Bakgrund. Föräldrar till barn som har cancer upplever en livssituation som präglas av osäkerhet och oro och de ställs inför sociala och känslo­mässiga utmaningar. Jämfört med föräldrar till friska barn, upplever de också högre stress och drabbas i större utsträckning av posttraumatiska stres­symptom. Trots att information om barnets sjukdom är ett centralt behov för föräldrarna, upplever de otillfredsställelse med den information som ges. Syfte. Syftet med denna avhandling var att inom barnonkologisk vård beskriva vårdares och föräldrars upplevelser av information, studera deras inbördes interaktion samt beskriva upplevelser och effekter av en intervention för personcentrerad information till föräldrar. Metod. I delstudie I–III användes fokusgruppintervjuer (I, II), individ­uella intervjuer (II, III) och deltagande observationer (III). Deltagarna bestod av 20 vårdare (I), 14 föräldrar till barn med cancer (II) respektive 25 vårdare och 25 föräldrar (III). Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys (I, II) och diskurspsykologi (III). I delstudie IV testades en intervention för per­son­cen­tre­rad information på åtta föräldrar med hjälp av en experimentell single-case-design. Data samlades in med kvalitativa intervjuer och internetenkäter. Upplevd stress, kroppsliga symptom på stress, ångest, nedstämdhet och tillfredsställelse med information var utfallsmått. Resultat. I delstudie I bestod resultatet av två teman: anpassa mängden information till föräldrarnas behov, som handlade om skillnader i hur mycket information som gavs till föräldrarna utifrån vårdarnas bedömning av föräldrarnas behov, och navigera i en vag struktur, som handlade om brister i ansvar, miljö, tajming och språk när informationen lämnades. I delstudie II konstruerades två teman. Känna sig bekräftad som en viktig person handlade om att föräldrarna kände sig trygga, kunde hålla hoppet uppe och fick stöd från andra föräldrar. Temat var mer framträdande under behandlingens tidiga skeden. Det andra temat var känna sig som en objuden gäst vilket handlade om att kännas övergiven vid viktiga milstolpar, att tvingas tjata sig till information och att belastas av att själv behöva informera andra inom sjukvården. I delstudie III använde vårdarna tolkningsrepertoarer som var barn-, föräldra- eller familjeorienterade, vilket avspeglade deras primära fokus i interaktionen. Föräldrarna använde tolkningsrepertoarer som talesperson, observatör eller familjemedlem. Hur dessa kombinerades inbördes påverkade interaktionen. I delstudie IV erfor föräldrarna stor tillfredsställelse med den per­son­cen­tre­rade informationen och upplevde att de hade nytta av att på egen hand få diskutera barnets sjukdom och ställa frågor de annars inte skulle ställt. Interventionen visade ingen effekt på stress eller kroppsliga symptom på stress, ångest och nedstämdhet. Slutsatser. För att förbättra information till föräldrar som har barn med cancer är det en central uppgift att bedöma hur mycket och vilken information som ska ges vid varje tillfälle, att uppmärksamma att föräldrarna kan ha andra informationsbehov än barnet och att möten med föräldrarna ska ske i lugn och ro samt att organisera vården så att ansvaret är tydligt. I synnerhet bör det ske förbättringar kring det som föräldrarna upplever som viktiga milstolpar under barnets sjukdomstid. Interventionen för per­son­cen­tre­rad information uppskattades av föräldrar som har barn med cancer men effekten på föräldrarnas psykosociala välbefinnande behöver utforskas ytterligare. / Background. Parents of children with cancer experience a life situation characterised by uncertainty and worries, and they face ongoing social and emotional challenges. Compared to parents of healthy children, they also experience increased levels of perceived stress and they suffer to a greater extent from post-traumatic stress symptoms. Even though information about the child’s disease is crucial for parents, they still experience low satis­faction with the information given to them. Aim. The aim of this thesis was to, within the field of paediatric oncology care, describe health care professionals’ and parents’ experiences from infor­mation, study their joint interaction and describe experiences and effects from an intervention based on person-centred information to parents. Methods. For study I–III, focus group interviews (I, II), individual inter­views (II, III), and participant observations (III) were used. Participants were 20 health care professionals (I), 14 parents of children with cancer (II) and 25 health care professionals and 25 parents (III). Data were analysed by qualitative content analysis (I, II) and discursive psychology (III). In study IV, an intervention for person-centred information was tested on 8 parents using a single-case experimental design. Data were collected with qualitative interviews and web questionnaires. Outcome measures were perceived stress, physical symptoms from stress, anxiety, depression, and satisfaction with information. Results. In study I, the analysis resulted in two themes, Matching the amount of information to the parents’ needs, which dealt with differences in the amount of information provided to parents according to the health care professionals’ assess­ment of parental needs, and Navigating through a vague structure, which was about shortcomings in responsibilities, setting, timing, and language when parents were informed. In study II, two themes were constructed. Feeling acknowledged as a person of significance was about feeling safe and secure, having one’s hopes supported and getting relief from other families. This was accentuated early in the treatment trajectory. Feeling like an unwelcome guest was about feeling abandoned at important milestones, feeling forced to nag for information and being burdened by informing others. In study III, the health care professionals used interpretative repertoires that were child, parent, or family oriented, which mirrored the primary focus of the inter­action. Parents used repertoires as a spokesperson, an observer, or a family member. The combination of the repertoires steered the interaction. In study IV, parents reported a high satisfaction with the person-centred information intervention and perceived benefits from having their own time to discuss the child’s disease and pose questions that they otherwise would not have an opportunity to ask. No effects from the intervention were demon­strated on perceived stress, physical symptoms of stress, anxiety, and depressive mood. Conclusion. To improve information to parents of children with cancer, a central task is to assess the amount of and what information given to parents, pay attention to possible differences in infor­mation needs between parents and children, as well as to organise the care so that the respon­si­bilities are clear and that parents are met in a calm setting. Improvements at important milestones during the illness period should be pri­ori­tised. A person-centred information inter­ven­tion is perceived as bene­ficial by parents, however, its effect on perceived parental stress has further to be investigated.

