EG-rätten är överordnad nationell rätt, vilket innebär att Sverige har en skyldighet att följa EG-rätten. Det övergripande målet med den Europeiska gemenskapen är att skapa en inre marknad inom gemenskapen. För att förverkliga målet att skapa en inre marknad har ett gemensamt system för mervärdesskatt utvecklats, med målsättningen att harmonisera mervärdesskatten i alla medlemsstater. Harmoniseringen har resulterat i ett flertal direktiv och det mest centrala på mervärdesskatteområdet är direktiv 2006/112/EG, mervärdesskattedirektivet. Mervärdesskattelagen[1] trädde i kraft den 1 juli 1994 och ska utformas i enlighet med mervärdesskattedirektivet. Mervärdesskatten är en allmän konsumtionsskatt, vilket innebär att den slutlige konsumenten bär bördan av skatten. Skatten tas därför ut i varje led av produktions- och distributionskedjan. Ett avdragssystem säkerställer att de skattskyldiga inte bär bördan av skatten, genom att tillåta dem att göra avdrag för den ingående mervärdesskatt som de har erlagt inom ramen för deras ekonomiska verksamhet. I de fall en skattskyldig bedriver en verksamhet med såväl skattepliktiga som icke skattepliktiga transaktioner, det vill säga en blandad verksamhet, måste den ingående mervärdesskatten fördelas mellan dessa transaktioner. Den skattskyldige får endast göra avdrag för den mervärdesskatt som är hänförlig till de skattepliktiga transaktionerna. Bestämmelserna om avdragsrätt för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet återfinns i artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Huvudregeln är att det avdragsgilla beloppet ska fastställas genom uppställning av ett bråk, baserat på verksamhetens årsomsättning. I mervärdesskattelagen återfinns reglerna om avdrag för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet i 8 kap. 13 § ML. Utgångspunkten är att den avdragsgilla andelen fastställs på grundval av om gjorda förvärv är hänförliga till verksamhetens skattepliktiga respektive icke skattepliktiga transaktioner. Om den avdragsgilla andelen inte kan fastställas utifrån förvärven i verksamheten ska avdragsbeloppet istället fastställas genom en uppdelning efter skälig grund, genom att använda fördelningsmetoder såsom årsomsättning eller lokalyta. 8 kap. 13 § ML har samma syfte som artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, vilket är att säkerställa att det görs en uppdelning av ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet. Metoderna för att göra en sådan uppdelning skiljer sig dock åt mellan mervärdesskattelagen och mervärdesskattedirektivet. Syftet med uppsatsen är därmed att utreda huruvida 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Förenligheten utreds genom att lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen används som analysverktyg. Principerna är komplexa och har olika betydelser beroende på i vilket sammanhang de används och det är därför nödvändigt att definiera hur varje princip används inom ramen för uppsatsen, för att uppfylla syftet med uppsatsen. Slutsatserna indikerar om 8 kap. 13 § ML uppnår kriterierna för att uppfylla lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen. Indikationen ligger till grund för att avgöra om 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet eller inte. Uppsatsens slutsatser är att 8 kap. 13 § ML uppfyller lojalitetsprincipen och neutralitetsprincipen, så som de definieras i uppsatsen. Bestämmelsen är därmed, utifrån dessa två principer, förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Rättssäkerhetsprincipens krav på förutsebarhet är dock inte uppfyllt och 8 kap. 13 § ML: s förenlighet med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, kan därmed inte avgöras i enlighet med denna princip. [1] SFS 1994:200.

<p>EG-rätten är överordnad nationell rätt, vilket innebär att Sverige har en skyldighet att följa EG-rätten. Det övergripande målet med den Europeiska gemenskapen är att skapa en inre marknad inom gemenskapen. För att förverkliga målet att skapa en inre marknad har ett gemensamt system för mervärdesskatt utvecklats, med målsättningen att harmonisera mervärdesskatten i alla medlemsstater. Harmoniseringen har resulterat i ett flertal direktiv och det mest centrala på mervärdesskatteområdet är direktiv 2006/112/EG, mervärdesskattedirektivet. Mervärdesskattelagen[1] trädde i kraft den 1 juli 1994 och ska utformas i enlighet med mervärdesskattedirektivet.</p><p>Mervärdesskatten är en allmän konsumtionsskatt, vilket innebär att den slutlige konsumenten bär bördan av skatten. Skatten tas därför ut i varje led av produktions- och distributionskedjan. Ett avdragssystem säkerställer att de skattskyldiga inte bär bördan av skatten, genom att tillåta dem att göra avdrag för den ingående mervärdesskatt som de har erlagt inom ramen för deras ekonomiska verksamhet. I de fall en skattskyldig bedriver en verksamhet med såväl skattepliktiga som icke skattepliktiga transaktioner, det vill säga en blandad verksamhet, måste den ingående mervärdesskatten fördelas mellan dessa transaktioner. Den skattskyldige får endast göra avdrag för den mervärdesskatt som är hänförlig till de skattepliktiga transaktionerna.</p><p>Bestämmelserna om avdragsrätt för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet återfinns i artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Huvudregeln är att det avdragsgilla beloppet ska fastställas genom uppställning av ett bråk, baserat på verksamhetens årsomsättning. I mervärdesskattelagen återfinns reglerna om avdrag för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet i 8 kap. 13 § ML. Utgångspunkten är att den avdragsgilla andelen fastställs på grundval av om gjorda förvärv är hänförliga till verksamhetens skattepliktiga respektive icke skattepliktiga transaktioner. Om den avdragsgilla andelen inte kan fastställas utifrån förvärven i verksamheten ska avdragsbeloppet istället fastställas genom en uppdelning efter skälig grund, genom att använda fördelningsmetoder såsom årsomsättning eller lokalyta.</p><p>8 kap. 13 § ML har samma syfte som artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, vilket är att säkerställa att det görs en uppdelning av ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet. Metoderna för att göra en sådan uppdelning skiljer sig dock åt mellan mervärdesskattelagen och mervärdesskattedirektivet. Syftet med uppsatsen är därmed att utreda huruvida 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Förenligheten utreds genom att lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen används som analysverktyg. Principerna är komplexa och har olika betydelser beroende på i vilket sammanhang de används och det är därför nödvändigt att definiera hur varje princip används inom ramen för uppsatsen, för att uppfylla syftet med uppsatsen.</p><p>Slutsatserna indikerar om 8 kap. 13 § ML uppnår kriterierna för att uppfylla lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen. Indikationen ligger till grund för att avgöra om 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet eller inte. Uppsatsens slutsatser är att 8 kap. 13 § ML uppfyller lojalitetsprincipen och neutralitetsprincipen, så som de definieras i uppsatsen. Bestämmelsen är därmed, utifrån dessa två principer, förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Rättssäkerhetsprincipens krav på förutsebarhet är dock inte uppfyllt och 8 kap. 13 § ML: s förenlighet med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, kan därmed inte avgöras i enlighet med denna princip.</p><p>[1] SFS 1994:200.</p>