SAMMANFATTNING Bakgrund Att leva i livets slutskede är komplext. Tankar och frågor av existentiell karaktär kan uppstå. Personcentrerad omvårdnad är en av sjuksköterskans kärnkompenser och kan användas i den palliativa vården. Sjuksköterskan bör ha kunskap i palliativ vård och vad som är karaktäristiska symtom för patienter som lever i livets slutskede. Syfte Syftet var att beskriva betydelsen av hopp hos palliativa patienter i livets slutskede och hur hoppet kan främjas av sjuksköterskan. Metod Vald metod är allmän litteraturöversikt. Databaserna som användes var The Cumulative Index to Nursing and Allied Health Literature och PubMed. Både kvalitativa och kvantitativa artiklar inkluderades. I studien inkluderades 16 artiklar och artiklarnas innehåll analyserades. Resultat Två teman hittades; Patientens förutsättningar för att känna hopp och Grundläggande behov relaterad till livets slutskede. Resultatet beskriver hoppet som en dynamisk process som är föränderligt. Resultatet beskriver vidare att patientens förhållningssätt och erfarenheter påverkar hoppet. Det visade också på hur viktigt det är att som sjuksköterska vara inkännande, närvarande och ha tid att samtala om existentiella tankar med patienter. Slutsats Hoppet är av betydelse för patienter i livets slutskede och kan främjas genom att sjuksköterskan har kompetens i hoppets betydelse, arbetar på ett personcentrerat sätt och respekterar patientens individuella hopp. Nyckelord: Hopp, Palliativ vård, Personcentrerad omvårdnad, Sjuksköterska.

Patientlagen trädde i kraft år 2015. Syftet med lagen var att stärka och tydliggöra patientens ställning samt att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet. Sjuksköterskan har en viktig roll och ett ansvar för att öka patientens upplevelse av att vara delaktig. Trots att det har gått flera år sedan patientlagen trädde i kraft är det viktigt att synliggöra patientens delaktighet i sin omvårdnad. Syftet med denna studie var att belysa vilka faktorer som hindrar och skapar möjlighet för ökad patientdelaktighet inom ortopedisk omvårdnad ur ett sjuksköterskeperspektiv. Metoden som användes var en allmän litteraturöversikt. Databassökning skedde i PubMed och Cinahl. Begränsningen av urvalet är mellan år 2007 – 2017. Femton artiklar granskades, både kvalitativa och kvantitativa studier. Resultatet visar på att om det förekommer brister i kommunikation mellan sjuksköterska och patient, teamarbetet inom personalgruppen inte fungerar, en hög arbetsbelastning och hur kulturen på vårdenheten är, kan skapa hinder för patientdelaktighet. Däremot kan sjuksköterskans attityd och engagemang, införandet av personcentrerad vård samt reflektion och handledning skapa möjligheter för patientdelaktighet. Slutsatsen är att det behövs nya arbetssätt, kompetensutveckling både individuellt och i grupp samt en organisationsförändring för att åstadkomma ökad patientdelaktighet.

Bakgrund Mötet ligger till grund för skapandet av ett partnerskap inom personcentrerat omvårdnad. Personcentrerad omvårdnad ska vara vårdpersonalens utgångspunkt i den kliniska verksamheten. Substanssyndrom är ett skadligt användande av substanser. Personer med substanssyndrom upplever ofta stigmatisering, såväl inom sjukvården som i samhället. När dessa personer dessutom har smärta när de kommer till vården uppstår svårigheter i både bemötandet och behandlingen. Syfte Syftet med studien var att beskriva mötet mellan vårdpersonal och personer med substanssyndrom. Metod Studien är en litteraturöversikt. Databassökningar gjordes i CINAHL, PsychINFO och PubMed. 16 vetenskapliga artiklar som svarade mot syftet inkluderades i resultatet efter att de kvalitetsgranskats och genomgått en kvalitativ innehållsanalys. Resultat Det finns ett problematiskt förhållningssätt inom vården mot personer med substanssyndrom präglat av stigmatisering vilket gör mötet komplicerat. Vårdpersonalens negativa känslor mot personer med substanssyndrom grundar sig i bland annat sociala strukturer, tidigare negativa erfarenheter och okunskap. Vårdpersonalen försökte att inte vara stigmatiserande. Personer med substanssyndrom får färre resurser tilldelade och upplever ett stort stigma när de söker vård. Kvinnor med substanssyndrom upplever mer stigma i mötet med sjukvården än män med substanssyndrom. Personer med substanssyndrom upplevde att vårdpersonalen inte lyssnade på dem och inte tog deras behov på allvar. Slutsats Mötet mellan vårdpersonal och patient med substanssyndrom är komplext på flera olika sätt. Personcentrerad omvårdnad behöver vara i fokus och en miljö utan stigma är nödvändig för att mötet ska bli lyckat.

