Software is fundamental to life in modern society. We have come to depend on it for critical aspects such as managing bank transactions and medical records. However, code defects in software is a common issue, and software not working properly has the potential to cause major damage to both humans and the environment. Many attempts have been made in order to improve software development in order to reduce code defects, among other aspects. One such attempt is the invention of the practice pair programming, where two programmers share and work together on a single workstation. The more traditional way of developing software is solo programming, where each developer is assigned an individual workstation. However, the issue with code defects still remains. Hence, there is a need for better methods for reducing software defects. The purpose of this thesis is to create a software development model for reducing software defects. The model suggested in this thesis is a combined practice where coding with solo programming is followed by re-coding with pair programming called Solo First Pair Second Programming (SFPSP). The goal is to help software development teams to develop more reliable software. Our research was qualitative with support from quantitative data. The research included a literature study and an action study. The literature study was done in order to create a first version of SFPSP entirely based on literature, whereas the action study was done in order to evaluate as well as refine SFPSP based on practical experience. The results of this thesis is the practice SFPSP as well as an evaluation of said practice. Our evaluation shows that SFPSP leads to fewer code defects compared to solo programming. However, the cost with regard to development time and effort is significantly higher for SFPSP compared to solo programming. SFPSP is based on both theoretical and practical knowledge, and has therefore a solid foundation to build upon. Our literature study verified that no practice like SFPSP existed before this thesis. / Programvara är grundläggande för livet i det moderna samhället. Vi är beroende av det för kritiska aspekter som att hantera banköverföringar och medicinska journaler. Kodfel i programvara är dock ett vanligt problem, och programvara som inte fungerar som den ska kan orsaka stora skador på både människor och miljön. Många försök har gjorts för att förbättra programvaruutveckling med målet att minska bland annat kodfel. Ett sådant försök är uppfinningen av praxisen parprogrammering, där två programmerare delar och arbetar tillsammans på en enda arbetsstation. Det mer traditionella sättet att utveckla programvara är soloprogrammering, där varje utvecklare tilldelas en individuell arbetsstation. Dock kvarstår problemet med kodfel. Därför finns det ett behov av bättre metoder för att minska kodfel. Syftet med denna avhandling är att skapa en programvaruutvecklingsmodell för att minska kodfel. Modellen som föreslås i denna avhandling är en kombinerad praxis där kodning med soloprogrammering följs av omkodning med parprogrammering, kallad Solo First Pair Second Programming (SFPSP). Målet är att hjälpa programvaruutvecklingsteam att utveckla mer pålitlig programvara. Vår forskning var kvalitativ med stöd av kvantitativ data. Forskningen omfattade en litteraturstudie och en aktionsstudie. Litteraturstudien gjordes för att skapa en första version av SFPSP helt baserad på litteraturen, medan aktionsstudien gjordes för att utvärdera och förfina SFPSP baserat på praktisk erfarenhet. Resultaten av denna avhandling är praxisen SFPSP samt en utvärdering av denna praxis. Vår utvärdering visar att SFPSP leder till färre kodfel jämfört med soloprogrammering. Dock visar den att kostnaden med avseende på utvecklingstid och ansträngning är betydligt högre för SFPSP jämfört med soloprogrammering. SFPSP bygger på både teoretisk och praktisk kunskap och har därför en stabil grund att bygga på. Vår litteraturstudie verifierade att det inte fanns någon praxis som SFPSP före denna avhandling.

