Phonological awareness is a set of language manipulation skills such as blending, rhyme, alliteration production and detection. There are disagreements among researchers how phonological awareness is connected to literacy learning and also how and if children with Down syndrome acquire phonological awareness. The specific phenotype of Down syndrome shows deficits in both short term memory and language development. It is therefore of great concern to investigate how children with Down syndrome acquire phonological awareness and later on literacy. The PhonicStick is a joystick that generates speech sounds. In this study, the PhonicStick was used in phonological awareness intervention in children with Down syndrome. It was compared to intervention with Praxis cards – an already existing picture material in Swedish speech and language therapy. The aim of the study was to investigate if children with Down syndrome can improve phonological awareness during a six week period, and if this was the case, was there a difference in effectiveness between the materials. Six children with Down syndrome participated in this cross-over study. The results indicated that some children can acquire phonological awareness during a six week period. However, it was not possible to address the effectiveness to a certain material. The preference among the children to play with PhonicStick, showed that this is a material that motivates the children to participate in intervention. If the PhonicStick is adapted to this population of children with Down syndrome, this material can be used for phonological awareness intervention in children with Down syndrome.

Excessive nasal resonance in speech (hypernasality) is a disorder which may have negative communicative and social consequences for the speaker. Excessive nasal resonance is often associated with cleft lip and palate, velopharyngeal impairment, dysarthria or hearing impairment. Evaluation of hypernasality has proved to be a challenge in the clinic and in research. There are questions regarding the accuracy and reliability of auditory perceptual evaluations of nasal speech, and whether instrumental measures can be used to improve the reliability of clinical evaluation. There is also the question of whether clinical evaluation reflects the impact of hypernasality in a speaker’s everyday life. The purpose of this thesis was to evaluate the extent of reliability problems connected with auditory perceptual assessment of nasality in speech, to explore whether they might interfere with treatment decisions or have an impact in the everyday life of patients, and whether they can be effectively diminished by the use of nasometry. Speakers with cleft lip and palate or velopharyngeal impairment formed the basis of the clinical population used in this study. Speech samples from 52 of these speakers, along with samples from a reference population of 21 speakers who did not have cleft palate, velopharyngeal impairment or speech disorders were used in perceptual evaluation tasks. Fourteen speakers from the clinical population and 11 from the reference population also underwent nasometric evaluation. A further reference population of 220 children from three Swedish cities, whose ages were consistent with those used for clinical checks of children born with cleft palate were assessed with nasometry to establish normative data for the Nasometer™. Perceptual speech assessments were conducted on hyper- and hyponasality, as well as audible nasal air emission and/or nasal turbulence, using 5-point ordinal scales. Listeners were SLPs experienced in the evaluation of cleft palate speech, non-expert SLPs and untrained listeners. Listening assessments were performed from audio recorded speech samples assembled in random order. Nasometry measures were made on three speech passages each with specific phonetic content, using the Nasometer™, model II. Perceptual evaluation Results showed that for hypernasality assessment, 15% of hypernasality assessments had disagreements between expert SLPs that were potentially important for clinical decisions, as did 6% of assessments for audible nasal air emission and/or nasal turbulence. For nasality problems, a comparison of expert and untrained listeners showed that they generally agreed on which speakers were hypernasal and on the ranking of nasal speakers. All speakers that had been rated with moderate to severe hypernasality by expert listeners were considered by the untrained listeners as having a serious enough speech disorder to call for intervention. However, in the case of audible nasal air emission and/or nasal turbulence the expert listeners were more prone to notice this feature than the untrained listeners. Instrumental evaluation The development of normative values for the three Swedish passages for the NasometerTM (comparable to normative values in other languages) has provided a basis for use of instrumental measures in Swedish clinics, oral sentences mixed sentences nasal sentences. The measures showed no significant differences due to city, gender or age within an age range of 4-10 years. When nasometry measures were compared with perceptual evaluation of speech samples from the same speakers, all correlations were moderate to good for expert SLPs and non-expert SLPs. The difference between correlations was significantly higher for expert SLPs than for untrained listeners. Reliability figures for perceptual assessments for expert SLP listeners indicated that there were some cases where lack of reliability could affect clinical decision making. However, in the main, judgements of nasality problems made by clinicians had everyday validity. They reflected the impressions of the everyday listener, especially in regard to the need for intervention. The study also indicates that now that Swedish norms are available, the Nasometer™ might be useful as a complement to auditory perceptual clinical speech assessments in Swedish cleft palate clinics in order to improve reliability of clinical assessment.