Bakgrund: En nödvändighet för att kunna erbjuda stödinsatser och säkerställa patientens upplevelse av god bedriven omvårdnad, är sjuksköterskans yrkeskunnande och medvetenheten om patientens omvårdnadsbehov. Det är en skyldighet att som legitimerad sjuksköterska verka för den personcentrerade vården genom att sätta partnerskapet och informatiken i fokus, likaså låta det empatiska bemötandet ligga till grund för omvårdnadsarbetet. Trots kravet på den legitimerade sjuksköterskans kompetens för att bemöta den enskilda patienten, beskriver kvinnor som genomgått missfall att omvårdnaden inte varit riktad mot deras grundläggande behov och preferenser. Syfte: Syftet var att beskriva betydelsen av sjuksköterskans professionella ansvar avseende stöd till kvinnor i samband med missfall. Metod: En allmän litteraturstudie tillämpades för att besvara studiens syfte. Sökningar efter vetenskapliga artiklar genomfördes i databaserna CINAHL och PubMed varpå 15 artiklar inkluderades för granskning och analys, vilka även sammanställdes i en tabell. Resultat: Resultatet påvisade tre nyckelkomponenter i det patientnära arbetet: Betydelsen av sjuksköterskans professionella förhållningssätt, Informativt stöd och Emotionellt stöd. Därutöver formades vårdupplevelsen både av sjuksköterskans förmåga att etablera ett förtroendefullt partnerskap och benägenhet att bekräfta kvinnan i sorgearbetet. Slutsats: Kvinnor som drabbats av missfall ansåg sig erhållit otillräckligt stöd från sjuksköterskan, varför krav ställdes på sjuksköterskans professionella ansvar att tillgodose kvinnornas omvårdnadsbehov. Det var av största vikt att patienten såväl erhöll personcentrerad omvårdnad som att relevant information presenterades. Sjuksköterskans goda bemötande och informationsgivning främjade upplevelse av god bedriven omvårdnad.

Hjärtsvikt är en diagnos som drabbar allt fler i takt med en allt äldre befolkning och är ett livslångt tillstånd. Eftersom behandlingen för hjärtsvikt i dag är effektiv och kan påverka sjuklighet och livskvalitet på ett positivt sätt, bör patienter med symtom och/eller kliniska tecken på hjärtsvikt identifieras och utredas. Behandlingen, såväl farmakologisk som icke farmakologisk tillsammans med egenvård, kräver god följsamhet av patienterna. Sverige är, med sina hjärtsviktsmottagningar, ett föregångsland i världen, vad gäller uppföljning av patienter med hjärtsvikt. Det har bidragit till att livssituationen för dessa patienter har förbättrats i form av förbättrad överlevnad och egenvård samt minskat antal vårddagar på sjukhus och återinläggningar. Den här verksamheten kan behöva utvidgas med tanke på den förväntade ökningen av patienter med hjärtsvikt. Tillsammans med den nya patientlagen, som framhåller tillgänglighet, information, samtycke, delaktighet, kontinuitet och individuell planering, samt sjuksköterskans sex kärnkompetenser, ställer detta höga krav på sjuksköterskor som arbetar på hjärtsviktsmottagningar. Kunskapen om deras erfarenheter tycks vara begränsad och är intressant att efterforska inför framtidens utmaningar i omvårdnaden av dessa patienter. Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att arbeta på hjärtsviktsmottagningar. Metoden var kvalitativ och designen var en intervjustudie. Data samlades in genom intervjuer där sex sjuksköterskor, som arbetar på hjärtsviktsmottagningar, intervjuades med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide. Den insamlade datan analyserades med en manifest kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framträdde sjuksköterskornas erfarenheter i tre kategorier. I den första kategorin, "Organisation är en förutsättning för ett självständigt och ansvarsfullt arbete", beskrevs ett behov av en tydlig organisationsstruktur. Områden som lyftes var remissförfarande, arbetsbeskrivningar, resurser i form av tid och flexibilitet samt skriftlig information. Vidare beskrev de sitt arbete som självständigt och ansvarsfullt. Nästa kategori var "Hjärtsviktsmottagningar är beroende av kompetens och teamarbete" där teamet lyftes som särskilt betydelsefullt. Sjuksköterskorna framhöll tillit, trygghet och respekt som goda egenskaper i teamsamarbetet och att de då kunde generera detsamma till patienterna. Vidare var deras erfarenheter att de var beroende av en bredare och fördjupad kompetens och att den behövde fyllas på vartefter. I den sista kategorin,"Viktiga faktorer i mötet för att skapa relation och delaktighet", framstod tydligast att sjuksköterskorna arbetar utifrån ett personcentrerat förhållningssätt, utan att alltid vara medvetna om det. Syftet var att skapa relation för att få patienterna delaktiga i egenvård och behandling. Slutsatsen blev att sjuksköterskornas erfarenheter av att arbeta på hjärtsviktsmottagningar är ett självständigt och ansvarsfullt arbete. En tydlig organisation är en förutsättning för att sjuksköterskorna ska kunna utföra en god omvårdnad på hjärtsviktsmottagningar och därmed kunna förbättra patienternas livssituation. Arbetet krävde även en bred och fördjupad kompetens, både vad gäller medicinsk kunskap och samtalsteknik, liksom ett väl fungerande teamsamarbete. Sjuksköterskorna beskrev att det var viktigt att skapa relationer med patienterna för att få dem mer delaktiga i sin behandling och egenvård, vilket enligt deras erfarenhet var nyckeln till framgång på hjärtsviktsmottagningar.

