Syfte och nollhypotes: Syftet med föreliggande studie är att testa hållfastheten hos lagat varmpolymeriserad PMMA och termoplast med och utan monomervätning av ytorna som sammanfogas. Samt jämföra termoplast lagad med kallpolymeriserad PMMA och termoplast lagad med tillhörande lagningsmaterial. Nollhypotesen är att det inte finns en signifikant skillnad mellan material och tekniker. Material och metod: 30 stycken provkroppar i varmpolymeriserad PMMA och 40 stycken provkroppar i termoplast tillverkades. Varje grupp bestod utav 10 provkroppar. Som lagningsmaterial användes kallpolymeriserad PMMA och termoplasts egna lagningsmaterial. Provkropparna kapades och kanten fasades till 45°. En grupp i termoplast respektive varmpolymeriserad PMMA behandlades med monomervätska innan lagning. Alla provkroppar förvarades i destillerat vatten och termocyklades i 5000 cykler med temperatur mellan 5±2°C och 55±2°C. Trepunktsböjhållfasthetstest utfördes. Värdet registrerades och resultatet analyserades med hjälp av One-way ANOVA, Tukey. Signifikansnivån sattes till α=0,05. Resultat: Varmpolymeriserad PMMA utan monomervätning visade signifikant lägre hållfasthet än varmpolymeriserad PMMA med monomervätning, varmpolymeriserad PMMA kontroll och termoplast kontrollgrupp. Termoplast lagat med Qu-resin visade en betydlig lägre hållfasthet jämfört med termoplast lagad med kallpolymeriserad PMMA. Dominerande fraktur för alla grupper var kohesiv med brott i lagningsmaterialet. Slutsats: Vätning av varmpolymeriserad PMMA med monomervätska innan lagning ger en signifikant bättre böjhållfasthet än lagning av varmpolymeriserad PMMA utan vätning. Vätning med monomervätska på termoplast ger ingen signifikant effekt på hållfastheten. Lagning med kallpolymeriserad PMMA ger bättre böjhållfasthet än Qu-resin på termoplast. Därmed kan nollhypotesen förkastas.