Den här studien har sin utgångspunkt i ett posthumanistiskt perspektiv – ett perspektiv som försöker få syn på materialiteten och dess roll i pedagogiska praktiker. Syftet med studien var att undersöka hur whiteboardtavlan används i förskolan och vilka relationer den tycks producera. Som insamlingsmetod användes deltagande videoobservation, som analysmetod - Aktör-nätverksteori (ANT). Observationerna gjordes på en storbarnsavdelning på en kommunal förskola i nordvästra Stockholm. Utifrån Aktör-nätverksteorin kunde tavlan förstås som en materiell-diskursiv aktör som ihop med andra aktörer ingår i olika nätverk i ett ständigt flöde av kopplingar och översättningar. Men den kan också förstås som en ”effektskapare” bortom de effekterna som den var tänkt att bidra med – och där många överraskande effekter träder fram i den fria leken. Om whiteboardtavlan på samlingen begränsar barnens möjligheter att agera fritt och bidrar till att en maktrelation förskolläraren-barn skapas och upprätthålls, så är det helt andra roller som gäller i den fria leken: tavlan skapar möjligheter till lärande och kreativitet, inbjuder till lek och samarbete och blir en mötesplats för olika barnkonstellationer. Den framgångsrika relationen barn-tavlan skulle dock inte varit möjlig utan andra aktörer i nätverk: pennor, suddborsteen, pennfacket och barnens fingrar/händer. Även kamrat- och mediakulturer i form av Angry Birds träder fram i den fria leken och kan ses som en diskursiv aktör som får allt mer inflytande i förskolans praktiker. Tavlan agens i den fria leken kan förstås som en viktig ”effekt” som inte är särskilt uppmärksammad av pedagogerna. Med whiteboardtavlan som aktör i rummet blir både barn och pedagoger något annorlunda.