I det akuta omhändertagandet har patienter ofta blivit förminskade till enbart sin sjukdom eller sina symtom, då fokus legat på den medicinska behandlingen. Att vara i behov av vård innebär minskad makt. För att personen skall kunna behålla sin identitet i en akut vårdsituation är det viktigt att bli sedd och bekräftad. Personcentrerad omvårdnad är en av sjuksköterskans kärnkompetenser och innefattar att sätta personen före sin sjukdom samt att ta personens subjektiva behov på lika stort allvar som de medicinska behoven. Det är av betydelse att studera hur sjuksköterskan kan bedriva personcentrerad omvårdnad i det akuta omhändertagandet, eftersom personens upplevelse av vården förbättras när sjuksköterskan ser och uppmärksammar personen bakom patienten.   Syftet var att beskriva hur sjuksköterskan kan bedriva personcentrerad omvårdnad i det akuta omhändertagandet.   Metoden som användes var litteraturöversikt. Sökningar genomfördes i databaserna PubMed och CINAHL, vilket resulterade i 17 granskade artiklar som utgjorde grunden till studiens resultat.   Fyra huvudteman identifierades för sjuksköterskans bedrivande av personcentrerad omvårdnad i det akuta omhändertagandet. Dessa var individualiserad vård, information, kommunikation samt delaktighet.   Resultatet i föreliggande studie visar att när sjuksköterskan arbetar personcentrerat leder det till minskad oro, ökad makt och tillfredställelse hos personen i en akut vårdsituation. Att bli respekterad och sedd som en unik individ är ofta av lika stor vikt som det fysiska välmåendet. När sjuksköterskan ser personen bakom patienten kan vården främjas i det akuta omhändertagandet.