Bakgrund Kraven på evidensbaserad vård ökar ständigt. Att jämföra patienters självskattade besvär före och efter behandling är ett sätt att utvärdera behandlingseffekten.  Rösthandikappindex (RHI) och VA-skala för röstbesvär är två verktyg för utvärdering av röstbehandling. Tidigare studier har visat att röstbehandling ger minskade självskattade röstbesvär. Syfte Syftet med denna studie var att med självskattningsformulär utvärdera effekten av logopedisk röstbehandling i Västerbottens läns landsting (VLL) och undersöka om behandlingseffekten påverkas av kön, diagnos, antal behandlingstillfällen och hur mycket tid patienten är beredd att lägga på behandling, samt att undersöka om det finns ett samband mellan självskattningsformuläret RHI och VA-skala för röstbesvär. Metod 102 patienter, 28 män och 74 kvinnor, som under perioden januari 2009 till september 2012 genomgått logopedisk röstbehandling inom VLL, deltog i studien. Deltagarna rekryterades retrospektivt. Genom dataanalys undersöktes huruvida det fanns någon signifikant skillnad i poäng på RHI efter behandling, om det fanns några signifikanta skillnader i självskattning beroende på kön, diagnos eller antal behandlingstillfällen samt om det fanns en korrelation mellan RHI-poäng och skattning på VA-skala. Resultat En signifikant minskning av RHI-poäng kunde ses för hela gruppen efter röstbehandling jämfört med före. Inga signifikanta skillnader sågs mellan könen eller mellan grupper indelade utifrån antal behandlingstillfällen. Det fanns inte heller någon skillnad mellan olika diagnoser. Däremot sågs signifikanta korrelationer mellan RHI och VA-skala för röstbesvär. Slutsats Studien visade att de självskattade besvären minskade efter behandling. Resultaten var inte beroende av kön, diagnos eller antal behandlingstillfällen. Utifrån detta dras slutsatsen att den logopediska röstbehandlingen i Västerbottens läns landsting ger effekt. Vad gäller de självskattningsverktyg som används i verksamheten sågs en korrelation mellan RHI och VA-skala för röstbesvär. Det är möjligt att dessa verktyg mäter olika aspekter av samma problem. Det är då av vikt att kombinera dessa för att få en helhetsbild av patienters upplevda röstbesvär / Background The demand for evidence based health care is increasing. One way to evaluate the effect of treatment is to compare patients’ self-assessed malaise before and after treatment. Two useful tools for evaluating voice therapy administered by a speech-language pathologist  is Voice Handicap Index (VHI) and a Visual Analogue Scale, VA-scale, for voice problems. Previous studies has found that voice therapy results in a decreased level of voice problems                                                                                        Aim The aim of this study was to evaluate the effect of voice treatment administered by speech-language pathologists in Västerbottens läns landsting (VLL) with help of the self-assessment tools VHI and VA-scale for voice problems and to investigate if there were any differences in the self-assessment due to gender, diagnosis, number of treatment sessions or the amount of time the patient was willing to spend on voice therapy. The aim was also to investigate if there was a correlation between the VHI and the VA-scale for voice problems.                                                                                                                      Method This retrospective study has analyzed self-assessment forms from 102 patients, 28 men and 74 women, who have been seeing a speech-language pathologist for voice therapy sometime between January 2009 and September 2012 in VLL. Data analysis was used to investigate if there was any significant difference in VHI points before and after voice therapy, if there was any significant differences in the self-assessment due to gender, diagnosis or number of therapy sessions and if there was a correlation between the points on VHI and self-assessed malaise on the VA-scale for voice problems.                                                                                                                      Results There was a significant decrease of VHI points for the whole group after voice therapy. No significant differences were found regarding gender, diagnosis or number of treatment sessions. There was no correlation between the VHI score and the amount of time the patient was willing to spend on voice therapy. A significant correlation was found between VHI and the VA-scale for voice problems.           Conclusion This study found that self-assessed voice problems decreased after voice treatment. The efficacy of voice therapy does not seem to be affected by gender, diagnosis, number of treatment sessions or the amount of time the patient was willing to spend on voice therapy. The conclusion is that the voice therapy administered by speech-language pathologists in VLL has an effect. There was a correlation between VHI and the VA-scale for voice disorders. It is possible that these tools are measuring different aspects of the same problem. Therefore, it is important to combine these tools to get an overall picture of the patients’ self-perceived voice problems.

