Introduktion: På en intensivvårdsavdelning vårdas patienter med livshotande tillstånd med hopp om förbättring i en högteknologisk miljö. Trots detta avlider det cirka 10% av intensivvårdspatienter årligen i Sverige. De livsuppehållande behandlingar som ges är ofta invasiva och smärtsamma. Insikten om att den livsuppehållande behandlingen inte alltid gynnar patienten, har ökat bland vårdpersonalen på intensivvårdsavdelningar. Detta leder även till att beslut om att avbryta den kurativa behandlingen och övergå till palliativ vård har ökat. Detta medför att intensivvårdssjuksköterskan kommer ofta i kontakt med vård av palliativa patienter i sin profession.  Syfte: Syftet var att undersöka intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av vårdtillfällen inom intensivvård när kurativ behandling inte påbörjas, eller avslutas och övergår till palliativ vård. Metod: En kvalitativ metod med deskriptiv design användes för att genomföra studien. Datainsamlingen genomfördes genom semistrukturerade öppna intervjuer. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera datan. Resultat: Analysen resulterade i ett tema en vilja att lindra lidande för både patient och närstående och fyra kategorier: IVA-sjuksköterskans upplevelse av att vårda döende patienter, IVA sjuksköterskans delaktighet i beslut, IVA-sjuksköterskans upplevelse av att involvera närstående i beslutsfattandet, samt IVA-sjuksköterskans upplevelse av frustration över beslutsprocess. Konklusion: Intensivvårdssjuksköterskor upplevde inte det som känslomässigt påfrestande att vårda palliativa patienter men upplevde istället att processen fram till att beslutet att övergå från kurativ behandling till palliativ vård var frustrerande. Kommunikation angavs som en nyckelfaktor under hela beslutsprocessen. Detta gällde både kommunikationen inom vårdlaget och kommunikationen med närstående. / Introduction: Patients with a life-threatening illness are admitted to the ICU with hope of recovery. ICU patients receive advanced life-saving treatment in a high technological environment. About 10% of ICU patients die regardless of the invasive and sometimes painful treatment received. Health care professionals have however gained insight that the life-saving treatment patients receive can sometimes be futile. This has even lead to an increase of ending curative treatment in ICU patients hence starting end-of-life care. This means that the ICU nurses often experience giving end-of-life care to ICU patients in their profession. Aim: The aim was to study ICU nurses’ experiences of withholding or withdrawing curative treatment and the transition to end-of-life care. Method: A qualitative method with a descriptive design was used to conduct the study. Data were collected using semi-structured, open interviews, and analyzed using qualitative content analysis. Results: The analysis of data resulted in a theme: an intention to alleviate the patient’s and relatives’ suffering, and four categories: ICU nurses’ experiences of caring for the dying ICU patient, ICU nurses’ experiences of being involved in the decision-making process, ICU nurses’ experiences of involving the relatives in the decision-making process, and ICU nurses’ feelings of frustration over the decision-making process. Conclusion: The ICU nurses did not experience emotional distress due to providing end-of-life care to ICU patients. However, the process of transition from curative treatment to end-of-life care was frustrating for ICU nurses. Communication, both within the health-care team and between the ICU nurses and the relatives, was a key factor during the entire decision-making process.