No description available.

The aim of this study was to identify the psychological variables that predict the mental health in a sample of 1, 024 students from Lima and Huánuco. For this purpose, the following scales were used: General Self-efficacy, Coping Estimation Inventory (COPE 60), Academic Experiences Questionnaire (QVA-r), Perceived Stress Scale (PSS) and SF36 questionnaire.Results showed that perceived stress, the avoidant coping, the interpersonal area and study center predict mental health. The mediation analysis revealed that stress mediates the relation between the avoidant coping and the mental health. These findings of this  research may contribute to the development of programs to improve the mental health in college students. / La presente investigación tiene como objetivo identificar las variables psicológicas que predicen la salud mental en una muestra de 1,024 estudiantes universitarios de Lima y Huánuco. Para ello, se aplicaron las siguientes escalas: Autoeficacia General, el Cuestionario de Estimación del Afrontamiento (COPE 60), el Cuestionario de Vivencias Académicas (QVA-r), la Escala de Estrés percibido (PSS) y el cuestionario SF 36. Los resultados indican que el estrés, el estilo de afrontamiento evitativo, el área interpersonal y el centro de estudios predicen la salud mental. El análisis de mediación indica que el estrés media la relación entre el estilo evitativo y la salud mental. Los hallazgos de la presente investigación pueden contribuir con el desarrollo de programas que busquen mejorar la salud mental de los estudiantes universitarios. / A presente investigação tem como objetivo identificar as variáveis psicológicas que preveem a saúde mental em uma amostra de 1.024 estudantes universitários de Lima e Huánuco.Para isso, se aplicaram as seguintes escalas: Auto eficácia Geral, Questionário de Estimativa de Enfrentamento (COPE 60), o Questionário de Vivencias Acadêmicas (QVA-r), a Escala de Estresse Percebido (PSS) e o Questionário SF36. Os resultados indicam que o estresse, o estilo de enfrentamento evitativo, a área interpessoal e o centro de estudos preveem a saúde mental. A análise das medições indicam que o estresse media a relação entre o estilo evitativo e a saúde mental. As descobertas das presente investigação podem contribuir com o desenvolvimento de programas que busquem melhorar a saúde mental dos estudantes universitários.

Bien que les rêves dysphoriques, comme les mauvais rêves et les cauchemars, surviennent du moins occasionnellement chez la majorité des adultes, les facteurs impliqués dans l’occurrence de ces rêves, d’une nuit à l’autre, demeurent incertains. Par le biais d’un devis prospectif multiniveaux, nous avons étudié l’impact interactif des facteurs d’état et de trait sur l’occurrence de rêves dysphoriques d’une nuit à l’autre. Nous avons également exploré dans quelle mesure le contenu affectif et négatif des rêves de tous les jours était affecté par les mêmes facteurs. Des femmes adultes ont complété des mesures de trait de personnalité et de psychopathologie suivies de jusqu’à quatre semaines de journaux quotidiens de rêves et d’anxiété avant le coucher, ainsi que d’inventaires hebdomadaires de stress perçu. En contrôlant pour le rappel de rêve, une hausse hebdomadaire du stress perçu a significativement augmenté la probabilité d’avoir un rêve dysphorique une nuit donnée, alors que la psychopathologie a modéré positivement cette relation. Ces résultats suggèrent que les femmes adultes ayant un niveau plus élevé de psychopathologie seraient particulièrement sensibles au stress quotidien et donc plus susceptibles de faire des mauvais rêves ou cauchemars les nuits suivantes. Les analyses ont aussi révélé des effets positifs différentiels des variables d’état et de trait sur le contenu émotionnel et négatif des rêves de tous les jours. Ces résultats concordent avec le modèle neurocognitif des rêves dysphoriques proposé récemment et l’hypothèse de continuité des rêves. Les implications de cette étude et des recommandations futures sont émises. / Although disturbing dreams, such as bad dreams and nightmares, are experienced at least occasionally by a majority of adults, the factors involved in the night-by-night occurrence of these dreams remain unclear. Using a prospective design and multilevel modeling, we investigated the interactive impact of state and trait factors on the nightly occurrence of disturbing dreams. We further explored the extent to which emotionally intense and negative everyday dream content was affected by the same variables. Adult women completed measures of personality and psychopathology followed by up to four weeks of daily dream logs, daily pre-sleep anxiety logs, and weekly perceived stress inventories. After controlling for dream recall, upsurges in weekly perceived stress significantly increased the likelihood of having a disturbing dream on a given night, whereas psychopathology positively moderated that relationship. These results suggest that adult women reporting higher levels of psychopathology are particularly sensitive to everyday stress and thus more likely to experience bad dreams or nightmares on subsequent nights. Analyses also revealed differential positive effects of state and trait variables on the emotional and negative content of everyday dreams. These findings are in line with a recently proposed neurocognitive model of disturbed dreaming and the continuity hypothesis of dreaming. The implications of this study and future recommendations are emitted.