Fil. Dr Bertil Waldén publicerade två rapporter i Norrbottens hembygdsförenings årsskrift 1926-27. Där belystes två typer av mangårdsbyggnader; parstugan och framkammarstugan samt det lösöre som förekom i bondehemmen under 1800- och början av 1900-talet. Senare forskning kring mangårdsbyggnaden – den s.k. norrbottensgården, har dock lyst med sin frånvaro. Med bakgrund av detta ämnar denna uppsats därför beskriva ett urval av norrbottensgårdar i pitebygden: hur nyttjandet förändrats sedan Waldéns inventering och vilka varianter av de två klassiska bostadshusen som finns representerade. Som metod har jag använt mig av fältundersökningar, intervjuer och tidigare skriven litteratur. Den sedvanliga norrbottensgården är av parstuge- eller framkammartyp. Parstugeplanen nyttjades av de mindre bemedlade, framkammartypen var för storbönder som gärna visade sin rikedom. De faktorer som legat till grund för den klassiskt utformade norrbottensgården är främst två.  Då huskropparna är byggda av timmer var det i första hand längden på virket som avgjorde gårdens utformning vilket också medverkade till en relativ lätthet vid tillbyggnad. Böndernas ekonomiska tillväxt under 1800-talets industriella revolution är den andra viktiga faktorn. Då den enskilde bonden sålde skog till skogsbolagen och därigenom förvärvade en större summa pengar omsattes dessa i till- och påbyggnader på den befintliga huskroppen.   I pitebygden finns ett antal gårdar som uppförts med de exteriöra attribut som förknippas med norrbottensgården - små vindsfönstren, röd fasad, avlång huskropp och entrén utmed långsidan, men som på ett eller annat sätt gjort interiöra avsteg från den klassiska par- samt framkammarstugan. Två av dessa är herrgårdsplanen samt en variant av framkammarplanen där ändkamrarna placerats invid vardagsstugan istället för i dess förlängning. Dessa varianter speglar bondens skaparlust och behov vilket också bidrar till en personifiering av huskroppen. Genom att tillsätta egna kryddor skapas en personligt utformad kropp där troligen behov och form speglade byggherrens liv och samhällsrang. Norrbottensgårdens historik är lång och konstigt vore om de inte genomgått upprustning och moderinsering under årens lopp - vilket också skett. Den är inte längre förknippad med ålderdomlighet, men värnar gärna om de klassiska exteriöra attributen, de inre trägolven och ”pitevalvet”. / Two reports written by Bertil Waldén were published in the yearbook of “Norrbottens hembygdsförening” in 1926-27. He described certain types of dwelling houses: one with two rooms and a bigger one called framkammarstuga, and the goods used in farmer’s homes in the 19th and the beginning of the 20th century. Since then this kind of farm, the so called Norrbottensgård, has not been an object of further investigation.  This essay will therefore portray a selection of residential homes in the community of Piteå. It deals with how the use of these homes has altered since the investigations of Waldén, also which variations of the two classical housing types are represented. My method has been field research and interviews, except for using previous research. The most common Norrbotten farm is a two-room house or a front-room house (framkammarstuga). The two-room houses were for the not so well-to-do population and the front-room houses were for the wealthy farmers who wanted to accentuate their wealth. Several important factors lead to the shape of the classical homes. The length of the timber shaped the house. The frame made the house relatively easy to extend further. The wealth that the farmers collected in the age of the industrial revolution was also an important factor influencing the shape and size of the house. When a farmer sold his forest to lumber merchants they used part of the money to convert the house by adding extensions and an attic to the already existing house. In Piteå there are some houses which on the outside look like a Norrbotten residential home, with small windows in the attic, a red facade, and an elongated, rectangular frame, but they are different on the inside when compared to the classical houses. This essay illustrates a six-room Norrbotten dwelling, and a variety of the front-room houses where the end chambers are placed alongside the living room instead of in its extension. This variety reflects the creativity of the farmers and the perceived need to have an individually shaped design of the dwelling. By adding individual touches to the building it gained a unique layout, where needs and shape reflected the constructor´s life and social status. The history of Norrbotten farms is long and naturally they have been renovated and modernized. They are no longer connected with farming, but they ensure the classical attributes of the exterior, the wooden floors in the interior and the typical pitevalvet (Pite vault).