<p>Varje polismyndighet har idag en skyldighet att ha en utarbetad mångfaldsplan. Därför har vi studerat två myndigheters mångfaldsplaner och ställt frågor utifrån dessa till de ansvarig inom varje myndighet. Kåren är idag väldigt homogen med tanke på kön och etnicitet. Endast 19,6 % av poliserna i Sverige idag är kvinnor och någon statistik på hur många invandrare som finns ute på myndigheterna finns över huvud taget inte. Litteratur har vi införskaffat från bibliotek, Internetsidor samt kontakt med personer från en av landets polismyndigheter. Vi valde ut en mångfaldsplan som vi valde att granska närmare. Efter att ha granskat policydokumentet tog vi kontakt med en av de personer som varit med och utformat dokumentet och ställde frågor kring dokumentet för ytterligare information. Därefter intervjuades två polisaspiranter som fick berätta om hur de upplevde att myndigheten jobbade med frågan. För att säkerställa att målen uppnås anser vi att det klart och tydligt framgå vem som är ansvarig för åtgärden, exakt vad denna person skall göra och när det skall vara genomfört. Vi har genom detta arbete gett en bild av vad mångfald är för något samt vad det betyder för vårat samhälle. För att en förändring skall kunna bli möjlig anser vi att rekryteringen till polisskolorna bör ses över, detta för att fler personer med annan kulturell bakgrund än Svensk skall kunna berika organisationen med deras erfarenheter och kunnande.</p>

<p>I mitten av 80-talet gjordes upptäckter för att kunna använda DNA för personidentifiering. Utvecklingen har lett till att tekniken nu är given hos polisens brottsutredande och brottsförebyggande verksamhet. Syftet med rapporten är att beskriva för och nackdelar med DNA-register ur ett brottsutredande perspektiv samt dess inverkan på personliga integriteten. Rapporten bygger på litteraturstudier och på webbaserad information. Resultatet av denna rapport är att de olika DNA-registren är ett bra verktyg för polisens brottsutredande och brottsförebyggande verksamhet. Detta verktyg leder inte bara till att personer döms för olika brott utan även att misstänkta helt kan frias från misstanke. Polisen kan också avfärda vissa personer från utredningar utan att behöva ägna tid åt att utreda deras inblandning på annat sätt. DNA-registren kan leda till att polisens utredningar på ett tidigt stadium kan ledas åt rätt håll. Den inverkan som dessa register har på den personliga integriteten är inte omfattande. De personer som registreras i DNA-registret är bara de som blivit dömda till annan påföljd än böter och det är därför bara dessa personers integritet som påverkas. Personliga integriteten hos vanliga personer som inte begått brott kan påverkas i de fall de blir utsatt för en provtagning som skäligen misstänkta för ett brott eller om synnerligen anledning finns</p>

<p>Syftet med arbetet är att visa vilka fördelar respektive nackdelar ett heltäckande DNA-register skulle kunna innebära. Dagens lagstiftning innebär att DNA-prov får tas på alla som är skäligen misstänkta för brott, även om det inte är nödvändigt för utredningen av brottet. Lagändringen innebär dessutom att DNA-prov även skall få tas på personer som inte är skäligen misstänkta för brott om syftet är att underlätta identifiering vid utredning av ett brott som kan leda till fängelse. Ett heltäckande register skulle innebära att polisen inte skulle behöva ta DNA-prov av misstänkta utan direkt kunna jämföra spår från en brottsplats mot det heltäckande registret. Av det material som vi har tagit del av under arbetets gång har de som varit negativt inställda till ett heltäckande register förutspått att det skulle vara ett hot mot vår integritet genom att genetiska egenskaper lagras. Ytterligare argument mot ett heltäckande DNA-register har varit kostnaden, svårigheter att få personer att frivilligt lämna prov samt säkerhet vid förvaring av prover. Förespråkarna har ansett att ett heltäckande DNA-register inte utgör något hot mot vår integritet eftersom våra genetiska egenskaper inte lagras i ett register för kriminaltekniskt bruk. Ett heltäckande DNA-register kan innebära en samhällsekonomisk besparing. För att registret inte ska uppfattas som integritetskränkande bör hela befolkningen finnas med i registret.</p>

