Victoria Benedictsson (1850-1888) skrev romanen Fru Marianne i en tid präglad av den industriella revolutionen och en framväxande modernitet. En analys av romanens pastorala ideal – i vilken mån romanen formulerar villkoren för ett gott liv som ett liv närmare naturen – gör det möjligt att placera henne bland de författare från samma tid, däribland August Strindberg och Verner von Heidenstam, som reagerade på det nya samhälle som växte fram under slutet av 1800-talet och skrev en litteratur som visade på ett alternativ. Analysen genomförs med hjälp av ett ekokritiskt perspektiv vilket medför att synen på pastoral går från att uppfatta den lantliga miljön enbart som en kuliss för mänsklig aktivitet till att uppfatta den som medaktör och med ett inneboende värde i likhet med människan. Det ekokritiska perspektivet belyser romanens hållbara förhållningssätt till naturen; genom att låta kvinnans emancipation i ett agrart samhälle öppna upp för en uppvärderande vision av naturen och en jämlik relation mellan natur och människa skapar romanen en framtidsorienterad berättelse med stor aktualitet.