I dagens mångkulturella samhälle är det många barn som talar två eller flera språk. Det är viktigt att kunna bemöta flerspråkiga barn och ge dem rätt språkligt stöd vid behov. Denna studie baseras på MAINs testmaterial som är utformat inom ramarna för COST projekt IS0804 för bedömning av barns narrativa förmåga och använder berättelser till bildserier som ett sätt att samla in barns narrativer. Syftet med studien är att beskriva narrativ förmåga hos tvåspråkiga rysk-svensktalande barn och bidra med referensdata till ovannämnda projekt. Deltagarna var tio simultant tvåspråkiga rysk-svensktalade barn mellan 6:8 och 7:10 samt tre successivt tvåspråkiga barn. Barnen fick berätta på ryska och svenska kring två makrostrukturellt lika bildserier samt svara på en rad förståelsefrågor utifrån bildernas innehåll. Insamlade ryska och svenska narrativer analyserades på makro- och mikrostrukturell nivå. Resultaten visade att det fanns tydliga skillnader mellan barnens prestationer i berättandet och förståelsen. Narrativernas övergripande struktur vad gäller story grammar och komplexitet stämde väl överens mellan språken oavsett barnets språkbehärskningsnivå. Däremot fanns det stora skillnader i förekomsten av Internal State Terms tokens mellan ryska och svenska narrativer som bara kunde förklaras med rent kulturella skillnader mellan språken. Detta resultat ifrågasätter värdet av jämförelse av IST tokens mellan språk. De små skillnader som påvisades vid en kvantitativ analys av narrativernas mikrostrukturer vad gäller yttrandelängd och lexikal variation kan förklaras med språkspecifika morfo-syntaktiska distinktioner mellan ryska och svenska. En kvalitativ analys av barnens narrativer påvisade att fel ordval, utelämningar och kodväxlingar var mer typiska för barnens svagaste språk. Kongruenssvårigheter påträffades i båda språken hos simultant tvåspråkiga barn men inte i ryska narrativer hos barn vars modersmål var ryska. Det behövs mer forskning inom ramarna för COST Action IS0804 som handlar om berättandeförmåga hos tvåspråkiga barn med språkstörning. Detta kan i sin tur leda till att testmaterialet blir standardiserat och kan användas inom logopedisk verksamhet. / In today's multicultural society there are many children who speak two or more languages. It is important to be aware of possible problems and provide them with adequate language assistance if needed. This study is based on the MAIN test material designed within COST project IS0804 for the assessment of children's narrative skills, which uses a number of picture sequences to elicit children’s narratives. The study aims to investigate the storytelling abilities of a group of bilingual Russian-Swedish speaking children and provide reference data for the above-mentioned project. The participants were ten simultaneously bilingual Russian-Swedish speaking children between the age of 6 years and 8 months and 7 years and 10 months, as well as three age-matched children with Russian as their native language and Swedish as a second language. Children were asked to tell a story in Russian and Swedish using two picture sequences with parallel macrostructure and then answer comprehension questions based on the content of the pictures. The Russian and Swedish narratives were analyzed on both macro- and microstructural levels. The results showed that there were clear differences between the children’s storytelling and their understanding. Overall narrative structure in terms of story grammar and complexity was quite similar in both languages, irrespective of language exposure pattern. However, there were significant differences between the prevalence of Internal State Terms tokens in Russian and Swedish narratives that could only be explained by purely cultural differences between the languages. This result questions the feasibility of straightforward of IST tokens between languages. The minor differences revealed by quantitative analysis of the stories’ microstructures in terms of utterance length and lexical diversity could be explained by language-specific morphosyntactic differences between Russian and Swedish. A qualitative analysis of the narratives showed that wrong choice of words, omissions and code-switching were more typical of the child's weakest language. Difficulties with inflections were found in both languages for simultaneous bilingual children but not in Russian stories told by children with Russian as their first language. More research is needed within the framework of COST Action IS0804 on the storytelling abilities of bilingual children with language impairment. This may in its turn lead to the test material being standardized and put into common use in speech-language therapy.

