Bakgrund: Hos unga vuxna, 18-35 år, sker en identitetsutveckling med fysiologiska och psykologiska förändringar. Vid en cancerdiagnos kan unga vuxna återigen hamna i en beroendeställning gentemot föräldrar, vänner samt vården. Empowerment handlar om makt och kan därav leda till en maktkamp eller resultera i ett mer autonomt beslutsfattande och delaktighet i sin vård. Fördelningen av makten mellan patient och sjuksköterska ligger på sjuksköterskans ansvar. Syfte: Syftet med studien var att belysa hur sjuksköterskan kan främja empowerment hos unga vuxna med cancer.  Metod: En litteraturstudie har gjorts med hjälp av sökningar i databaserna CINAHL complete, PubMed och PsycINFO. Totalt inkluderades 16 artiklar. Resultat: Resultatet visar på att sjuksköterskan kan främja empowerment genom att uppmärksamma behov, bekräfta, informera, vägleda, bjuda in och stödja dem unga vuxna. Unga vuxna kan uppleva cancer både som en positiv och negativ erfarenhet, sjuksköterskan bör därför vara lyhörd för de individuella behoven. Behov som delaktighet kring beslut och vård kan ses ur två aspekter, att vilja vara delaktig eller att inte vilja vara delaktig. Slutsats: Resultatet visar att sjuksköterskan behöver kunskap för att kunna främja empowerment hos unga vuxna med cancer. Det krävs kunskap om identitets- och livsutveckling samt kompetens för att hantera vanliga frågor som den unga vuxna har kring sjukdom, behandling och biverkningar. Unga vuxna är i behov av stöd, bekräftelse och särskilt anpassad information för att främja empowerment. Det är därför viktigt att se varje enskild individ och dess unika behov.

Bakgrund: Personer med svårläkta sår vårdas både i öppen- och slutenvården och är en grupp som ökar i takt med befolkningens stigande levnadsålder vilket är en resurs-och kostnadsfråga för samhället. Sjuksköterskans roll i möten med denna patientgrupp förblir den samma som vid möten med andra patientgrupper - att lindra lidande. En stor del patienter upplever nämligen både ett fysiskt men också ett psykiskt lidande vid detta sjukdomstillstånd vilket har en negativ inverkan på deras välbefinnande och livskvalitet. Detta ställer krav på sjuksköterskans förmåga till att uppmärksamma och lindra lidande.Syfte: Syftet med studien var att beskriva hur sjuksköterskor kan lindra lidande hos patienter med svårläkta sår.Metod: Studien genomfördes som en litteraturöversikt med kvalitativ ansats för att besvara syftet. Detta resulterade i 17 inkluderade artiklar som var både kvantitativa och kvalitativa.Resultat: I resultatet framkom fyra teman som på olika sätt är av betydelse för att sjuksköterskan ska kunna lindra patientens lidande vid svårläkta sår. Det första temat speglar vikten av personcentrerad omvårdnad. Det andra temat berör livskvalitet medan det tredje temat lyfter smärta och smärtlindring. Slutligen handlar det fjärde temat om sjuksköterskans kompetens.Slutsats: Genom att stötta och symptomlindra patienter med svårläkta sår i kombination med ett personcentrerat förhållningssätt kan sjuksköterskan lindra patientens lidande. Genom att i samråd bygga upp ett ömsesidigt partnerskap kan patientens lidande lindras och livskvaliteten förbättras. Ett sådant tillvägagångssätt ställer krav på att sjuksköterskan förnyar sina kunskaper och ger omvårdnad grundad i evidens.