Accidentell hypotermi är ett tillstånd som uppstår när kroppstemperaturen oplanerat sjunker under 35 grader Celsius. Att uppleva obehag av kyla eller köld leder till lidande. Detta finns beskrivet redan i gamla testamentet och accidentell hypotermi förekommer också i många olika krigsberättelser. I Sverige lever vi i relativt kallt klimat och vi utsätts ofta för låga temperaturer eller för regn. Många gånger kan människan skydda sig mot detta. Men i vissa fall utsätts vi för låga temperaturer till följd av oförutsedda händelser som i sin tur kan leda till att personen får obehagskänslor av kylan. Påföljden av en sjunkande omgivande temperatur kan leda till accidentell hypotermi. Vid vistelser i kalla miljöer utan lämplig utrustning och klädsel eller vid sjukdom/skada kan detta leda till accidentell hypotermi. När detta sker försämras kroppens olika funktioner. Komplikationer i samband med accidentell hypotermi kan vara andningsbesvär, cirkulationsbesvär, koordination svårigheter och sjunkande medvetande. Kroppen har en egen temperaturreglering som motverkar ett temperaturfall. Denna reglering kan vara nedsatt av olika sjukdomar, läkemedel, förgiftningar eller skador. Accidentell hypotermi delas in i tre allvarlighetsgrader: mild, moderat och grav. Ambulanssjuksköterskan verkar i en prehospital miljö som är väldigt varierande och stundtals krävande. Sjuksköterskan har ett ansvar att skydda patienten i denna miljö samt att minska patientens obehagskänsla av kyla, behandla och minska risken för accidentell hypotermi. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskans möjliga omvårdnadsåtgärder vid omhändertagande av patienter som drabbats av accidentell hypotermi. Metoden som användes i denna uppsats var en litteraturöversikt. Sökningen av vetenskapliga artiklar genomfördes i Pub Med och Cinahl. Totalt 18 artiklar har använts i resultatet. Resultatet redovisas i tre olika omvårdnadsåtgärder: passiv uppvärmning, aktiv uppvärmning samt styrning till adekvat vårdnivå. Passiv uppvärmning innebär en förbättrad isolering av patienten mot rådande omgivningstemperatur. Målsättningen är att skydda patienten mot en kall miljö och att hjälpa patienten att själv återställa sin kroppstemperatur. Utrustning för detta varierar från ambulansfiltar av polyester, reflekterande ytskiktsmaterial, filtar med vatten och ångtätt ytskikt till tjocka rescue bags av sovsäckstyp. Aktiv uppvärmning krävs vid moderat och grav hypotermi då värme måste tillföras patienten då denne inte längre har full förmåga att återställa sin kroppstemperatur. Aktiv uppvärmning med uppvärmd ambulansbårmadrass leder till ett minskat obehag av kyla hos patienter i prehospital miljö. Prehospitalt inducerade infusionslösningar har en för låg temperatur och medeltemperaturerna i klimatkammare visar på omfattande temperaturförluster under infusionstiden. Styrning av patienter till sjukhus med adekvat vårdnivå såsom hjärtlungmaskin eller ECMO leder till att fler patienter med grav hypotermi med hjärtstopp överlever. Slutsatsen är att ambulanssjuksköterskan i nuläget har begränsade omvårdnadsåtgärder i samband med omhändertagandet av patienter med accidentell hypotermi. Ambulanssjukvården behöver förbättrad utrustning för att kunna erbjuda effektivare passiv och aktiv uppvärmning för att på så vis minska patientens obehagskänsla av kyla i prehospital miljö. Behandlingsriktlinjerna behöver ses över då patienter med en moderat eller grav hypotermi behöver specialistvård och således transporteras till sådan klinik, trots förlängd transporttid.

Background: When a treatment is no longer curative it becomes palliative. Nurses are responsible for alleviating suffering and meeting the needs of patients and relatives. Previous research show that patients and relatives experience positive aspects of palliative care when nurses work person-centered. Negative experiences are formed when nurses don’t meet the needs of patients and relatives. Aim: To make an overview of nurses' experiences of end-of- life care. Method: A common literature review, eight qualitative and two quantitative articles were analyzed. Results: The theme Being emotionally affected showed that the nurses were affected emotionally in different ways by caring for patients in end of life. Nurses described support from colleagues as a key component to manage the emotional impact. The theme Meeting patients and relatives showed that the key component in good palliative care is communication. The nurses identified difficulties in communicating with patients and relatives. In the theme Relate to organizations, the nurses identified shortcomings in nursing education and work environment, which affected the quality of care. Conclusions: Nurses need emotional support, pedagogical skills and additional training for optimal palliative care. / Bakgrund: När en behandling inte längre är kurativ övergår behandlingen till palliativ vård. Sjuksköterskor ansvarar för att lindra lidande samt tillgodose patienter och närståendes behov. Tidigare forskning visar att patienter och närstående i palliativ vård uppskattar när sjuksköterskor arbetar personcentrerat. Negativa erfarenheter beskrivs när sjuksköterskor inte arbetar individanpassat eller tillgodoser patienter och närståendes behov. Syfte: Att göra en översiktlig beskrivning av sjuksköterskors erfarenheter av palliativ vård i livets slutskede. Metod: En allmän litteraturöversiktdäråtta kvalitativa och två kvantitativa artiklar analyserades. Resultat: I temat Att påverkas emotionellt framkom att sjuksköterskorna på olika sätt påverkades emotionellt av att vårda patienter i livets slutskede. Stöd från kollegor beskrev sjuksköterskorna som en viktig komponent för att hantera den emotionella påverkan. I temat Att möta patienter och närstående framkom att nyckelkomponenten i god palliativ vård är fungerande kommunikation. Sjuksköterskorna beskrev dock ibland svårigheter i kommunikationen med patienter och närstående. I temat Att förhålla sig till organisationer beskrevs brister i sjuksköterskeutbildningen och arbetsmiljön som påverkade kvalitén på vården. Slutsatser: Sjuksköterskor är i behov av emotionellt stöd, en pedagogisk kompetens samt ytterligare utbildningar för en optimal palliativ vård.

