In today's society when the pressure is high on exploitation and on local governments and their decisions about resources, we must not forget our heritage. The built environment is an important part of the heritage and need to be taken care of and protected for future generations. Municipalities have the ability to work with preservation of historically valuable buildings with the help of the Planning and Building Law. By designing areas and impose restrictions on what the individual property owner may do with their building, the municipality can ensure that their ambitions of preservation are met. The purpose of this essay is to describe the methods that municipalities have available in the Planning and Building Law when it comes to the preservation of historically valuable buildings. The essay is partly based on a survey that was sent to the Swedish municipalities. The survey is primarily focused on the financial compensation a property owner may claim, if restrictions imposed on his building. An assumption that was made early in the process was that the compensation limits municipalities in planning for preservation. A previous study showed that financial compensation was not a problem in local preservation work. The conclusion I make after analyzed the answerers of the survey is that the majority of the responding municipalities, due to possible claims for financial compensation, in fact hesitant at imposing restrictions when planning for preservation of the historically valuable buildings. The survey also shows signs that building sanction fees rarely are charged for breaches. / I dagens samhälle som kantas av högt exploateringstryck och den ökade pressen på kommunerna och deras beslut om resurser, så får vi inte glömma vårt kulturarv. Den byggda miljön är en viktig del i kulturarvet och behöver tas hand om och bevaras till kommande generationer. Kommunerna har möjligheten att arbeta med bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse med hjälp av plan- och bygglagens regler. Genom att planlägga områden och införa restriktioner för vad den enskilde fastighetsägaren får göra med sin byggnad, kan kommunen säkerställa att deras bevarandeambitioner uppfylls. Syftet med denna uppsats är att beskriva de metoder som kommunerna har att tillgå i planoch bygglagen när det kommer till bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Uppsatsen bygger delvis på en enkät som har skickats ut till Sveriges kommuner. Enkäten inriktar sig främst på den ekonomiska ersättning som en fastighetsägare kan göra anspråk på, om restriktioner påförs dennes byggnad. Ett antagande som gjordes tidigt i arbetet var att ersättningen begränsar kommunerna vid planläggning för bevarande. En tidigare studie visade att den ekonomiska ersättningen inte var ett problem i kommunernas bevarandearbete. Den slutsats som jag kommer till efter en analys av svaren från enkätundersökningen är att majoriteten av de svarande kommunerna, på grund av eventuella anspråk på den ekonomiska ersättningen, i själva verket tvekar vid införande av restriktioner för bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Enkätundersökningen visar även tendenser på att byggsanktionsavgifter sällan tas ut vid överträdelser.