Communicative impairments occur with varying severity in children and adolescents within the habilitation services. Common in communicative impairments is that they often restrict the individual’s activity and participation in their daily lives. Engaging in conversation with someone in one’s surroundings helps create social closeness. The immediate surroundings are therefore highly important when it comes to ensuring that individuals with communicative impairments are able to be active participants in their own lives. The aim of the present study is to investigate, through video-recordings and surveys, whether the use of the aided communication application “Fotokalendern” affects the interaction between children and adolescents with autism spectrum disorders and their caregivers and school staff with focus on activity and participation. The results suggest an increased activity and participation in conversation as an effect of “Fotokalendern”, but also suggest that factors other than the communication aid might have affected the outcome. For example, what knowledge of and attitudes about communication the people in the individual’s surroundings have. Further research is needed to investigate how these factors can affect the interpersonal interactions where communication aids are used. / Kommunikativa svårigheter förekommer med varierande grad hos barn och ungdomar inom habiliteringsverksamheten. Gemensamt är att svårigheterna ofta innebär en inskränkning av individens aktivitet och delaktighet i olika livssituationer. Att vara delaktig i ett samtal med någon i ens omgivning bidrar till att kunna skapa social närhet. Omgivningen har därmed en betydelsefull roll i att se till att individer med kommunikativa svårigheter ges möjlighet att vara aktiva och delaktiga i sina liv. Syftet med föreliggande studie är att via filmning och enkäter undersöka om användning av hjälpmedelsapplikationen Fotokalendern påverkar interaktionen mellan sex barn och ungdomar med autismspektrumtillstånd och deras vårdnadshavare och skolpersonal med fokus på aktivitet och delaktighet. Studiens resultat tyder på en ökad aktivitet och delaktighet i samtal som en effekt av användning av Fotokalendern men att fler faktorer än hjälpmedlet kan påverka resultatet. Två viktiga faktorer är omgivningens attityd och kunskap om kommunikation. Vidare forskning behövs för att undersöka hur dessa faktorer kan påverka interaktion med kommunikationshjälpmedel.

