The European Union has created a common plan regarding narcotics use and abuse within the European member states. The aim here is to reduce the supply and demand for drugs among the citizens of the Union. However, the opinions on how to achieve these goals greatly differ among member states. The range of attitudes varies from the strictly restrictive attitudes of countries such as Sweden, to the complete decriminalization of personal possession of all narcotic substances in Portugal. The purpose of this paper is therefore to study the underlying attitudes and approaches that these two countries have, and hopefully to give some light to how come there is this big difference in legal frameworks regarding a rather delicate political question. A review and analyze of the current proposition for each country regarding drug policies is the method for the paper. By interpreting the content and quoting parts of these two propositions an ideology analysis is made. The theory chapter consists of the two different philosophies of Rousseau’s theory on the social contract and the general will, as well as objectivism. These theories are used in order to make a distinction in the empirical research between attitudes towards the states’ as well as the individuals’ role in the drug policies of Sweden and Portugal. A model with the most important features of these theories is constructed and works as a base for the analysis. Overall, the results from the empirical research show that while both countries initially share the same general value towards the narcotics situation, Sweden devotes their policies more frequently towards the Rousseauian values up until the point of treating drug addicts, where they change directions and instead argue in a more objectivistic manner. On the contrary, Portugal reason in a more individualistic and objectivistic way, but change ideological paths into Rousseauianism when starting to set up aims for the treatment of addicts and offenders.

Bakgrund: Narkotikamissbruk har sedan 1960-talet ansetts vara ett allvarligt samhällsproblem som ökar risken för sjukdom och social utsatthet. Varje år dör omkring 900 personer i Sverige av läkemedels- och narkotikaförgiftningar. Personer som utvecklat ett narkotikamissbruk kan hamna i en ond spiral där de negativa konsekvenserna ökar och medför en risk att förlora allt så som jobb, hem och familj. Detta kan i sig öka de socioekonomiska skillnaderna i befolkningen. När en person bryter sitt missbruk sker en process som i denna studie förklarats utifrån modellen Stages of change. Syfte: Syftet med studien är att skildra betydelsefulla faktorer i förändringsprocessen för individer som tagit sig ur narkotikamissbruk. Metod: Studien var av kvalitativ karaktär och genomfördes med semistrukturerade intervjuer. I studien kombinerades induktiv och deduktiv ansats. Resultat: Resultatet visade att socialt stöd var en viktig faktor genom förändringsprocessen, framförallt under faserna action och maintenance. Olika strategier som att bryta gamla beteenden och mönster var betydande. Den egna viljan ansågs vara essentiell för att inleda och genomföra en förändring. Genom behandling fick informanterna verktyg att hantera sin vardag. De jobbade hårt med sig själva genom de olika förändringsfaserna i Stages of change för att uppnå ett vidmakthållande och minimera risken för återfall. Konklusion: Studiens resultat visar att när en person är i behov av hjälp, och uttrycker detta, då behöver familj och samhälle erbjuda stöd. För de individer som inte har det sociala nätverket bakom sig, där synliggörs ett större behov av att samhällsinsatser måste finnas tillgängliga för att bidra till jämlik hälsa. / Background: Since the 1960s, drug abuse has been considered a serious societal issue that increases the risk of illness and social exclusion. In Sweden approximately 900 people die from drug intoxication annually. People who develop a drug addiction can end up in a negative spiral with consequences such as loss of work, home and family. Consequences that can increase the socio-economic differences within the population. When a person decides to end their addiction a process of change takes place, in this study explained using the Stage of change model. Purpose: The purpose of the study is to describe significant factors during the process of change within individuals who have recovered from drug abuse. Method: The study design was qualitative and was conducted using a semi-structured interview guide. The study combined inductive and deductive analysis. Results: The results indicated that social support was an important factor throughout the process of change, especially during the phases action and maintenance. Various strategies such as breaking old habits and patterns were also significant. Self-determination was considered essential to initiate and implement change. During treatment, the informants were given coping strategies to handle their everyday lives. They worked hard with themselves throughout the various stages in Stages of change to achieve sustainability and minimize the risk of relapse. Conclusion: The study's result implies that when a person is in need of help, and expresses this, family and community need to offer support. Individuals who do not have the social network requires more interventions from the community to enable a healthy life.

Kriminella handlingar är oavsett aktör ett samhällsproblem då det påverkar både oskyldiga människor och företag, ett problem som på senaste åren vuxit speciellt bland unga män. Därav inspirationen bakom studien. Syftet med denna studie är att studera dem bakomliggande faktorerna som ligger bakom unga mäns medverkan i kriminalitet. Det empiriska material som används i studien är fyra djupintervjuer med unga män i åldrarna 18–25 som levt ett kriminellt liv. Det teoretiska perspektivet som används i undersökningen är narrativ teori. Resultatet i studien indikerar att det inte går att fastställa enstaka anledningar som kan tillämpas på alla unga mäns medverkan i kriminalitet, dock så finns det ett gemensamt motiv såsom exempelvis psykiskt missnöje som lett till att dessa unga män sökt sig till att eftersträva någonting dem känns en brist av i sitt liv. Såsom trygghet, en respekt och en acceptans.

