Musikämnets centrala innehåll innefattar musikskapande och att elever ska ges möjlighet att utveckla sin musikaliska kreativitet. Syftet med studien är att belysa hur musiklärare arbetar med musikskapande i grundskolan, där möjliggörandet av elevers kreativa förmågor synliggörs. Den musikaliska och digitala kompetensens betydelse för att möjliggöra infriandet av elevers egna idéer i sitt skapande. Analysen av det empiriska materialet i studien utgår ifrån ett sociokulturellt perspektiv, där kvalitativa halvstrukturerade intervjuer av tre musiklärare om hur de arbetar med musikskapande i undervisningen. Resultatet visar hur musikskapande sker både analogt och digitalt, där det analoga skapandet överbryggas in i musikskapande med digitala verktyg. Ramar för uppgifter vid musikskapande tenderar vara viktiga då möjliggörandet av att improvisera och kreativt skapa musik blir en stöttning för elever. Betydelsen av vilka artefakter som används bidrar till mer eller mindre förutsättningar för elever att infria sina kreativa idéer, där elevers musikaliska och digitala kunskaper blir en avgörande faktor till förverkligandet av musikaliska tankar.

Studiens syfte är att få en ökad förståelse för hur andraspråkselever uppfattar lärarens syn på elevernas modersmål utifrån ett elevperspektiv. Studien har utgått ifrån kvalitativa intervjuer med sex andraspråkselever på gymnasienivå. Resultatet visar att läraren upplevs ha en god inställning till elevernas modersmål och att läraren har en positiv inställning till att eleverna använder sina språkkunskaper i sitt modersmål i skolan. Resultatet visar också att andraspråkselever upplever att läraren använder elevernas språkkunskaper i modersmålet på flera olika sätt för att främja språkutveckling. Resultatet visar dock att några elever med mycket goda språkkunskaper i svenska inte upplever att lärarens syn på modersmålet påverkar deras språkutveckling. Studiens slutsats är att lärarna enligt eleverna har en positiv inställning till elevernas modersmål och att elevernas uppfattningar om huruvida lärarens inställning påverkar deras andraspråksutveckling är påverkad av elevernas språkkunskaper.

Med anledningen av att jag upptäckt en stor rädsla för improvisation bland elever har syftet med utvecklingsarbetet varit att undersöka hur en lektionsserie i musikstilen boogie-woogie inverkar på pianoelevers relation till improvisation. Undersökningen har genomförts på individuella pianolektioner, på en gymnasieskola, där lektionerna bestått av specifika metodiska tillvägagångsätt för improvisation inom ramen för den givna musikstilen. Innan lektionsseriens start och efter lektionsseriens avslut har eleverna intervjuats i syfte att kunna besvara studiens frågeställningar huruvida elevernas relation till improvisation förändrats. Under den inledande intervjun framkom det att fyra av fem informanter hade väldigt liten erfarenhet av improvisation. Genom undervisning om konkreta improvisationsmetoder i en musikstil som förespråkar lekfullhet har informanternas relation till improvisation stärkts. Informanterna med liten tidigare erfarenheter har uttryckt att de vågar improvisera i högre utsträckning, medan informanten med stor tidigare erfarenhet anser sig ha fått fördjupad förståelse för olika improvisationsmetoder. Samtliga elevers självförtroende som pianister har även stärkts till följd av genrespecifika inslag. Undersökningen visar att begränsningar i musicerandet gör improviserandet mer lustfyllt och avspänt.

