Den statliga sjöfarten idag är ett område med många inblandade myndigheter och en oklar uppgiftsfördelning. Det är även svårt att se hur väl organiseringen av den statliga sjöfarten är uppbyggd för att klara en kris eller ett krig. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur effektiv den statliga sjöfarten är vid en kris, hur väl kraven för maritim säkerhet uppfylls och hur försvarsmaktens roll i den statliga sjöfartenI formen av en fallstudie med en teoretiskt deduktiv ansats och en kvalitativ textanalys appliceras Graham Allisons organisationsteori och teori om maritim säkerhet på den statliga sjöfarten. Empirin är i form av förordningar, instruktioner och reglerbrev som är ställda på respektive myndighet.Undersökningen visar att dagens organisering av den statliga sjöfarten inte är optimal för att verka vid en kris och kraven för maritim säkerhet uppfylls, men förbättringspunkter föreligger. En slutsats är att en närmare samverkan mellan myndigheterna skulle lösa många av de problem som idag existerar. Slutligen förs en diskussion om hur en framtida organisation skulle kunna se ut. / The states maritime activity is today an area with many authorities involved with an unclear division of tasks. It is also difficult to see how well it is organized to withstand a crisis or war. The purpose of this paper is to examine how effective the states maritime authorities is in a crisis, how well the requirements for maritime security are met and how the Defense Forces role is formed.In the form of a case study with a theoretical deductive base and qualitative textual analysis, Graham Allison's organizational theory and theories of maritime security is used to analyze the efficiency of the maritime authorities. The empirical data is in the form of regulations, instructions and rules letters that are set to the each authority.The study shows that the current organization of the states maritime authorities is not optimal to act in a crisis and the requirements for maritime security are met, but room for improvement exists. One conclusion is that a closer collaboration between the authorities would solve many of the problems that currently exist. Finally there is a discussion of how a future organization could take shape.

Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge i Sveriges närområde har lett till förnyat fokus på nationellt försvar med ökade krav på sjöoperativ förmåga i höjd beredskap och krig. Marinteoretisk forskning menar att sjöoperativ förmåga, särskilt i kustnära miljöer, i sin tur kräver en fungerande civil-militär samverkan. Då marin samverkan i en totalförsvarskontext är så gott som outforskad önskar denna studie bidra med krigsvetenskaplig kunskap inom detta område. Denna kvalitativa enfallsstudie undersöker totalförsvarssamverkan mellan Försvarsmakten, Kustbevakningen och Sjöfartsverket. Utifrån Emersons och Nabatchis teoretiska ramverk för styrning genom samverkan syftar studien till att förstå vilka faktorer som möjliggör respektive begränsar marin totalförsvars­samverkan. Empirin inhämtas genom intervjuer och policydokument.  Studien visar att marin totalförsvarssamverkan är i en etableringsfas men att samtliga tre myndigheter ser behov att samverka och nyttja varandras resurser för att så effektivt som möjligt hantera utmaningar i höjd beredskap och krig. Viljan finns där. Likaså många förutsättningar men viss översyn av lagstiftning, ramstyrningar samt resurstillskott krävs och inte minst att fortsatt försöka minska den civil-militära klyftan i samhället och mellan myndigheterna. Undersökta myndigheter ser en förenande kraft i ett gemensamt operativt fokus och en marin förståelse. Därmed finns all anledning för politiker och sjöverkande myndigheter att fortsätta utveckla marin totalförsvarssamverkan.