Randomized controlled trials evaluating the effect of various forms of literacy training with reliable tests are lacking in Sweden today. The aim of the present study was to investigate whether a cross-over design and the use of phonologically matched wordlists specifically designed to detect transfer, would yield a more thorough method and reliable results. Six children with hearing impairment using hearing aids between 7 and 9 years of age took part in the study. The schools in which the children had their education were randomized into either an intervention group that started to practice phonics by means of a computer-assisted program after the first testing, or a control group that, continued as usual in school. Children were informed to practice daily with the program during four weeks in school. Children were tested with a battery of tests for phonological awareness, letter knowledge and word decoding at three occasions separated by four weeks. Results showed that the wordlists seemed reliable in establishing children’s decoding strategies as well as how word length affected reading speed. Both children who took part in the intervention and the control group improved their scores at the second testing. Thus, the computer-assisted reading intervention did not prove to be more effective than usual school activities. Due to a small number of participants, a large heterogeneity of the group and insufficient practice time, effects were difficult to detect. The present investigation should be considered a pilot study towards the use of more careful testing methods with adapted wordlists that enables the detection of transfer. But, to accomplish this, it is crucial to use a larger number of participants. Randomiserade kontrollerade studier som utvärderar effekten av olika former av läs- och skrivträning med tillförlitliga tester saknas i Sverige idag. Syftet med denna undersökning var att genomföra en interventionsstudie med cross-over design och använda fonologiskt matchade ordlistor specifikt utformade för att upptäcka transfer, för att ge utdelning för en mer grundlig metod och reliabla resultat. Sex barn mellan 7 och 9 års ålder som använde hörapparat deltog i studien. Skolorna som barnen gick i randomiserades till att antingen utgöra en interventionsgrupp, som började träna med ett ljudbaserat lästräningsprogram via dator efter första testningen, eller kontrollgrupp som fortsatte med vanlig skolundervisning. Barnen informerades att träna med programmet under fyra veckor dagligen i skolan. Barnen utförde ett testbatteri innehållande tester för fonologisk medvetenhet, bokstavskännedom och ordavkodning vid tre tillfällen med fyra veckors mellanrum. Resultaten visade att ordlistorna på ett reliabelt sätt kunde fastställa barns avkodningsstrategier samt hur ordlängd påverkade läshastigheten. Både interventions- och kontrollgruppen påvisade förbättring vid andra testningen. Dock kunde det inte påvisas att den datorbaserade lästräningen var mer effektiv än sedvanlig skolundervisning. Då deltagarantalet var litet, spridningen stor och träningstiden vid datorn var låg kan detta ha bidragit till att effekterna uteblev. Studien bör ses som en pilotstudie som går mot en noggrannare form av testmetod där användandet av anpassade ordlistor möjliggör upptäckt av transfer. För att åstadkomma detta är det emellertid avgörande att det ingår ett större deltagarantal.

Approximately 10 000 individuals in Sweden are diagnosed with aphasia every year, which can result in severe communication difficulties. Conversation partner training (CPT) is a treatment that aims to help the person with aphasia and their communication partner to have a functional communication. CPT has shown to be an efficient treatment and is recommended in the Swedish national stroke rehabilitation guidelines. The present study examines the inter- and intra-rater reliability of five different CPT assessment materials with intraclass correlation (ICC) for CPT in aphasia. The assessment materials evaluated and compared in this study were Measure of skill in supported conversation (MSC), Measure of participation in conversation (MPC) and the Swedish adaptations Measure of interaction in conversation (MIC/MIK), Stöd i konversation (SiK) and Deltagande i konversation (DiK). The study also examines if assessment training increases the inter-rater reliability, and also if there is any correlation between the type and severity of aphasia and inter-rater reliability. Fourteen dyads participated in the study. The analyses are based on 10 minutes long video clips where the dyads are having a conversation on an optional topic. The results indicated that the assessment materials with the highest inter-rater reliability were SiK and DiK (ICC > 0.65, p < 0,001) and the assessment material with highest intra-rater reliability