Bakgrund: De vanor som främst påverkar hälsan negativt är en eller fler av följande; ohälsosamma kostvanor, otillräcklig fysisk aktivitet, daglig tobaksrökning, samt riskbruk av alkohol. Distriktssköterskor har inom primärvården uppgiften att stödja och motivera patienter med ohälsosamma levnadsvanor till en förändring. Syfte: Att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av hälsofrämjande arbete med patienter som har ohälsosamma levnadsvanor. Metod: Kvalitativ studie med induktiv ansats. Semistrukturerade individuella intervjuer genomfördes med åtta distriktssköterskor. Det insamlade materialet analyserades med hjälp av en innehållsanalys. Resultat: I dataanalysen identifierades två huvudkategorier, i första kategorin, att ha möjlighet till tid och resurser är av betydelse för det hälsofrämjande arbetet framkommer det att tillräckligt med tid, resurser och stöd från ledningen är en förutsättning för att genomföra ett bra arbete samt att det finns behov av mer kunskap i samtalsmetodik. Den andra kategorin, att utgå från ett personcentrerat förhållningssätt i det hälsofrämjande samtalet innefattar vikten av att utgå från patientens förutsättningar och skapa förtroende, personcentrerad vård, hantering av svåra samtal, motiverade eller omotiverade patienter samt att det är betydelsefullt med uppföljande samtal. Slutsats: I det hälsofrämjande arbetet är det viktigt att utgå från patientens förutsättningar och behov för att lättare få till förändring gällande ohälsosamma levnadsvanor. / Background: Habits that mostly have a negative effect on health are one or more of the following: unhealthy diets, insufficient physical activity, daily tobacco smoking, and the risk use of alcohol. In primary care, the district nurse has the task of supporting and motivating patients with unhealthy lifestyles to change. Aim: To describe the district nurse's experience in health promotion work with patients who have unhealthy lifestyles. Method: Qualitative study with inductive approach. Semi Structured individual interviews were conducted with eight district nurses. The collected material was analyzed using a content analysis. Result: The data analysis identified two main categories, in the first category, to have possibility for time and resources is relevant to the health promotion work, it is revealed that sufficient time, resources and management support is a prerequisite for carrying out a good job and that there is a need for more knowledge in conversational methodology. The second category, based on a person-centered approach in the health-promoting conversation, includes the importance of work based on person-centered care and creating trust, handling difficult conversations, motivated or unmotivated patients and that follow-up calls are significant. Conclusion: In the health promotion work, it is important to start from the patient's conditions and needs to make it easier to change regarding unhealthy lifestyles.

Bakgrund: Sjukdomen KOL kan orsaka begränsningar i det dagliga livet för varje enskild individ. Primärvården är en viktig aktör i omhändertagandet av patienter, där omvårdnaden vid KOL är av stor vikt för patienters hälsa. Syfte: Att beskriva distriktsköterskors/sjuksköterskors erfarenheter av att handha patienter med KOL i primärvården Metod: Intervjustudie av kvalitativ design. Åtta individuella intervjuer med distriktssköterskor/sjuksköterskor inom astma/KOL genomfördes. Data analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Distriktssköterskors/sjuksköterskors beskrivningar av erfarenheter av att handha patienter med KOL i primärvården resulterade i tre kategorier: ”Att samverka med andra professioner”, ”Att stödja egenvården” och ”Att möta hinder i arbetet på astma/KOL mottagningen”. Åtta underkategorier framkom: Viktigt att inte känna sig ensam, Olika tillgänglighet till olika professioner, Att stödja patienten till ökad kunskap och förståelse kring sin sjukdom, Att stödja patienten till rökavvänjning, Avståndet har betydelse, Tiden räcker inte till, Många saknar en överskådlig individuell behandlingsplan och Brister i kommunikationen. Konklusion: Distriktssköterskan/sjuksköterskan har en samordnande roll på astma/KOL mottagning i primärvården där interprofessionell samverkan beskrivs som en viktig förutsättning för god omvårdnad. Distriktssköterskan/sjuksköterskan har en betydelsefull roll i omvårdnaden i att stödja patienter med KOL till ökad kunskap och förståelse kring sin sjukdom. / Background: The disease COPD can cause limitations in the daily life of each individual. Primary care plays an important role in the caring of patients, where nursing at COPD is of great importance for patients' health Aim: To describe district nurses / nurses' experiences of managing patients with COPD in primary care Method: Interview study of qualitative design. Eight individual interviews with district nurses / nurses in asthma / COPD were conducted. Data was analyzed using a qualitative content analysis with an inductive approach. Results: District nurses / nurses' descriptions of experiences of managing patients with COPD in primary care resulted in three categories: “Collaborating with other professions”, “Supporting self-care” and “Facing barriers with work at asthma / COPD reception”. Eight subcategories emerged: Important not to feel alone, Different accessibility to different professions, Supporting the patient for increased knowledge and understanding of their illness, Supporting the patient for smoking cessation, Distance is important, Time is insufficient, Many lack a clear individual treatment plan and deficiencies in communication. Conclusion: The district nurse / nurse has a coordinating role on asthma / COPD in primary care where interprofessional collaboration is described as an important prerequisite for good nursing. The district nurse / nurse has a significant role in nursing while supporting patients with COPD to increase knowledge and understanding of their illness.