SAMMANFATTNING Bakgrund Att leva i livets slutskede är komplext. Tankar och frågor av existentiell karaktär kan uppstå. Personcentrerad omvårdnad är en av sjuksköterskans kärnkompenser och kan användas i den palliativa vården. Sjuksköterskan bör ha kunskap i palliativ vård och vad som är karaktäristiska symtom för patienter som lever i livets slutskede. Syfte Syftet var att beskriva betydelsen av hopp hos palliativa patienter i livets slutskede och hur hoppet kan främjas av sjuksköterskan. Metod Vald metod är allmän litteraturöversikt. Databaserna som användes var The Cumulative Index to Nursing and Allied Health Literature och PubMed. Både kvalitativa och kvantitativa artiklar inkluderades. I studien inkluderades 16 artiklar och artiklarnas innehåll analyserades. Resultat Två teman hittades; Patientens förutsättningar för att känna hopp och Grundläggande behov relaterad till livets slutskede. Resultatet beskriver hoppet som en dynamisk process som är föränderligt. Resultatet beskriver vidare att patientens förhållningssätt och erfarenheter påverkar hoppet. Det visade också på hur viktigt det är att som sjuksköterska vara inkännande, närvarande och ha tid att samtala om existentiella tankar med patienter. Slutsats Hoppet är av betydelse för patienter i livets slutskede och kan främjas genom att sjuksköterskan har kompetens i hoppets betydelse, arbetar på ett personcentrerat sätt och respekterar patientens individuella hopp. Nyckelord: Hopp, Palliativ vård, Personcentrerad omvårdnad, Sjuksköterska.

Bakgrund Mötet ligger till grund för skapandet av ett partnerskap inom personcentrerat omvårdnad. Personcentrerad omvårdnad ska vara vårdpersonalens utgångspunkt i den kliniska verksamheten. Substanssyndrom är ett skadligt användande av substanser. Personer med substanssyndrom upplever ofta stigmatisering, såväl inom sjukvården som i samhället. När dessa personer dessutom har smärta när de kommer till vården uppstår svårigheter i både bemötandet och behandlingen. Syfte Syftet med studien var att beskriva mötet mellan vårdpersonal och personer med substanssyndrom. Metod Studien är en litteraturöversikt. Databassökningar gjordes i CINAHL, PsychINFO och PubMed. 16 vetenskapliga artiklar som svarade mot syftet inkluderades i resultatet efter att de kvalitetsgranskats och genomgått en kvalitativ innehållsanalys. Resultat Det finns ett problematiskt förhållningssätt inom vården mot personer med substanssyndrom präglat av stigmatisering vilket gör mötet komplicerat. Vårdpersonalens negativa känslor mot personer med substanssyndrom grundar sig i bland annat sociala strukturer, tidigare negativa erfarenheter och okunskap. Vårdpersonalen försökte att inte vara stigmatiserande. Personer med substanssyndrom får färre resurser tilldelade och upplever ett stort stigma när de söker vård. Kvinnor med substanssyndrom upplever mer stigma i mötet med sjukvården än män med substanssyndrom. Personer med substanssyndrom upplevde att vårdpersonalen inte lyssnade på dem och inte tog deras behov på allvar. Slutsats Mötet mellan vårdpersonal och patient med substanssyndrom är komplext på flera olika sätt. Personcentrerad omvårdnad behöver vara i fokus och en miljö utan stigma är nödvändig för att mötet ska bli lyckat.