was MSC for assessor number one (0.91, p < 0.001) and MIC for assessor number two (0.83, p < 0.001). The results also imply that there are no significant differences in inter-rater reliability between assessments before and after assessment training. Correlation between type of aphasia and inter-rater reliability was found in SiK (r = 0.65 p = 0.013). No correlation was found for the variable severity of aphasia and inter-rater reliability. Varje år drabbas ca 10 000 personer av afasi i Sverige, vilket kan medföra stora kommunikativa svårigheter. Kommunikationspartnerträning (KPT) är en behandling som hjälper den drabbade och dennes samtalspartner att kommunicera på ett funktionellt sätt. Studier visar att KPT är en effektiv behandlingsmetod och i Socialstyrelsens reviderade nationella strokeriktlinjer rekommenderas denna metod. Föreliggande studie undersöker inter- och intrabedömarreliabiliteten med intraclass correlation (ICC) för fem olika bedömningsmaterial för KPT vid afasi. Bedömningsmaterialen som jämförts och utvärderats är Measure of skill in supported conversation (MSC), Measure of participation in conversation (MPC), och de svenska anpassningarna Mått på interaktion i kommunikation (MiK) och Stöd i konversation (SiK) respektive Deltagande i konversation (DiK). Studien utforskar också om samstämmighetsträning förbättrar interbedömarreliabiliteten samt om det finns något samband mellan typ och grad av afasi och interbedömarreliabilitet. Fjorton dyader deltog i studien. Analysen genomfördes utifrån filmklipp på cirka 10 minuter där deltagarna samtalade om valfritt ämne. Resultaten visade att SiK och DiK hade högst interbedömarreliabilitet (ICC > 0,65, p < 0,001). Bedömningsmaterialet med högst intrabedömarreliabilitet var MSC för bedömare 1 (0,91, p < 0,001), och MIK för bedömare 2 (0,83 p < 0,001). Resultaten i föreliggande studie visade inga signifikanta skillnader i interbedömarreliabilitet mellan testning före respektive efter träning av samstämmighet. Korrelation mellan typ av afasi och interbedömarreliabilitet kunde påvisas för SiK (r = 0,65 p = 0,013). Korrelation mellan grad av afasi och interbedömarreliabilitet kunde ej påvisas.

Children in Sweden between zero and six years are offered regular health and developmental check-ups at the Child Health Centre (CHC). One of these check-ups, when the child is 18 months old includes a speech-language check-up. Today, the check-up is not evidence-based. Therefore, the parent questionnaire Infant Toddler Checklist (ITC) was introduced in Uppsala county in the check-up at 18 months. The aim of the study was to explore how nurses at the CHC experienced the questionnaire and to get an understanding of how the method functioned in the CHC. The participants were recruited from four Child Health Centres with different catchment areas. The method was qualitative with semi-structured interviews in three focus groups. The interviews were transcribed and the analysis was conducted using systematic text condensation. The analysis resulted in four over all themes addressing the nurses' experiences with the new method. The results indicated that the questionnaire seemed to empower both parents and nurses. The nurses considered that the questionnaire worked as a basis for referral. The questionnaire was also perceived as making parents more aware and involved. The results also indicated that the questionnaire was seen as a useful tool but need to be modified to reach more families. Barn i Sverige mellan noll och sex år erbjuds återkommande hälsobedömningar på barnavårdscentralen (BVC). En av dessa bedömningar sker vid 18 månader då det bland annat görs en språklig bedömning. Som det ser ut idag finns ingen evidens för att den språkliga bedömningen i dess nuvarande utformning främjar sitt syfte. Till följd av detta har man i Uppsala län prövat föräldraformuläret Infant Toddler Checklist (ITC) vid 18- månaderbesöket. Syftet med studien var att undersöka hur barnhälsovårdssjuksköterskorna upplevde formuläret ITC samt få en förståelse för hur metoden fungerade i barnhälsovårdens verksamhet. Fjorton deltagare rekryterades från fyra barnavårdscentraler i Uppsala län med varierande upptagningsområden. Studien använde kvalitativ metod med semistrukturerade fokusgruppsintervjuer. Intervjuerna transkriberades och analyserades med systematisk textkondensering. Analysen resulterade i fyra övergripande teman som berörde BVC-sjuksköterskornas upplevelser av den nya metoden. Resultatet visade att formuläret upplevdes stärka både föräldrar och sjuksköterskor. BVC-sjuksköterskorna ansåg att formuläret gav dem underlag för remittering och att föräldrarna upplevdes bli mer delaktiga och medvetna. Vidare indikerade resultatet att formuläret ansågs vara ett användbart verktyg men att det behövde modifieras för att kunna nå ut till fler familjer.