Studiens syfte är att undersöka högstadielärares idéer och tillämpning av formativ bedömning i ämnet idrott och hälsa, samt vilken typ av formativ bedömning lärarna anser hjälper eleverna bäst i deras lärande. Till studien hör följande frågeställningar: (1) Vilka idéer, värderingar och normer kännetecknar lärares uppfattning om formativ bedömning och dess tillämpning i undervisningen? (2) Vilken typ av formativ bedömning anser idrottslärare hjälper eleverna bäst i sitt lärande? (3) Vilka skillnader finns mellan idrottslärare i deras användning och konceptualisering av formativ bedömning? Studiens kvalitativa ansats har resulterat i semi-strukturerade intervjuer med sex verksamma lärare inom ämnet Idrott och hälsa (IH) i årskurs 7-9.  Kopplingen mellan ämnet IH och idrottsrörelsen befästs bland annat genom att lärarna beskriver hur de hämtat mycket av sin inspiration kring återkoppling från föreningslivet. Det är främst den direkta och muntliga formen av återkoppling (feedback) som används och anses ha stor effekt på elevernas lärande. Motiveringen handlar om att förmågorna inom IH oftast synliggörs på sekunder och det är där och då lärarna ska stötta eleverna framåtsyftande. Lärarna ser självbedömning och kamratbedömning som problematiskt. De relaterar främst till aspekter av tid, planering och elevernas förmåga att bedöma varandra. Studien synliggör även exempel på framgångsfaktorer för när den formativa bedömningen fungerar bäst.

Introduktion: Adekvat andning är grundläggande för liv. Att kunna utföra luftvägshantering är därför en kunskap sjuksköterskan måste besitta. I regionen där studien genomförts kan anestesisjuksköterskeresurs medfölja ambulans vid larm om andnings- eller luftvägsproblematik. Denna resurs har tidigare nyttjats per automatik från larmcentral, men har nu övergått till att nyttjas först på ambulanspersonalens begäran. Hur denna förändring upplevs av sjuksköterskan i ambulansen är tidigare inte undersökt. Syfte: Belysa sjuksköterskan i ambulansens upplevelse av luftvägshantering samt upplevelsen av stöd från anestesisjuksköterskan prehospitalt. Metod: Kvalitativ intervjustudie som analyserades med induktiv innehållsanalys. Femton semistrukturerade intervjuer genomfördes på en ambulansavdelning i södra Sverige. Deltagarna var sjuksköterskor aktivt verksamma inom ambulanssjukvården. Resultat: Sjuksköterskan i ambulansen upplevde generellt trygghet i luftvägshantering efter som det övas frekvent. Anestesisjuksköterskans stöd var dock viktigt vid avancerad luftvägshantering. Rutinförändringen, gällande att anestesisjuksköterska endast medföljde på ambulanspersonalens begäran, upplevdes av sjuksköterskan i ambulansen som positivt. Detta skapade fler tillfällen att få möjlighet till luftvägshantering vilket i sin tur skapade ökad trygghet. En annan positiv upplevelse av rutinförändringen var att anestesisjuksköterskeresursen nu kunde nyttjas när den verkligen behövdes. Få tillfällen för samövning mellan anestesisjuksköterskan och sjuksköterskan i ambulansen upplevdes av sjuksköterskan i ambulansen ej ge personlig kännedom för anestesisjuksköterskan, vilket i sin tur påverkade teamkänslan. Deltagarna menade även att det ofta var ”extra händer” som efterfrågades istället för viss kompetens. Slutsats: Luftvägshantering kräver regelbunden övning för att upprätthålla kompetens och känsla av trygghet. Anestesisjuksköterskan bör dock fortsatt finnas att tillgå som stöd vid avancerad luftvägshantering. Rätt resurs ska användas vid rätt tillfälle, vilket sjuksköterskan i ambulansens ansvarar för att så sker. För att möjliggöra en god teamkänsla inom vårdteamet krävs samövning och personlig kännedom. / Introduction: Adequate breathing is essential for life. Being able to perform airway management is therefore a knowledge the nurse must possess. Within the prehospital care in the region the study is carried out there is an anesthesia nurse resource in the event of respiratory problems. This resource has previously been used automatically from dispatch, but now this resource is only used on request from the ambulance staff. How this change is experienced by the nurse in the ambulance has not been investigated earlier. Purpose: Illuminate the nurse in the ambulance’s experience of airway management and the experience of support from the anesthesia nurse prehospital. Method: Qualitative interview study that was analysed with inductive content analysis. Fifteen semi-structured interviews were conducted in an ambulance department in southern Sweden. The participants were nurses with an active employment in ambulance care. Result: The nurse in the ambulance generally felt comfortable in airway management as it was frequently practiced. However, the support of the anesthesia nurse was important in advanced airway management. The routine change, regarding the fact that the anesthesia nurse was only included at the request of the ambulance staff, was perceived by the nurse in the ambulance as positive. This created more opportunities for airway management, which in return increased confidence. Another positive experience of the routine change was that the anesthesia nurse resource could now be used when it was really needed. Few opportunities for joint practice between the anesthesia nurse and the nurse in the ambulance were experienced by the nurse in the ambulance as not giving personal knowledge to the anesthesia nurse, which in return affected the team spirit. The participants also said that it was often ”extra hands” that they requested instead of certain skills. Conclusion: Airway management requires regular practice to maintain competence and confidence. However, the anesthesia nurse should continue to be available, as support for advanced airway management. The correct resource must be used in the right situation, which the nurse in the ambulance is responsible for ensuring. To enable a good team spirit within the care team, joint practice and personal knowledge are required.