Bakgrund: En nödvändighet för att kunna erbjuda stödinsatser och säkerställa patientens upplevelse av god bedriven omvårdnad, är sjuksköterskans yrkeskunnande och medvetenheten om patientens omvårdnadsbehov. Det är en skyldighet att som legitimerad sjuksköterska verka för den personcentrerade vården genom att sätta partnerskapet och informatiken i fokus, likaså låta det empatiska bemötandet ligga till grund för omvårdnadsarbetet. Trots kravet på den legitimerade sjuksköterskans kompetens för att bemöta den enskilda patienten, beskriver kvinnor som genomgått missfall att omvårdnaden inte varit riktad mot deras grundläggande behov och preferenser. Syfte: Syftet var att beskriva betydelsen av sjuksköterskans professionella ansvar avseende stöd till kvinnor i samband med missfall. Metod: En allmän litteraturstudie tillämpades för att besvara studiens syfte. Sökningar efter vetenskapliga artiklar genomfördes i databaserna CINAHL och PubMed varpå 15 artiklar inkluderades för granskning och analys, vilka även sammanställdes i en tabell. Resultat: Resultatet påvisade tre nyckelkomponenter i det patientnära arbetet: Betydelsen av sjuksköterskans professionella förhållningssätt, Informativt stöd och Emotionellt stöd. Därutöver formades vårdupplevelsen både av sjuksköterskans förmåga att etablera ett förtroendefullt partnerskap och benägenhet att bekräfta kvinnan i sorgearbetet. Slutsats: Kvinnor som drabbats av missfall ansåg sig erhållit otillräckligt stöd från sjuksköterskan, varför krav ställdes på sjuksköterskans professionella ansvar att tillgodose kvinnornas omvårdnadsbehov. Det var av största vikt att patienten såväl erhöll personcentrerad omvårdnad som att relevant information presenterades. Sjuksköterskans goda bemötande och informationsgivning främjade upplevelse av god bedriven omvårdnad.

I det akuta omhändertagandet har patienter ofta blivit förminskade till enbart sin sjukdom eller sina symtom, då fokus legat på den medicinska behandlingen. Att vara i behov av vård innebär minskad makt. För att personen skall kunna behålla sin identitet i en akut vårdsituation är det viktigt att bli sedd och bekräftad. Personcentrerad omvårdnad är en av sjuksköterskans kärnkompetenser och innefattar att sätta personen före sin sjukdom samt att ta personens subjektiva behov på lika stort allvar som de medicinska behoven. Det är av betydelse att studera hur sjuksköterskan kan bedriva personcentrerad omvårdnad i det akuta omhändertagandet, eftersom personens upplevelse av vården förbättras när sjuksköterskan ser och uppmärksammar personen bakom patienten.   Syftet var att beskriva hur sjuksköterskan kan bedriva personcentrerad omvårdnad i det akuta omhändertagandet.   Metoden som användes var litteraturöversikt. Sökningar genomfördes i databaserna PubMed och CINAHL, vilket resulterade i 17 granskade artiklar som utgjorde grunden till studiens resultat.   Fyra huvudteman identifierades för sjuksköterskans bedrivande av personcentrerad omvårdnad i det akuta omhändertagandet. Dessa var individualiserad vård, information, kommunikation samt delaktighet.   Resultatet i föreliggande studie visar att när sjuksköterskan arbetar personcentrerat leder det till minskad oro, ökad makt och tillfredställelse hos personen i en akut vårdsituation. Att bli respekterad och sedd som en unik individ är ofta av lika stor vikt som det fysiska välmåendet. När sjuksköterskan ser personen bakom patienten kan vården främjas i det akuta omhändertagandet.