Today, Swedish speech-language pathologists do not have access to a Swedish text level reading speed test that is both quick and easy to administer, affordable and standardized. The main purpose of this study was therefore to present a mean for reading speed of text among Swedish third grade students to be used in clinical assessments of reading ability. A secondary purpose was to measure if differences in reading speed could be observed between boys and girls in the third grade. The analysis was based on 98 third grade students, of whom 45 were boys and 53 were girls. The students were recruited in Uppsala and environs. The reading speed was measured in words read correctly per minute by recording the students when reading aloud. A non-standardized text, Paketet, commonly used by Swedish speech-language pathologists in reading assessments today, was used in this study to obtain a mean for reading speed. The mean value for reading speed was 90.85. The mean obtained for the girls was 97.32 and for the boys 83.22. The results showed no significant differences for gender. More research has to be done in other parts of Sweden to increase the generalizability. The results should be interpreted in line with the current clinical guidelines. / I dagsläget saknas ett svenskt material för logopedisk bedömning av läshastighet vid textläsning i årskurs 3 som är lättadministrerat, kostnadsfritt och normerat. Det huvudsakliga syftet med studien var att erhålla ett medelvärde på läshastighet hos elever i årskurs 3 som kan användas vid logopedisk bedömning av läs- och skrivsvårigheter. Studien hade också som syfte att undersöka om skillnader mellan flickor och pojkar förelåg gällande läshastighet på textläsning i årskurs 3. Analysen gjordes på 98 elever, 45 pojkar och 53 flickor, som rekryterades i Uppsala med omnejd. Läshastigheten mättes i antal korrekt lästa ord per minut genom inspelning av elevernas läsning. Bedömningsmaterialet bestod av texten Paketet som redan används kvalitativt av logopeder idag. Medelvärdet för läshastigheten var 90,85 korrekt lästa ord per minut. Resultatet visade inga signifikanta skillnader mellan flickor och pojkar, där medelvärdet för flickorna var 97,32 och medelvärdet för pojkarna var 83,22. Flera studier på ämnet bör göras i andra delar av Sverige för att öka generaliserbarheten. Resultaten bör användas tillsammans med de aktuella kliniska riktlinjerna.

Bakgrund  I dagens samhälle är läsning en bärande förmåga. Barn med läpp-, käk- gomspalt kan ligga i riskzonen för lässvårigheter på grund av komorbiditet mellan tal- språk- och lässvårigheter. Få studier på området har genomförts i svensk kontext. Data angående förekomsten och typen av lässvårigheter hos dessa barn är av vikt för att i klinisk verksamhet uppmärksamma eventuella svårigheter. Syfte  Syftet med föreliggande studie var att undersöka läsförmåga hos 10- åriga barn med unilateral läpp-, käk- gomspalt (uLKG) utifrån ett läsförståelsetest (LäSt) och en föräldraskattningsenkät om läs- och skrivförmåga. Vidare undersöktes eventuella samband mellan läsförståelsetestet och föräldraskattningsenkäten.  Metod Logopeder vid Sveriges 6 LKG-center administrerade LäSt och föräldraskattningsenkäten vid rutinkontrollbesök för barn med uLKG. Resultaten från dessa analyserades och jämfördes med normdata samt data från tidigare studier.  Resultat  I den studerade gruppen hade 20% läsförståelsesvårigheter vilket är en något högre men inte avvikande förekomst av läsförståelsesvårigheter jämfört med normdata i LäSt. Enligt föräldraskattningsenkäten identifierades 4% av barnen med eventuella lässvårigheter utifrån en snäv cut-off vilket är en lägre andel jämfört med två tidigare studier med samma enkät på barn med spalt och typiskt utvecklade barn. Det fanns en måttligt stark korrelation (r=-0,61) mellan vilka barn som identifierades av LäSt och föräldraskattningsenkäten.  Slutsatser Barnen med uLKG hade en normal till något högre prevalens av läsförståelsesvårigheter. Utifrån föräldraskattningsenkäten identifierades få barn jämfört med två tidigare studier med samma enkät. Fortsatta studier behövs för att vidare kartlägga läsförmågan hos barn med uLKG.