I mars 2020 drabbades världen av en pandemi kopplat till viruset Covid-19 (SARS-CoV-2). I Sverige som i resten av världen har sjukvårdspersonalen varit tvungna att jobba under hög belastning i stressiga arbetssituationer som resultat av denna pandemi. Syftet med studien var att undersöka vilka faktorer som spelade roll för att vårdpersonalen skulle orka med det stressiga jobbet under en ovanlig situation som covid-19 pandemin. Till denna studie valdes kvalitativ design med en tematisk induktiv analys. Resultatet visade att kollegornas stöd, tydliga instruktioner från närmaste chefer, känslan av stolthet för att kunna klara av situationen tillsammans med andra samt personliga strategier var positiva faktorer som hjälpte vårdpersonalen att kunna klara av arbetet. Medan sjukvårdspersonalen upplevde att stöd från högre ledningen och samhällets ansvar inte var tillräckligt. / In March 2020, the world was hit by a pandemic linked to the Covid-19 (SARS-CoV-2) virus. In Sweden, as in the rest of the world, healthcare professionals had to work under high load in stressful work situations as a result of this pandemic. The purpose of this study was to investigate what factors played a role in the care staff being able to cope with the stressful job during an unusual situation such as the pandemic. For this study, qualitative design with a thematic inductive analysis was chosen. The results showed that the colleagues' support, clear instructions from immediate managers, the feeling of pride in being able to cope with the situation together with others and personal strategies were positive factors that helped the care staff to cope with the work load. While the health care staff felt that support from senior management and the responsibility of society was not enough.

Bakgrund: Det är väl känt att fysisk aktivitet har positiva effekter på människans mentala hälsa. Hälsofrämjande arbete kan med fördel påbörjas i den psykiatriska heldygnsvården. Samtidigt är motivationsbrist vanligt förekommande för personer med psykisk ohälsa och då behövs stöd och motivation för att öka patientens möjligheter att främja sin hälsa. Således har sjuksköterskan inom psykiatrisk vård en viktig roll i det hälsofrämjande arbetet. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att främja fysisk aktivitet inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: En kvalitativ intervjustudie användes som metod. Det insamlade materialet utgår från åtta semistrukturerade intervjuer med sjuksköterskor som var yrkesverksamma inom psykiatrisk heldygnsvård i Region Skåne. Efter transkribering analyserades intervjuerna med manifest innehållsanalys enligt Burnard (1996). Resultat: Resultatet presenterades i tre kategorier enligt följande: Inverkan på patientens återhämtning, Sjuksköterskans behov för att arbeta med fysisk aktivitet och Organisatoriska hinder. Slutsats: Studien visar att främjandet av fysisk aktivitet inom psykiatrisk heldygnsvård kan bidra till återhämtning för patienter men möjligheten att arbeta med fysisk aktivitet var begränsad för sjuksköterskor. Studien pekar på vikten av att arbetet med fysisk aktivitet implementeras från organisationen. Stöd från organisationen skulle kunna bidra till att sjuksköterskan får en tydligare roll i det hälsofrämjande arbetet med fysisk aktivitet inom psykiatrisk heldygnsvård. / Background: It is well known that physical activity has positive effects on a person’s mental health. Health promotion work can advantageously start in at the psychiatric ward. At the same time, a lack of motivation is common for people with mental illness, and support and motivation are then beneficial to promote their health through physical activity. Thus, the nurse in psychiatric care has an important role in the health promotion work. Aim: The aim of the study was to illuminate nurses’ experiences of promoting physical activity in psychiatric inpatient care. Method: A qualitative interview study was used as a method. The collected material was based on eight semi-structured interviews with nurses working at psychiatric wards in Skåne county. After transcription, the interviews were analysed using manifest content analysis according to Burnard (1996). Result: The results were presented in three categories as follows: Impact on the patient’s recovery, The nurse’s need to work with physical activity and Organizational barriers. Conclusion: The study shows that the promotion of physical activity in psychiatric wards can contributing to recovery for patients but the opportunity to work with physical activity is limited. The study indicates that there is a need for promotion of physical activity from the organization. Organizational support could contribute to strengthen the nurse’s role in their work of promoting physical activity within psychiatric inpatient care.