Accidentell hypotermi är ett tillstånd som uppstår när kroppstemperaturen oplanerat sjunker under 35 grader Celsius. Att uppleva obehag av kyla eller köld leder till lidande. Detta finns beskrivet redan i gamla testamentet och accidentell hypotermi förekommer också i många olika krigsberättelser. I Sverige lever vi i relativt kallt klimat och vi utsätts ofta för låga temperaturer eller för regn. Många gånger kan människan skydda sig mot detta. Men i vissa fall utsätts vi för låga temperaturer till följd av oförutsedda händelser som i sin tur kan leda till att personen får obehagskänslor av kylan. Påföljden av en sjunkande omgivande temperatur kan leda till accidentell hypotermi. Vid vistelser i kalla miljöer utan lämplig utrustning och klädsel eller vid sjukdom/skada kan detta leda till accidentell hypotermi. När detta sker försämras kroppens olika funktioner. Komplikationer i samband med accidentell hypotermi kan vara andningsbesvär, cirkulationsbesvär, koordination svårigheter och sjunkande medvetande. Kroppen har en egen temperaturreglering som motverkar ett temperaturfall. Denna reglering kan vara nedsatt av olika sjukdomar, läkemedel, förgiftningar eller skador. Accidentell hypotermi delas in i tre allvarlighetsgrader: mild, moderat och grav. Ambulanssjuksköterskan verkar i en prehospital miljö som är väldigt varierande och stundtals krävande. Sjuksköterskan har ett ansvar att skydda patienten i denna miljö samt att minska patientens obehagskänsla av kyla, behandla och minska risken för accidentell hypotermi. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskans möjliga omvårdnadsåtgärder vid omhändertagande av patienter som drabbats av accidentell hypotermi. Metoden som användes i denna uppsats var en litteraturöversikt. Sökningen av vetenskapliga artiklar genomfördes i Pub Med och Cinahl. Totalt 18 artiklar har använts i resultatet. Resultatet redovisas i tre olika omvårdnadsåtgärder: passiv uppvärmning, aktiv uppvärmning samt styrning till adekvat vårdnivå. Passiv uppvärmning innebär en förbättrad isolering av patienten mot rådande omgivningstemperatur. Målsättningen är att skydda patienten mot en kall miljö och att hjälpa patienten att själv återställa sin kroppstemperatur. Utrustning för detta varierar från ambulansfiltar av polyester, reflekterande ytskiktsmaterial, filtar med vatten och ångtätt ytskikt till tjocka rescue bags av sovsäckstyp. Aktiv uppvärmning krävs vid moderat och grav hypotermi då värme måste tillföras patienten då denne inte längre har full förmåga att återställa sin kroppstemperatur. Aktiv uppvärmning med uppvärmd ambulansbårmadrass leder till ett minskat obehag av kyla hos patienter i prehospital miljö. Prehospitalt inducerade infusionslösningar har en för låg temperatur och medeltemperaturerna i klimatkammare visar på omfattande temperaturförluster under infusionstiden. Styrning av patienter till sjukhus med adekvat vårdnivå såsom hjärtlungmaskin eller ECMO leder till att fler patienter med grav hypotermi med hjärtstopp överlever. Slutsatsen är att ambulanssjuksköterskan i nuläget har begränsade omvårdnadsåtgärder i samband med omhändertagandet av patienter med accidentell hypotermi. Ambulanssjukvården behöver förbättrad utrustning för att kunna erbjuda effektivare passiv och aktiv uppvärmning för att på så vis minska patientens obehagskänsla av kyla i prehospital miljö. Behandlingsriktlinjerna behöver ses över då patienter med en moderat eller grav hypotermi behöver specialistvård och således transporteras till sådan klinik, trots förlängd transporttid.

Bakgrund Hjärt- och kärlsjukdomar är enligt statistiken världens vanligaste dödsorsak. Stroke är en allvarlig komplikation till hjärt- och kärlsjukdom och risken att drabbas ökar med stigande ålder. De som överlever en stroke drabbas av andra sjukdomstillstånd och minskad livskvalitet. Strokepatienter utgör en stor kategori inom hälso- och sjukvården vilket gör det till en vanlig patientgrupp att möta inom vården. Sjuksköterskan kan genom sina omvårdnadshandlingar och ett personcentrerat tillvägagångssätt, stödja personer som drabbats av en stroke. Syfte Syftet var att belysa sjuksköterskans beskrivna upplevelser och erfarenheter av utförda omvårdnadshandlingar till personer som drabbats av stroke. Metod Som metod valdes litteraturöversikt. Artikelsökning skedde i databaserna CINAHL, PubMed och SveMed+ med databasernas respektive ämnesord. Artiklarnas abstrakt lästes individuellt och artiklar som svarade mot syftet analyserades både individuellt och gemensamt samt diskuterades och kvalitetsgranskades. Totalt inkluderades 15 vetenskapliga artiklar som sammanställdes i en matris. Resultat Resultatet presenteras utifrån fyra teman; Personcentrerad omvårdnad, Närståendekontakt, Yrkesansvar och funktion samt Kompetens och vårdkontinuitet. Sjuksköterskan ansvarade för att planera, utföra och utvärdera omvårdnadshandlingar hos strokedrabbade personer. Resultatet visade att sjuksköterskan upplevde omvårdnaden av strokepatienter som både stimulerande och krävande. Slutsats Sjuksköterskan upplevde sig ha en viktig roll i sina omvårdnadshandlingar till strokepatienter, som ofta främjade hälsa och livskvalitet. Sjuksköterskan gav motivation och stöd och var viktig för kontakten med anhöriga. Arbetet präglades främst av personcentrerad omvårdnad och sjuksköterskorna upplevde rollen som en glädjande, stor och ansvarsfull uppgift. Det var viktigt för sjuksköterskan att få erkännande för sin insats i arbetet. Nyckelord: Livskvalitet, Omvårdnadshandlingar, Personcentrerad omvårdnad, Sjuksköterska, Stroke