Before the regulation of opium as a “narcotic” in Sweden in 1923, opium was not regulated for its intoxicating properties and was freely available. But not in any kind of shop. Opium was legally available only through the pharmacies. This thesis explores how this free availability of a narcotic was understood by its traders, the pharmacists. The title of this thesis – The Value of Poison – indicates how opium could be conceptualized both as a safe, everyday remedy essential to keep freely available and as a drug of intoxication. As a poison it could be articulated as a matter of primarily pharmacological, not moral or medical, concern. This also gave the pharmacists, with their special knowledge of pharmaka (drugs, poisons), an autonomous space of knowledge free from the ever more intruding “medical gaze”. But, in order to articulate this kind of understanding of opium, another kind of knowledge was needed to be acknowledged: that of the user. In this articulation a “sensus communis” was tied in with a broader cultural knowledge of drugs. Problems with opium were focused on the danger of acute poisoning, not recreational intoxication. Concepts that could have problematized this kind of use were rearticulated as problems either of illegitimate trade, unregulated markets and advertising or of draconian regulation by greedy or sloppy doctors. These rather opposite elements were made equivalent through the articulation of ignorance in both cases, thus further emphasizing the special knowledge of the pharmacist. The thesis locates a process of contradiction that contributes to the eventual diminishing of the discourse of poison towards the end of the period. The pharmaceutical knowledge that guaranteed the discourse was based on a “pharmaceutical gaze” on pharmaka. It pierced through the drug to identify its constituent parts. In this process it was promised that the different effects of opium would be separated. “Narcotic” could be a by-product, to be discarded or controlled, without dispensing of other therapeutic effects. With this ever deeper knowledge of opium, knowledge in the pharmacies was made insufficient for the full understanding or opium, and so too was that of the traditional user. The era of opium as a poison was over. / Före den första särlagstiftningen om narkotika i Sverige 1923 reglerades inte opiumets rusgivande egenskaper. Drogen var fritt tillgänglig i handeln. Men inte i vilken butik som helst. Opium kunde bara köpas lagligt på landets apotek. Den här avhandlingen undersöker hur denna fria tillgänglighet av narkotika förstods av droghandlarna själva, apotekarna. Titeln pekar på hur opium på en och samma gång kunde tänkas som en säker husmedicin vars tillgänglighet var avgörande för folkhälsan och som en rusgivande drog. Som ”gift” artikulerades det som en i första hand farmakologisk angelägenhet, inte en moralisk eller medicinsk. När de talade på detta sätt upprättade apotekarna, genom sin särskilda kunskap om farmaka, ett eget rum för sitt vetande, fritt från läkarnas allt mer genomträngande ”kliniska blick”. Men för att kunna artikulera denna förståelse av opium krävdes också att en annan typ av kunskap vidkändes: brukarens. Genom denna artikulation knöts brukarnas ”sensus communis” samman med en bredare kulturell kunskap om droger. De av opiumets problem som lyftes fram handlade om akut förgiftning, inte rekreationellt rusbruk. De begrepp som hade varit möjliga att användas för att problematisera denna senare form av bruk reartikulerades: antingen förpassades de till den olagliga handeln, de oreglerade marknaderna och reklamen, eller också till de drakoniska regleringarna som giriga och slarviga läkare stod bakom. Apotekarna artikulerade dessa båda helt motstående element som ekvivalenta genom en brist på kunskap, vilket i sin tur ytterligare stärkte deras egen kunskapsmakt. Avhandlingen lokaliserar även en processande motsägelse som sker när giftets diskurs tynar bort vid slutet av den undersökta perioden. Den farmaceutiska kunskap som underbyggde diskursen vilade på en ”farmaceutisk blick” på farmaka. Denna genomborrade drogämnet för att avslöja dess beståndsdelar. Genom denna process utlovades att opiumets olika effekter skulle kunna skiljas från varandra. ”Narkotikan” kunde ses som en bieffekt, som kunde kastas åt sidan eller kontrolleras separat, utan att opiumets kvarvarande terapeutiska effekter minskade. Denna allt djupare kunskap medförde att de enskilda apotekarnas eget vetande på apoteken inte räckte till för att fullt ut förstå opium, och därmed bröts även samartikulationen med brukarnas kunskap. Tidseran när opium var ett gift tog därmed slut under mellankrigsperioden.