Syftet med arbetet är att undersöka vuxna barns upplevelser av att växa upp med en förälder som har bipolär sjukdom. Studien har utgått från en kvalitativ ansats och semistrukturerade intervjuer med åtta vuxna deltagare för att undersöka deras upplevelser under uppväxten, påverkan över vuxenlivet och skyddsfaktorer under uppväxten. Tematisk analys användes för att analysera respondenternas utsagor och de teman som identifierades var: utmaningar under uppväxten, trauma, skyddsfaktorer och uppväxtens påverkan på vuxenlivet. Resultatet visar att sju av åtta respondenter upplevt uppväxten som mer eller mindre traumatisk samt att de upplever att uppväxten på olika sätt påverkat dem i deras vuxenliv, både gällande deras psykiska hälsa och i deras relationsskapande. Särskilt framträdande för alla respondenter har varit deras upplevelser av skam, tabu och isolering till följd av förälderns diagnos, vilket har medfört att inga respondenter erhållit stöd från myndighet eller skola trots de trauman som uppstått i barndomen. Slutsatsen är att uppväxten med en förälder som har bipolär sjukdom påverkar barn på flertalet sätt, de barn som har ett stort skyddsnät mår ofta bättre i vuxen ålder medan för de barn som levt mer isolerat har det ofta påverkat deras psykiska mående på ett negativt sätt. / The aim of the work is to investigate adult children's experiences of growing up with a parent who has bipolar disorder. The study has been based on a qualitative approach and semi-structured interviews with eight adult participants to investigate their experiences during childhood, impact over adulthood and protective factors during childhood. Thematic analysis was used to analyze the respondents' statements and the identified themes were: challenges during growing up, trauma, protective factors and the childhood’s impact on adulthood. The results show that seven out of eight respondents experienced their upbringing as more or less traumatic and that their upbringing has affected them in different ways in adulthood, both in terms of their mental health and in their relationship building. Particularly prominent for all respondents have been their experiences of shame, taboo and isolation as a result of the parent's diagnosis, which has meant that none of the respondents received support from authorities or schools despite the traumas that occurred in their childhood. The conclusion is that growing up with a bipolar parent affects children in several ways. Children who have a large safety net more often feel better in adulthood, while for those children who have lived more isolated, it has often affected their mental well-being in a negative way.

Introduktion: Anestesisjuksköterskans roll prehospitalt är att vårda den kritiskt skadade patienten. De kan bidra till prehospital vård med goda kunskaper i avancerad luftvägshantering, vana att använda potent analgetika, anestesimedel och innehar erfarenhet av avancerad smärtbehandling. Ambulanser i Sverige idag är främst bemannade med specialistsjuksköterskor inom ambulanssjukvård, men även grundutbildade sjuksköterskor förekommer. De har uttryckt efterfrågan efter mer utbildning och resurser vad det gäller smärtlindring prehospitalt. Flera studier har påvisat att smärtlindring prehospitalt som bristfällig. Bristfällig smärtlindring kan leda till svåra komplikationer för patienten. Anestesisjuksköterskan har ett ansvar att jobba utifrån patientens unika behov, förbereda och hantera de utmaningar som kan manifesteras. Syfte: Att beskriva anestesisjuksköterskans erfarenheter av att smärtlindra vuxna patienter med svår smärta prehospitalt. Metod: En intervjustudie med kvalitativ ansats med beskrivande design genom semistrukturerade intervjuer användes i denna studie. Intervjuerna analyserades genom manifest innehållsanalys. Resultat: Intervjuerna resulterade i tre kategorier – bedömning och anpassning av smärta, kompetens och erfarenhet påverkar den smärtlindring som patienten erhåller, smärtlindringens emotionella och psykologiska aspekt– med nio subkategorier. Slutsats: Anestesisjuksköterskor som deltog i denna studie beskriver att de besitter kompetens och har erfarenhet att möta de utmaningar som finns med prehospital smärtlindring. De tillämpar ett personcentrerat förhållningssätt och utgår från patientens behov och aktuella situation vid smärtlindring. Anestesisjuksköterskor kan med sin kompetens och kunskap bidra med utbildning och utveckling i prehospitala verksamheter för att på sätt förbättra omhändertagandet av patienten.