Bakgrund Venösa bensår är den vanligaste typen av bensår och orsakas av venös insufficiens, vilket är ett kroniskt tillstånd. Det krävs en livslång kompressionsbehandling då recidiv är vanligt. Patienter med venösa bensår kan uppleva en nedsatt livskvalitet på grund av de besvär ödem och såren skapar. Sjuksköterskan möter ofta dessa patienter i sitt arbete och har därför en stor roll och ett ansvar i patientens behandling. Syfte Syftet var att belysa faktorer som påverkar patienters följsamhet till behandling och egenvård för att minska risken för recidiv av venösa bensår. Metod En litteraturöversikt valdes som metod för att besvara syftet. Datainsamling gjordes i databaserna CINAHL och PubMed. Totalt 15 artiklar inkluderades efter en kvalitetsgranskning samt analyserades och sammanställdes i en matris för att ingå i resultatet. Resultat Det framkom att faktorer som påverkar patientens följsamhet var en ökad kunskap om venösa bensår och orsak till kompressionsbehandling, stärkt engagemang hos patienten samt en god relation mellan patient och sjuksköterska. Slutsats Fokus i omvårdnaden kring venösa bensår borde lyftas från såromläggning, till den livslånga behandlingen av venös insufficiens. Genom att som sjuksköterska arbeta för att skapa en god relation med patienten, erbjuda regelbunden uppföljning och stöd, kan patienter uppmuntras ta kontroll över sin hälsa därmed minska risken för recidiv.

Bakgrund Årligen avlider cirka 90 000 personer i Sverige varav merparten är i behov av palliativ vård i livets slutskede. Den palliativa vården syftar till förbättrad livskvalitet samt åt att förebygga lidande hos personer i palliativt skede. När livet är hotat uppstår ofta frågor av existentiell karaktär. Hopp beskrivs som ett viktigt begrepp för personer i palliativt skede. Inom palliativ vård i Sverige används de 6 S:n som en modell för personcentrerad vård. Syfte Syftet med denna studie var att beskriva betydelsen av hopp för personer i palliativt skede. Metod Vald metod är allmän litteraturstudie. Databassökningar genomfördes i PubMed och CINAHL varav 15 stycken vetenskapliga artiklar inkluderades till resultatet. Artiklarna kvalitetsgranskades, analyserades och sammanställdes i en matris. Resultat Sex kategorier framkom ur analysen: att pendla mellan hopp och hopplöshet, att finna strategier för att känna hopp, sociala relationer främjar hopp, betydelsen av att vara självbestämmande, att ha symtomkontroll samt hoppet förändras. Slutsats Personer i palliativt skede upplever att hopp är ett viktigt begrepp för att kunna stå ut med den nya situationen som den palliativa diagnosen medfört. Personerna upplevde vidare att det är viktigt att själv vara med och besluta om behandlingar. Acceptans belyses som en viktig faktor för att kunna hantera situationen. Att finna lämpliga strategier samt att vara väl symtomlindrad belyses som viktiga faktorer för att för att öka livskvaliteten och främja hoppet. Vidare är stödjande och meningsfulla relationer viktiga för personerna. När sjukdomen progredierar framkom acceptans som en viktig faktor för att hoppets fokus skall kunna förändras.