). På samma gång som den omänskliga behandlingen av kvinnorna förkastas i textens argumentation med önskan om att tala om kvinnor som subjekt, behandlas barnen som objekt; trots att både kvinnan och barnet är människor.