Bakgrund: Anestesiinduktion av barn kräver särskild kompetens hos anestesisjuksköterskan. Trygghet och tillit behöver skapas i mötet med barnet, vilket kan utgöra en utmaning om mötet är kort och intensivt. Barns förmåga att samarbeta och delta i förberedelser och vid anestesiinduktionen påverkas av barnets ålder och utvecklingsnivå. Bristande följsamhet och samarbetsvilja hos barnet kan leda till att tvång tillämpas i samband med induktionen, vilket kan väcka varierande tankar och känslor hos anestesisjuksköterskan. Tidigare forskning fokuserar främst på barn och föräldrars upplevelse av anestesiinduktionen. Genom att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse kan ett bredare perspektiv på fenomenet belysas och kunskapen inom barnanestesi fördjupas.Syfte: Syftet var att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse av att anestesiinducera barn.Metod: En kvalitativ metod med induktiv ansats har genomförts. Datainsamlingen bestod av semistrukturerade intervjuer och materialet analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys.Resultat: Analysen resulterade i fem huvudkategorier med 10 underkategorier som formade två övergripande teman: att skapa goda förutsättningar inför anestesiinduktionen vilket innefattade att etablera kontakt, anpassa förberedelser samt att samverka med föräldrarna. Det andra temat var att möta och hantera utmaningar vilket innefattade handlingsberedskap och professionell utmaning.Slutsats: Att anestesiinducera barn kan vara både stimulerande och utmanande. Goda förutsättningar inför anestesiinduktionen främjas av en tillitsfull relation med barnet och föräldrarna, där leken utgör ett viktigt verktyg för att skapa delaktighet och lärande. Genom handlingsberedskap och strategier kan oron för komplikationer minskas. Anestesiinducering av barn kan ge upphov till etiska dilemman samt innebära en yrkesmässig påfrestning hos anestesisjuksköterskan. / Background: Anaesthesia induction of children requires special skills of the anaesthetic nurse, both physiological and emotional. The anaesthetic nurse needs to create security and trust in the meeting with the child, which can pose a challenge if the meeting is short and intense. Children's ability to cooperate and participate in preparations and in connection with the anesthesia is affected by the child's age, level of development and unique conditions. Lack of adherence and willingness to cooperate in the child can lead to the application of coercion in connection with the induction, which provokes different thoughts and feelings in the anesthesia nurse. Previous research focuses primarily on children and parents' experience of anaesthesia. By describing the anesthesia nurse's experience, a broader perspective on the phenomenon can be highlighted and knowledge in pediatric anesthesia increased.Aim: The aim of the study was to describe the anesthesia nurse's experience of anesthetize children.Method: To answer the purpose of the study, a qualitative method with an inductive approach was used. The data collection consisted of semi-structured interviews with 12 informants and the material was analyzed according to Graneheim and Lundman's (2004) qualitative content analysis.Results: The analysis resulted in five main categories with ten subcategories that shaped two overarching themes. The first theme was to create good conditions for the anesthesia induction, which included establishing a contact, adapting preparations and collaborating with the parents. The second theme was to meet and manage challenges, which included readiness to act and handling a professional challenge.Conclusion: Anesthetizing children can be both stimulating and challenging. Good conditions can be created through preparation, play and the establishment of contact with the child and its parents. The worry of complications can be reduced through readiness to act and strategies. Anesthetizing children can give rise to ethical dilemmas as well as involve a professional strain on the anaesthetic nurse.