Syftet med denna studie var att undersöka pedagogers uppfattningar om social inkludering, samt vilken kunskap pedagoger har om vikten av tidiga insatser när barn uppvisar svårigheter i samspelet med andra. Med detta vill vi bidra med mer kunskap om hur pedagoger kan stötta barn med samspelssvårigheter och vad den sociala samvaron betyder för barns utveckling och lärande i förskolan. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv där inkludering i den sociala gemenskapen utgör den centrala frågan. Vi redovisar för vad tidigare forskning visar om hur barn utvecklas och lär genom den sociala samvaron på förskolan. Undersökningen genomfördes med en kvalitativ metod, där semistrukturerade intervjuer gjordes med fem verksamma pedagoger i förskolan. Fokus i studien var pedagogernas syn på social inkludering och vad som påverkar hur pedagoger kan ge barnen stöd. Genom att analysera det uppsamlade materialet kunde vi se likheter och skillnader i pedagogernas synsätt. Vi kunde se att pedagogerna hade samma vision av begreppet inkludering, men att olika faktorer påverkar i vilken mån pedagogerna når upp till denna vision. I diskussionen tar vi upp vad den tidigare forskningen säger om den sociala gemenskapen och vad leken har för betydelse för barns lärande. Vi kopplar detta till de förutsättningar och hinder för social inkludering som de intervjuade pedagogerna ger uttryck för. Slutsatsen blir att det krävs mer kompetens och resurser för arbetet med inkludering. Studien visar även att inkludering kan vara ett dilemma, att anpassningar för vissa barn kan betyda begränsningar för andra, går det verkligen att uppnå en förskola för alla? / <p>Betyg i Ladok 240109.</p>

Syftet med denna studie har varit att öka kunskapen om hur barn i förskolan resonerar om lek och ifall de uppfattar ett lärande i lek. Studien grundar sig i kvalitativa och semistrukturerade intervjuer med barn i förskolan som informanter. Den insamlande empirin har analyserats utifrån Vygotskijs sociokulturella teori, styrdokument samt tidigare forskning. Studiens resultat visar att barnen gärna talar om sin lek och kan lättsamt resonera om lekar de själva har skapat. En slutsats som dras av studien är att barnen ser leken som viktig och lustfylld. Det framkommer även att pedagogers förhållningssätt, material och miljön på förskolan är avgörande för barnens möjlighet till lek. Barnen som deltar i studien håller även rolleken som en stor del av deras vardag. Rollekarna är både klassiska lekar och lekar som de själva har hittat på. Samtliga barn i studien uttrycker att det finns ett lärande i lek, även om vissa av barnen inte kan besvara vad de lär sig. De lärdomar som däremot framkommer utifrån barnens uttalanden är både praktiska och sociala färdigheter.

Syftet med föreliggande studie är att undersöka förskollärares erfarenheter av att använda digitala verktyg i förskolans undervisning och hur de relaterar dessa erfarenheter till utvecklingen av barns språkliga och kommunikativa förmågor. Metoden består av skriftliga intervjuer, via Sunet Survey, av tio förskollärare från två olika kommuner. Det empiriska materialet analyseras utifrån ett sociokulturellt perspektiv med hjälp av begreppen närmaste utvecklingszonen, stöttande samspel samt medierande artefakter. Resultatet visar att förskollärarna använder sig av en mängd olika verktyg i syften som gemensamt utforskande, social interaktion, delaktighet och kreativt skapande. I resultatet framgår att förskolläraren är ett viktigt redskap vid användandet av digitala verktyg och att förhållningssättet de har i sin tur möjliggör barnens lärande. Resultaten visar även hur de digitala verktygen kan användas av förskollärare för att stödja barns språkliga och kommunikativa förmåga. Förskollärare beskriver att de digitala verktygen används som utgångspunkt för samtal, för att främja språkutveckling, talutveckling, ordförråd samt förmåga att upptäcka språkljud. Användandet beskrivs kunna ge stöd på sätt som de analoga verktygen inte kan. Slutligen framgår det i resultatet att digitala verktyg med fördel används av förskollärare för att ge barn extra stöd i sin språkutveckling, exempelvis för barn i behov av särskilt stöd. Det beskrivs exempelvis användas för att hjälpa barn uttrycka sig, verbalt eller icke verbalt.

TAKK är ett verktyg som ofta används inom förskolan för att stötta barn med språkliga svårigheter av olika slag. Inom förskolans språkutvecklande arbete med alla barn är TAKK dock ett relativt nytt fenomen som är på uppgång och syftet med uppsatsen är därför att beskriva och utveckla kunskap om hur pedagoger arbetar med TAKK för att stödja samtliga barns språkliga och kommunikativa förmågor, hur barnen svarar på pedagogernas användning av TAKK samt om barnen på eget initiativ använder sig av TAKK i kommunikation med sin omgivning. För att insamla empiri har etnografiska observationer av pedagogers arbete med barn, 1–3 år, genomförts på två olika förskolor i Stockholms kommun. Dessa observationer har sedan bearbetats genom tematisk analysmetod och resultatet analyserats utifrån ett sociokulturellt perspektiv med tillhörande centrala begrepp. Studien visar att pedagogers användning av TAKK till stor del är kontext- och personbunden och att de behov som finns på den specifika förskolan tillsammans med pedagogernas intressen, kunskaper och förhållningssätt avgör hur och i vilken utsträckning TAKK används, vilket i sin tur får betydelse för hur barnen svarar på och själva använder sig av TAKK.

