Denna text är en reflektion över maktförhållanden inom det (konst)musikaliska fältet, och ett försök att beskriva hur de produceras och reproduceras genom den musikaliska diskursen, de system av normer och avgränsningar som definierar den, och det sociala rum där den verkar. Den centrala tanken i texten är att det är verkets (och därigenom upphovspersonens) framträdande snarare än dess substans som avgör dess maktposition i förhållande till andra. Med framförallt Michel Foucault och Judith Butler använder jag mig av en teori om subjektet som något som inte är essentiellt, substantiellt och enhetligt, utan något som konstrueras i det performativa framträdandet i av diskursen fabricerade positioner. Musiken är således performativ, som utsaga gör den något, då den tillåter, stabiliserar och reproducerar en given identitet och position. Diskursen ses här alltså som ett maktfält, definierad av sociala och kulturella normer, avgränsningar och förbud, i vilken de subjekt som behärskar språket, koderna, handlingarna, estetikerna och praktikerna tillåts framträda. Jag har i denna text försökt att se hur diskursens manifesta yta – musiken – på olika sätt kan verka för att dölja den position som upphovspersonen intar, och därmed det subjekt som reflekteras i den socialitet där den tar plats. Jag har behandlat två specifika kategorier genom vilket detta döljande kan ske: den första i musik som positionerar sig som abstrakt, där detta sker genom mekanismer och berättelser som beskriver/gör musiken materiell, transcendent, formell, objektiv, där subjektet ”försvinner” i framträdandet av musiken, och den andra i musik som positionerar sig som referentiell, som genom beskrivningar av subjektets positionering ”vid sidan av”, som om utanför eller bredvid det som sägs, döljer dess position och hur det opererar i verket. Textens ambition är med andra ord att analysera musik utifrån en önskan om att återinstallera subjektets position i den, och de förutsättningar som låter det framträda för att sedan dölja sig, försvinna i ljudet och rummets språklöshet och iscensättningar. / <p>Bilaga: 1 CD och 1 partitur</p>

Uppsatsens syfte är att ge en fördjupad bild av hur dokumentärfilmsskapare användersig av det egna jaget i dokumentärfilmsprocessen. För att undersöka det sågenomfördes djupintervjuer med fyra verksamma dokumentärfilmare i Sverige.Fokuset i studie grundar sig i en frågeställning som ämnar undersöka hurdokumentärfilmarna återberättar sig själv i det egna arbetet. Hur pass mycketinförlivar de sina egna upplevelser, känslor och drivkrafter i filmerna de skapar. Deteorier som lyfts fram i denna studie är först en historisk översikt som syftar till attvisa hur filmskaparnas representation i filmen har förändrats genom tiderna. Därefterpresenteras ett teoretiskt ramverk innehållandes tre tydliga aspekter, reflexivitet,kommunikativ dokumentärfilmsteori och det dokumentära kontraktet som opererarpå ett mer kognitivt plan. Sammantaget så landar denna studie i att jaget presenterasbåde subtilt och direkt. Att olika emotionella och praktiska processer påverkarfilmskaparnas förståelse av ämnet och vikten av att se sig själv som en del i det somgestaltas premieras.

Under hösten 2020 sände SVT (Sveriges television) tv-programmet "Våra barns hemliga liv.". I tv-programmet analyserar och kommenterar två barnpsykologer barnen, deras beteenden och handlingar. Utifrån begreppet det komptenta barnet var syftet i den här studien att undersöka vilka diskursiva sannaninga som skapas i barnspykologernas uttryck. Studien använder en femistisk poststrukturell teoribildning inspirerad av Foucault och Butler idéer om makt, subjekt och diskurser. Uppsatsen använder kritisk diskursanalys, med stöd av Fairscloughs förståelse av metoden. Studien kan synliggöra hur barnspsykologernas språkliga uttryck kan förstås i termer av funktions-, ålder- och könsdiskurser. Vidare kan studien belysa hur det komptetna barnet likställs med självständighet och hur detta kan komma att normalisera bilden av barnet som funkitionellt i relation till ålder och kön.