Detta arbete syftar till att utveckla ett förslag på ett utbildningsmaterial i form av en programmeringsorienterad fysik- och matematiklaboration. Målgruppen är i förstahand studenter som läser andra terminen i det ingenjörsförberedande programmet Tekniskt basår (KTH), men även studenter på motsvarande kunskapsnivå (tillexempel elever i gymnasiets naturvetenskapliga program). Laborationen konstruerades för att skapa förutsättningar för studenterna att:1) Visa på kritiskt tänkande,2) visa på kollaboration,3) öka ämnesförståelsen. Det föreslagna utbildningsmaterialet omfattar området beräkningsfysik, där en ickelinjärdifferentialekvation härled från en matematisk pendel ska lösas med hjälp avnumeriska metoder. Laborationens uppgifter formulerades med kritiskt tänkande som utgångspunkt och utfördes med parprogrammering som samarbetsform för kollaboration. I detta arbete undersöktes punkter 1) och 2) i en utbildningssituation med elever från andra terminen på Tekniskt basår. Fyra elevgruppers konversationer spelades in och en innehållsanalys utfördes på transkriberingen av ljudinspelningen. En mönsterjämförelsemetod användes för att stärka slutsatserna. Utifrån resultaten av undersökningsprojektet konstaterade vi att den teoretiska propositionen om att laborationskonstruktionen har medverkat till elevernas kollaboration och appliceringav kritiskt tänkande, har stärkts. / This work aims to develop a proposal for educational material in the form of a programming-oriented Physics and Mathematics lab. The target group is mainly students from the second semester in the Technical Preparatory Year program (KTH), but also students of equivalent knowledge level (for example, students in the upper secondary school- natural science program). The lab was designed to create opportunity for students to:1) apply critical thinking, 2) demonstrate collaboration, 3) increase subject understanding. The proposed educational material comprises computational physics, where a non linear differential equation derived from a mathematical pendulum is solved using numerical methods. The exercises in the lab were formulated with critical thinking in mind and pair programming was used as the context for collaboration. In this paper 1) and 2) were investigated in an educational setting with students from the second semester of the Technical Preporatory Year (KTH). The conversations of four student groups were recorded and a content analysis was performed on the transcriptions of the audio recordings. A pattern matching method was used to strengthen the conclusions. Based on the results of the research project, we found that the theoretical proposition that the construction of the laboratory work has contributed to the collaboration and application of critical thinking by the students,has been strengthened.

In this thesis we research distributed pair programming by making an explorative study of a distributed pair programming method, screen-viewing distributed pair programming. This method has a user share the visual contents of his screen with other users in order to enable collaboration. This study is conducted by distributing a questionnaire to undergraduate students and analyzing the results. The students were required to have previous experience with screen-viewing distributed programming. This is a practice where two pieces of software are utilized, one for sharing the computer display with the programming partner and another for sharing the code written together. Our goal is to contribute to the knowledge of pair programming and how it can be applied in these kinds of environments while giving further insight into benefits and drawbacks about the usage of the screen-viewing distributed pair programming. This thesis is of an explorative nature. Surveys from students constitute the bulk of the data set which was analysed using pie charts and tables. The survey questions were based on a previous article about distributed pair programming utilizing a synchronized development environment, written by Stelios Xinogalos, Maya Satratzemi, Alexander Chatzigeorgiou and Despina Tsom-panoudi. The results of the study indicated that the screen-viewing distributed pair programming approach experienced many benefits but also some drawbacks. These results are similar to what distributed pair programming with a synchronized development environment experiences. The students also experience a high satisfaction in partner choice regardless of being free to select their own partner or if they are allocated one. A majority of the respondents would prefer to work collaboratively in the future with regards to their screen-viewing distributed pair programming experience. Because the perceived benefits incurred from the screen-viewing distributed pair programming is similar to the benefits of a synchronized development environment, we conclude that the perceived benefits are not necessarily bound to the choice of method. Screen-viewing distributed pair programming is split into two main aspects, screen-viewing and code sharing. The screen-viewing part represented a smaller amount of perceived issues while the code sharing part represented a larger part. We conclude that there are difficulties with this approach, however that a substantial part are confined to the code-sharing aspect. / I denna studie granskar vi distribuerad parprogrammering genom