<p>Syftet med denna rapport är att undersöka hur den fysiska träningen inom ramen för friskvårdsarbete bedrivs inom polisen och varför man i dag inte har några fysiska krav för poliser. Bakgrunden till ämnesvalet ligger i vår uppfattning att det är konstigt att det ställs fysiska krav på polisstudenter och polisaspiranter men inte på färdiga poliser. Vi har gjort en teoretisk studie inom ämnet friskvård, främst fysisk träning, för att beskriva fördelarna med att satsa resurser på detta samt visa på faktorer som har betydelse för att en friskvårdssatsning skall bli framgångsrik. Sedan presenterar vi hur polisen och försvarsmakten arbetar med dessa frågor inom de respektive organisationerna. Som underlag för informationen har vi främst använt oss av sakkunniga personer inom de båda organisationerna som har intervjuats. Resultatet visar att det finns både likheter och olikheter mellan de båda organisationernas sätt att bedriva friskvård och fysisk träning. När det gäller polisen så har varje enskild polismyndighet själv ett stort ansvar för utformningen av hälsoarbetet vilket innebär att det ser olika ut över landet. I det avslutande kapitlet diskuteras vilka fördelar det finns med att satsa på friskvård samt vad införandet av krav skulle kunna innebära. Förslag om hur polisen skulle kunna jobba med frågan redovisas.</p>

<p>Inom polisen idag finns det cirka 430 stycken tjänstehundar. De flesta av dessa är så kallade ÖVS-hundar som används inom utryckningsverk-samheten. Problemet inom polisen idag är att få fram hundar som fungerar i tjänst och det är därför vi har valt att göra detta arbete. Vi har genomfört vårt arbete genom att ta del av en utredning, tidningsartiklar och föreskrifter från rikspolisstyrelsen samt hållit ett flertal intervjuer. Hundrekrytering ser inte likadan ut mellan myndigheterna, det beror på att den ekonomiska satsningen är olika. Vi har kommit fram till att det finns olika sätt att rekrytera hundar: fodervärdssystem, annonser i tidningar, kontakter myndigheter emellan och så kallade ”problem hundar”. Det råder brist på hundar då det inte finns tillräckligt många privata uppfödare för att tillgodose behoven av tjänste-hundar. Det finns även en sjukdomsbild hos schäfern, den mest vanliga tjänstehunden, som gör att hunden inte håller mentalt och fysiskt som tjänstehund. Därför har man importerat in en ny hund, malinoisen som anses vara en effektiv och uppskattad tjänstehund. Den är i allmänhet dessutom friskare än schäfern. Den väsentligaste frågan som vi kommit fram till är om det ska vara statlig tjänstehundsavel eller om man kan klara sig enbart på den privata marknaden. Vårt förslag är att man för att få fram en fungerande hundrekrytering ska skapa ett samarbete med de privata uppfödarna.</p>

<p>Inom polisen finns det åtgärdsplaner för alla möjliga situationer. Vi blev nyfikna på om det även fanns en nationell åtgärdsplan för polisen gällande blodsmittotillbud. Vi ville samtidigt undersöka om det fanns för myndigheterna lokala åtgärdsplaner för blodsmittotillbud, samt om det mellan myndigheterna skiljde sig åt mellan åtgärdsplanerna. Vi ville även jämföra de polisära åtgärdsplanerna mot sjukvårdens för att se om det fanns stora skillnader dem emellan. Vi jämförde även preventiva åtgärder hos polismyndigheterna samt vid polis- och sjukvårdsutbildningarna. Vid sökningar på Intrapolis, har vi funnit att det saknas åtgärdsplaner för blodsmittotillbud hos flera myndigheter samt att det tycks skilja sig åt mellan myndigheterna gällande vaccinationer. Denna differens gällande vaccinationer visade sig redan på utbildningsnivå avseende polis- och sjukvårdsutbildningarna.</p>

<p>I vårt fördjupningsarbete beskriver vi hur krisberedskapen är uppbyggd och hur en kris hanteras i Sverige med inriktning på polisens roll. Bakgrunden till arbetet och det som väckte vårt intresse för ämnet är alla de olika händelser som inträffat den senaste tiden nationellt och internationellt i form av kriser (exempel på dessa finns i inledningen). Detta fick oss att fundera och vi ställde oss frågan om vi är förberedda på en kris?! Målet med arbetet är att belysa polisens roll i krishanteringssystemet och om det finns tillräckligt med kunskap för att hantera en kris. Det är givetvis ett flertal aktörer inblandade vid en kris förutom polisen. Vi beskriver hur krishanteringen styrs från ledningen inom polisen och vilka hot som man anser föreligga i Sverige vad det gäller eventuella kriser. All fakta som vi sökte har inte varit möjlig att få tag på då vissa dokument är hemligstämplade. För att få en bred och relevant inblick i ämnet har vi varit i kontakt med personer på olika myndigheter. Vidare finns det ett kapitel om media, som även de har en stor roll i hanteringen av en kris. Kris är ett brett ämne och det kändes till en början ganska abstract, det är mycket toppstyrt vad det gäller hanteringen. Tanken slog oss, vad kan vi själva göra – kan vi förbereda oss, ja vet du vad du ska tänka på i en kris??? Läs och begrunda och förbered dig genom kunskapen vi har inhämtat och samlat i detta arbete, ge dig själv en helhetsbild</p>

