Syftet med denna uppsats är att belysa och jämföra det utsatta barnets öde såsom det speglas i myten och dramat om Oidipus och i Freuds teori om oidipuskomplexet. Myten och senare Sofokles drama handlar om ett barn som av sina föräldrar sätts ut i skogen för att dö med genomborrade hälar, men blir funnet och räddat till livet. Som vuxen kommer Oidipus långt senare att ovetandes döda sin far och gifta sig med sin mor. Freud såg häri ett mönster som han menar går igen i varje pojkes psykosexuella utveckling – ett sexuellt begär i förhållande till modern och hatiska känslor i förhållande till fadern/rivalen. Freuds uppfattning har under senare år mött mycket kritik vilken refereras i uppsatsen. Oidipuskomplexet ersatte Freuds tidigare uppfattning att neuroserna orsakades av sexuella övergrepp – den s.k. förförelseteorin – och i uppsatsen diskuteras olika skäl till varför Freud övergav förförelseteorin. Bland annat diskuteras om Freuds familjebakgrund kan ha spelat in. Vidare redovisas den ursprungliga oidipusmyten, liksom Sofokles drama och det antika grekiska sammanhanget. Ett återkommande tema är omgivningens syn på det lilla barnet under antiken, på Freuds tid och i vår nutid. Författarens slutsatser är att Freud av flera olika skäl inte kunde behålla sin tidigare förståelse av det utsatte barnet och att oidipuskomplexets universalitet måste ifrågasättas.  Freud tycks förbise den utsatthet och totala hjälplöshet som varje barn föds till, och som inte minst är så påtaglig i berättelsen om Oidipus.