Hjärtsvikt är ett tillstånd som i hög grad påverkar patientens liv. Sjuksköterskeledd hjärtsviktsmottagning kan vara en viktig del i vården för personer med hjärtsvikt. Vidare har personcentrerad vård de senaste åren visat god evidens, inte minst inom vården sjuksköterskeledd mottagning. Syftet med denna studie var att beskriva patienters uppfattning av sjuksköterskeledd hjärtsviktsmottagning med fokus på personcentrerad vård. Studien genomfördes med kvantitativ metod där författarna med hjälp av enkäter besvarade syfte och frågeställningar. Studiens generaliserbarhet var låg då svarsfrekvensen endast blev 31 procent. Datainsamling genomfördes med konsekutivt urval. Resultatet visar att patienter i stor utsträckning uppfattar att de får tillfälle att berätta om sig själva och att hjärtsviktssjuksköterskan lyssnar till berättelsen. Vidare visar studien i hög utsträckning att patienterna anser att vården vid mottagningen ökade deras trygghet, att de bemöttes med respekt samt fick utrymme att ställa frågor. Informationen som patienterna tog del av under besöken vid hjärtsviktsmottagningen uppfattades i hög utsträckning som lätt att förstå. Patienterna ansåg i betydande utsträckning att vården vid den sjuksköterskeledda hjärtsviktsmottagningen ökade deras förmåga att hantera sina symtom, att beslut gällande deras vård togs i dialog med dem och eventuella anhöriga samt att de gavs möjlighet att ta med anhörig/vän till mottagningsbesök. Patienterna uppfattade sig även i stor utsträckning vara delaktiga i sin vård. Slutsatsen som drogs var att patienterna i stor utsträckning uppfattade att vården vid de sjuksköterskeledda hjärtsviktsmottagningarna bedrevs i enlighet med personcentrerad vård som den beskrivs i denna studie. Detta då frågorna som ställdes med bakgrund i personcentrerad vård besvarades instämmande av majoriteten av patienterna. Dock kan mer utveckling och fokus läggas på att öka patienternas delaktighet och delat beslutsfattande ytterligare gällande vården vid sjuksköterskeledd hjärtsviktsmottagning. Vidare kan resultatet i studien belysa ett behov av att hjärtsviktssjuksköterskor behöver fokusera mer på att involvera närstående i vård

Hjärtsvikt är en kronisk sjukdom som medför nedsatt pumpförmåga och symtom som trötthet, andfåddhet och svullnad. Förutom farmakologisk behandling är egenvård en central del i behandlingen. Egenvård beskrivs som en komplex process och vid hjärtsvikt innebär egenvård att till exempel regelbundet väga sig, sköta läkemedelshantering och veta när vårdgivare ska kontaktas. Sjuksköterskans roll vid vård av personer med hjärtsvikt är att ge individualiserad utbildning, främja förståelsen och egenvårdsförmågan. Att utgå från personcentrerad vård vid vården av personer med hjärtsvikt har visat sig ge fördelar i form av ökad livskvalitet och förbättring av egenvård.   Syftet var att belysa faktorer hos personer med hjärtsvikt som har samband med hur de utför sin egenvård.   En litteraturöversikt valdes som metod. Sökningarna resulterade i 20 artiklar publicerade mellan 2015 och 2019, varav 18 kvantitativa och två kvalitativa studier. Artiklarna kvalitetsgranskades utifrån Sophiahemmet högskolas bedömningsunderlag och 15 artiklar bedömdes ha hög kvalitet och fem medelhög kvalitet. Resultatanalysen gjordes med integrerad analys.   I resultatet framkom att de viktigaste faktorerna som har samband med egenvården kunde kategoriseras i sociokulturella faktorer, personliga karakteristika och sjukdomsrelaterade faktorer. Sociokulturella faktorer berörde ålder, kön, sysselsättning och utbildning, relationer och stödjande faktorer. Personliga karakteristika innefattade kunskap om hälsa och hjärtsvikt, kognitiv funktion samt emotionell och psykologisk påverkan. Sjukdomsrelaterade faktorer var funktionsskattning, upplevd symtombörda, sjukdomsbörda och behandling. I majoriteten av underkategorierna visade det sig att samma faktor både kunde försvåra och underlätta egenvården. Slutsatsen i denna litteraturöversikt var att det finns flera faktorer som påverkar egenvården hos personer med hjärtsvikt. En faktor kan gynna någon men vara ett hinder för en annan. För att kunna identifiera vad som gynnar eller hindrar en gynnsam egenvård hos den enskilda individen är det av stor vikt att sjuksköterskan arbetar utifrån ett personcentrerat förhållningssätt.