att utföra en utforskande studie på en distribuerad parprogrammerings-metod, skärmdelnings-distribuerad parprogrammering. Metoden har en användare som delar sitt visuella innehåll på sin skärm med andra användare för att möjligöra samarbete. Denna studie utförs genom att ett frågeformulär delades ut till studenter på kandidatnivå, vars resultat analyserades. Studenterna som tillfrågades hade tidigare erfarenhet av distribuerad parprogrammering med hjälp av skärmdelning, en metod som består av mjukvara för delning av skärm och en för att dela den kod som skrivits tillsammans. Målet med denna studie är att bidra med ökad insikt i parprogrammering och kunskap om hur ramverket kan appliceras i dessa omgivningar, samtidigt som vi ger vidare kännedom angående fördelar och nackdelar vid användning av skärmdelnings-distribuerad parprogrammering. Studien är utforskande. Svar från framtaget frågeformulär utgör studiens datauppsättning som utvärderas med hjälp av cirkeldiagram och tabeller. Frågeformulärets frågor är baserade på en tidigare artikel om distribuerad parprogrammering där en synkroniserad arbetsmiljö användes, skrivet av Stelios Xinogalos, Maya Satratzemi, Alexander Chatzigeorgiou and Despina Tsom- panoudi. Studiens resultat pekar på att många fördelar upplevdes med skärmdelnings-distribuerad parprogrammering men även ett antal nackdelar. Dessa reultat liknar de som tagits fram i tidigare studier om distribuerad parprogrammering med hjälp av en synkroniserad miljö. Inblandade studenter upplever stor tillfredsställelse med sina samarbetspartners oavsett om studenterna hade möjligheten att välja partner själv eller var tilldelade partner. En majoritet av respondenterna föredrar att arbeta i grupp i framtiden, baserat på deras upplevelser med skärmdelnings-distribuerad parprogrammering. Då de uppfattade fördelarna med skärmdelnings-distribuerad parprogrammering liknar de som resulterat från parprogrammering med hjälp av en synkronierad arbetsmiljö i tidigare studier, så drar vi slutsatsen att fördelarna inte är bundna till något specifikt val av metodik. Skärmdelnings-distribuerad parprogrammering delas upp i två komponenter, skärmdelning och koddelning. Skärmdelningen bidrar med en mindre mängd upplevda nackdelar, och koddelning bidrar med en större del av de upplevda nackdelarna. Vi drar slutsatsen att nackdelar fortfarande är närvarande. Däremot dras slutsatsen att dessa nackdelar är mer begränsade till koddelningens komponent mer än skärmdelningen och att det därför finns utrymme för vidare fokuserad förbättring.

Detta arbete syftar till att utveckla ett förslag på ett utbildningsmaterial i form av en programmeringsorienterad fysik- och matematiklaboration. Målgruppen är i första hand studenter som läser andra terminen i det ingenjörsförberedande programmet Tekniskt basår (KTH), men även studenter på motsvarande kunskapsnivå (till exempel elever i gymnasiets naturvetenskapliga program). Laborationen konstruerades för att skapa förutsättningar för studenterna att: 1) Visa på kritiskt tänkande, 2) visa på kollaboration, 3) öka ämnesförståelsen. Det föreslagna utbildningsmaterialet omfattar området beräkningsfysik, där en ickelinjär differentialekvation härled från en matematisk pendel ska lösas med hjälp av numeriska metoder. Laborationens uppgifter formulerades med kritiskt tänkande som utgångspunkt och utfördes med parprogrammering som samarbetsform för kollaboration. I detta arbete undersöktes punkter 1) och 2) i en utbildningssituation med elever från andra terminen på Tekniskt basår. Fyra elevgruppers konversationer spelades in och en innehållsanalys utfördes på transkriberingen av ljudinspelningen. En mönsterjämförelsemetod användes för att stärka slutsatserna. Utifrån resultaten av undersökningsprojektet konstaterade vi att den teoretiska propositionen om att laborationskonstruktionen har medverkat till elevernas kollaboration och applicering av kritiskt tänkande, har stärkts. / This work aims to develop a proposal for educational material in the form of a programming-oriented Physics and Mathematics lab. The target group is mainly students from the second semester in the Technical Preparatory Year program (KTH), but also students of equivalent knowledge level (for example, students in the upper secondary school- natural science program). The lab was designed to create opportunity for students to: 1) apply critical thinking, 2) demonstrate collaboration, 3) increase subject understanding. The proposed educational material comprises computational physics, where a nonlinear differential equation derived from a mathematical pendulum is solved using numerical methods. The exercises in the lab were formulated with critical thinking in mind and pair programming was used as the context for collaboration. In this paper 1) and 2) were investigated in an educational setting with students from the second semester of the Technical Preporatory Year (KTH). The conversations of four student groups were recorded and a content analysis was performed on the transcriptions of the audio recordings. A pattern matching method was used to strengthen the conclusions. Based on the results of the research project, we found that the theoretical proposition that the construction of the laboratory work has contributed to the collaboration and application of critical thinking by the students, has been strengthened.