Detta arbete handlar om de lärprocesser som skapandet av handdockor i bildundervisningen erbjuder. Det är inte materialen i sig som står i centrum, utan det är vad materialen gör när de kombineras och bearbetas och hur det kopplas till olika lärprocesser som min undersökning haft som syfte att undersöka. Den insamlade empirin bygger på deltagande observation samt intervjuer med fem elever respektive en bildlärare som arbetat med att bygga handdockor. I arbetet har jag utgått från frågeställningen: Vad tillför dockskapande till undervisningeni bild, och på vilket sätt är en docka ett redskap för lärande? Jag arbetar också själv som dockmakare och därför har egna reflektioner kopplat till skapandet tagit plats i undersökningen och blivit en del av empirin. Som bakgrund har jag skrivit hur dockor har använts ur ett historiskt perspektiv samt min relation till skapandet utifrån situationer där jag blivit utmanad i både tanke och handling. Tidigare forskning tar upp hur dockor används som ett didaktiskt redskap, olika teoriperspektiv och kopplingen till konsten och bildundervisningen. Jag har sedan valt att undersöka skapandet från multimodal och narrativ teori, vilka tar upp hur vi kommunicerar med hjälp av teckenskapande resurser samt berättandets funktion kopplat till förståendet av jaget och hur man lär med hjälp av berättelser. Min undersökning visar att det i konstruktionen av en karaktär/docka sker en dialog och ett reflekterande i skapandeprocessen. En docka har också en medierande funktion vilket betyder att den tillskrivs personliga egenskaper och uppfattas som en ”egen individ”. Dockan skiftar fokus bort från oss själva ochär därmed friare att förhålla sig till omgivningen än om man själv skulle agera eller spela en roll. Vilket öppnar upp för alternativa frågeställningar. Dockans koppling till leken fyller också en viktig funktion då leken möjliggör att även allvarsamma ämnes kan ges utrymme. Sammanfattningsvis pekar resultatet på att dockor erbjuder ett mångbottnat lärande där dockan blir ett multimodalt meningsskapande redskap för reflektion och transformation. Slutligen argumenterar jag för att dockor och docktillverkning bör få spela en större roll i undervisningssammanhang då arbetet inte bara svarar upp på de många olika kunskapskrav som skolan ställer på undervisningen utan också samtidigt ställer en mängd frågor, vilket gör att arbetet kan spela en allt viktigare roll i hur vi blir till som individer och hur vi skapar mening och tar plats i världen.

The diploma thesis examines the role of convention in J. L. Austin's speech act theory. It describes the possibility of "how to do things with words": such an analysis of language will be suggested that does not focus on the category of truth when dealing with particular utterances but rather replaces it with the category of felicity of a speech act in the social context. After having offered the explication including the central points of the given theory, there starts the investigation of which parts of the speech act theory are conventionally based and what role do conventions play in the speech act theory as a whole.

The overall aim of this thesis is to explore how the art of dance for the youngest children can be understood as a Children´s Culture phenomenon. The empirical data mainly consists of observations of the project GO BEBIS! and the dance performances Ah hallo bebis and Prassel. In addition, the study includes a dance analysis of the performances and a text analysis of advertising and reviews of the performances. The view of the child is discussed from childhood sociological, phenomenological and aesthetic performative perspectives. The texts present a view of a curious, calm and creative child and the dance analysis shows that recognition from the child’s life-world, mixed strategies of focus and a still and quiet form is recurrent in the performances. Focus (both visual, bodily and spatial) is used to control the child’s attention and it is likely that the choice of movement can inhabit the child and affect the experience. In the observations it is clear that the dancers and the audiences have a bodily dialogue that could be understood as a never ending feedback loop. However, co-presence or the way of turning to the other is crucial for a successful feedback loop to occur. The dancers’ staging strategies affect the co-presence and if it is supported by a general view of the child that doesn´t comprehend with the actual child in front of them, the feedback loop can fail. For example, the study argues that children´s lively movements can be understood as strong contributions which, if not comprehensive with the ideal image of the child, may pose a threat to the performer and the performance. The adult´s bodily advantage can then be used as a way to regain control over the situation. The adult can lift the child, stand up so that the child can´t reach or verbally control the child’s attention. The result shows that how the dancers and accompanied adults handle the child’s contribution can be affected by the view of the child, theatre-norms, the child’s rhythm, the staging of the performances, instructions, the dancers’ strategy and the accompanied adults’ wishes.