Studiens syfte är att med hjälp av förskollärares beskrivningar bidra med kunskap kring förskollärares delaktighet i barns lärande i utomhusleken. Studiens berörda frågeställningar är: Hur beskriver förskollärarna utomhuslek? Hur beskriver förskollärarna sin delaktighet i barns lärande i utomhusleken? En kvalitativ metod har använts där sex yrkesverksamma förskollärare från äldrebarnsavdelningar intervjuats med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Studien har utgångspunkt i det sociokulturella perspektivet. Det begreppsliga underlaget är proximal utvecklingszon och appropriering, vilket användes under analysen och sattes i relation till studiens resultat. Samtliga förskollärare beskriver utomhusleken som viktig och mångsidig där många möjligheter för barnen finns att exempelvis styra sin lek och ta initiativ. I förskollärarnas beskrivningar lyfts sambandet mellan lek och lärande som centralt där förskollärarkompetens anses avgörande för att kunna stötta barnen i deras lärande i utomhusleken. Vidare beskriver samtliga förskollärare vikten av sin delaktighet och att det finns olika sätt att delta på i barns lärande i utomhusleken beroende på förskollärares varierade intentioner. Förskollärarna beskriver vidare att det krävs ständiga överväganden för att avgöra graden av sin delaktighet i barns lärande i utomhusleken.

Syftet med den här studien är att undersöka hur lärare beskriver att de arbetar med andraspråkselever när det kommer till problemlösning inom matematiken samt vilka pedagogiska strategier lärarna använder för att överkomma eventuella svårigheter. Det genomfördes sex intervjuer från två olika kommuner inom Sverige. Resultatet indikerar att de flesta informanter upplever det matematiska språket som den största svårigheten för andraspråkselever inom området. De pedagogiska strategier som informanterna använder sig av är EPA-modellen, Talk Moves och de fem undervisningspraktikerna av Smith och Stein. Informanterna använder sig också av laborativt material, då de anser att det gynnar elevernas utveckling inom problemlösning. Slutsatsen av studien visar på att majoriteten av våra informanter konstaterar att andraspråkselever har det svårare att lösa problemuppgifter på grund av brist inom det svenska språket. Det framkommer även att språket har en avgörande roll för att eleverna ska klara av problemlösningsuppgifter.

Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur förskollärare arbetar för att främja barns matematiska utveckling och lärande. Datainsamlingen gjordes med hjälp av semistrukturerade intervjuer och genomfördes på tre olika förskolor. För att uppnå studiens syfte deltog fyra förskollärare, där två förskollärare arbetade på samma förskola och avdelning medan de andra två arbetade på varsin förskola. Det insamlade materialet analyserades med hjälp av Rennstam och Wästerfors (2022) analysmetod, sortera, reducera och argumentera. Studiens resultat visar att samtliga förskollärare arbetar med matematik i spontana och planerade aktiviteter, men att den spontana undervisningen sker i högre utsträckning. Trots detta tycks det ändå finnas en viss osäkerhet kring begreppet undervisning och vad det innebär i relationtill matematik. Resultatet visar att samtliga förskollärare använder språkliga och fysiska artefakter för att genomföra matematiska lärandetillfällen. Slutligen visar resultatet att samtliga förskollärare tycker det är viktigt att väcka och bibehålla barns intresse för matematik genom att ta vara på barns erfarenheter och intressen kan förskollärare sätta in det i lekfulla och matematiska sammanhang. Slutsatser som går att dra utifrån studien är att förskollärare är av stor betydelse för barns matematiska utveckling och lärande, men för att detta ska bli möjligt krävs en medvetenhet om att matematiken finns i naturliga miljöer runtomkring oss.