<p>Polisyrket är ett högriskyrke vad gäller våld och hot. Därmed finns också ett stort behov av bl.a. krisstöd. Medarbetare inom polisen måste kunna känna sig trygga gällande detta. De måste veta att de får ett gott psykosocialt omhändertagande om de utsätts för psykiskt påfrestande händelser för att må bra och för att kunna trivas med yrket. För att det ska fungera så måste alla chefer inom polisen ha kunskap och beredskap att vidta rätt åtgärder i rätt tid om medarbetare drabbas av psykiskt påfrestande situationer. Vi inriktade oss på att undersöka vilken hjälp som ska finnas för poliser att få efter svårarbetade händelser i tjänsten enligt Rikspolisstyrelsen, vidare vad polismyndigheterna erbjuder för krisstöd till poliser i yttre tjänst. Vi ville också ta reda på huruvida de enskilda poliserna utnyttjar den hjälp som polismyndigheterna erbjuder om det skulle bli aktuellt. Information inom detta område hittade vi genom litteratursökningar och på Internet, samt genom att intervjua personer som på olika sätt är insatt i krisstödsverksamheten. Det vi kom fram till var att det faktiskt numera finns någorlunda klara direktiv angående krisstöd från Rikspolisstyrelsen för polismyndigheterna i landet. Vad man har för sorts krisstöd på de olika polismyndigheterna ser lite olika ut, men det verkar som att polismyndigheterna var för sig har en utarbetad plan för krisstöd och olika särskilda rutiner för detta.</p>

<p>Som polis har man ett yrke där det finns risk att drabbas av brott i samband med tjänsten, såsom våld, hot och kränkning. Arbetsgivaren har i och med detta en skyldighet att utarbeta skriftliga arbetsrutiner för hur polismyndigheten ska gå till väga när en anställd utsatts för brott i tjänsten, samt kunna erbjuda stöd och snabb hjälp. Skyldigheterna regleras främst i arbetsmiljölagen där det även står att den anställde är skyldig att känna till dessa rutiner. Utgångspunkten i denna rapport har varit att undersöka hur dessa arbetsrutiner ser ut på polismyndigheten i Örebro och i Halmstad. Vi har även genom en enkät undersökt hur mycket kunskap de anställda har om hur de ska gå till väga när de utsatts för brott. Vi har kommit fram till att både Örebro och Halmstad jobbar efter samma målsättning, att utveckla arbetet med arbetsmiljön samt de rutiner som ska tillämpas vid våld och hot mot anställda. När det gäller kunskapen bland de anställda så finns en hel del brister. Det tyder på att informationen från polismyndigheten är bristfällig, men även att det brister i inhämtningen av information från de anställdas sida trots att majoriteten svarat att de någon gång utsatts för brott i tjänsten.</p>

<p>Att poliser hotas i tjänsten är ett allvarligt problem, både om man ser till individens trygghet och välbefinnande men också om man ser till det demokratiska värdet. Att ha ett samhälle där poliser törs göra sitt jobb och inte råkar ut för repressalier med anledning av detta är därför av största vikt. Omfattningen av hot mot poliser har kartlagts på olika håll och siffror visar att detta är ett ganska vanligt förekommande fenomen. Cirka en tredjedel av alla poliser utsätts för påtagliga hot under ett år och antalet anmälda brott som involverar våld och hot mot tjänstemän ökar. Syftet med denna rapport är att titta på arbetet med hotade poliser i Stockholms läns polismyndighet och hur det eventuellt kan förbättras. Som analysfaktorer har vi använt de psykiska och psykiska effekterna som kan följa av ett hot, samt den arbetsrättsliga lagstiftningen. Information till rapporten har inhämtats genom litteraturstudier, enkäter och intervjuer. Resultatet visar att det är främst frågor kring utbetalning av skadestånd samt bättre möjlighet till att vara anonym som behöver granskas. Med stöd av resultatet samt de analysfaktorer som vi använt oss drar vi slutsatserna att vissa förändringar kan vara aktuella att genomföra, framförallt bör informationen kring hur man får ett tilldömt skadestånd utbetalat förbättras samt att de datoriserade system som polisen använder vid anmälningsupptagning och brottsutredning om möjligt bör förändras för att öka möjligheten till anonymitet.</p>