Denna studie syftar till att undersöka möjlighetsvillkoren för barns karnevaliska lekar och subjektskapande i förskolan. Studien är kvalitativ med avseende på insamlingmetod och utgår från det postshumanistiska perspektivet agentisk realism. Studiens empiri har samlats in med hjälp av videoobservationer och fältanteckningar. Studiens resultat visar att karnevaliska lekar är vanligt förekommande i de förskolor där studien utförts och fokus i studien ligger främst på hur miljön i förskolan möjliggör för eller förhindrar de karnevaliska lekarna. Studiens resultat pekar vidare mot att de karnevaliska lekarna kontinuerligt sker i samverkan mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer. De karnevaliska lekarna tycks inte påverkas av vilket material som finns i förskolorna, vikten tycks istället ligga vid materialets existens oberoende av hur det är utformat. Studiens slutsats visar på att de karnevaliska lekarna ofta tycks hamna i skymundan till förmån för trygghetsaspekten som förstås värdesättas högt i de förskolor där studien utförts.

Syftet med studien är att bidra med kunskap om förskollärares uppfattningar om högläsning och samtalet i samband med högläsning. En kvalitativ metod har tillämpats genom semistrukturerade intervjuer med åtta yrkesverksamma förskollärare. Intervjusvaren har analyserats med hjälp av den sociokulturella teorin. Resultatet visar att förskollärarna arbetar med högläsning regelbundet och att det sker vid den dagliga vilan. Högläsning sker också i samband med tema- och projektarbeten. Samtliga förskollärare berättar att syftet med att högläsa i förskolan är att stärka barnen i deras språkutveckling samt att förskolan spelar en viktig roll eftersom förskollärarna upplever att högläsning inte sker i så stor utsträckning i hemmen. Det framkom även att förskollärarna uppfattar barnen som ovana vid högläsning vilket påverkar koncentrationen. Förskollärarna visar en uppfattning om att samtalet har en betydande roll för språkutveckling i högläsningssituationer. Slutligen framkom det att förskollärarna använder sig främst av högläsningsmetoden dialogisk högläsning men även att performativ högläsning förekommer beroende på syftet med högläsning-stunden.

Denna studie syftar till att, med barns perspektiv, synliggöra barns egna uppfattningar avsin förskolas inomhusmiljö. Vidare är syftet att undersöka hur barnens tal om olikaplatser kan förstås med utgångspunkt i ett posthumanistiskt perspektiv och teorin omagentisk realism. Studien är kvalitativ och empirin har samlats in genom intervjuer medbarn. Jag har använt mig av intervjumetoden “walk and talk” , vilket innebär att jaggenomfört gåturer tillsammans med barnen i inomhusmiljön. Barnen har vid dettatillfälle fått berätta om och besvara frågor som berört den miljön de befunnit sig i.Fotografering och diktafon har använts som redskap. Empirin har sedan analyseratsmed hjälp av Karen Barads (2007) teori om agentisk realism och dess begrepp. Genomatt lyfta fram och titta på icke-människorna i olika situationer, har jag i min analysundersökt vad som har betydelse för hur förskolebarn uppfattar och värderar olikaplatser. Sammanfattningsvis visar studien att de olika tillblivelseprocesser som skermellan mänskliga och icke-mänskliga kroppar på olika platser, kan anses ha betydelseför hur barn uppfattar och värderar olika platser i sin förskolas inomhusmiljö. Min studievisar även att barnen värderar platserna utifrån vilka möjligheter som finns att användamaterialet och miljön på ett fritt vis, vilket i denna uppsats kopplas till Hultmans (2011)studie som tar upp att de materiella relationerna både kan anses möjliggöra och hindrabarns subjektskapande processer.

Är ett kuddrum att föredra på en förskola? Det finns många föreställningar om vad ett kuddrum ger barnen och personalen på en förskola. Kaos eller subjektskapande? Måste det vara antingen eller? Genom att lyfta blicken och titta igen kan man se något annat. Intervjuer och observationer i en barngrupp med barn i åldrarna 1-5 gjorde oss uppmärksamma på hur deras verklighet kan te sig på deras förskola. Utifrån den posthumanistiska idén har vi analyserat barns vistelse i ett kuddrum och lyckats se bortom den höga ljudnivån och de fartfyllda lekarna som kan uppstå i kuddrummet. Med hjälp av begreppen performativ agens, intra-aktivitet och affordance fick vi upp ögonen för barnens blivande och vad inredningen i ett materialfattigt rum som ett kuddrum kan ge.Utifrån dessa begrepp har vi lyckats se flera fördelar med kuddrummet, framförallt barns subjektskapande i de intra-aktioner som kan uppstå i barnens vardag på förskolan.