Denna uppsats är en komparativ analys av Astrid Lindgrens bok Pippi Långstrump (1948) och den 31:a upplagan av samma bok (2020). Syftet med uppsatsen är att studera och jämföra språkutveckling i förhållande till de två upplagorna av Pippi Långstrump. Undersökningen är gjord utefter en komparativ metod. Analysen utgår från vilka språkliga skillnader som identifieras i den äldre respektive nyare upplagan av Pippi Långstrump. I slutet av uppsatsen diskuteras också hur boken kan användas i svenskundervisningen för att beröra språkutveckling. Slutresultatet av analys och diskussion visar att den äldre upplagan (1948) är skriven under en samhälls tid med ett annat språkbruk och andra värderingar än den 31: a upplagan (2020). I analysen framgår att boken kan användas i svenskundervisningen för att belysa språkutveckling.

Syftet med denna studie är att belysa hur några lärare säger sig arbeta med högläsning som en del av undervisningen i ämnet svenska och utgår från frågeställningen: Hur säger sig lärarna arbeta med högläsning i undervisningen? och Vilka hinder och möjligheter uppfattar lärarna i arbetet med högläsning? Den teoretiska utgångspunkten i studien är det sociokulturella perspektivet med fokus på dialog och lärande. Studien bygger på en kvalitativ metodansats och en tematisk analys har gjorts av den data som samlats in genom semistrukturerade intervjuer med fem lärare. Studiens resultat visar främst att lärarnas uppfattning av högläsning är att den är viktig för elevernas språkutveckling och då framförallt i kombination med boksamtal. Resultatet visar även att lärarna beskriver högläsningen som betydelsefull för elevernas ordförståelse och att eleverna med hjälp av högläsningen får chans att lära sig nya ord och begrepp.

Internationella undersökningar visar på att svenska elevers läsförmåga försämrats under desenaste decennierna. Forskning visar på att högläsning är en undervisningsform som gynnarelevers språkutveckling. Därför är det betydelsefullt att lärare använder sig av högläsning i sinundervisning.I vår studie utgår vi från det sociokulturella perspektivet på lärande, där samspelet mellan eleveroch lärare är viktigt för att lärande ska ske.Syftet med vår studie är att undersöka hur en lärare i förskoleklass använder sig av högläsningsom en språkutvecklande aktivitet.Vi har genomfört en kvalitativ undersökning i form av observationer och intervjuer. Empirin harsedan analyserats och resultatet visar att vår informant använder sig av högläsning som enpedagogisk metod i strävan att utveckla elevernas språk.

Syftet med studien är att undersöka hur förskollärare främjar barns språkutveckling och språkinlärning under måltiderna. Studien tog sin utgångspunkt från kvalitativa forskningsmetod. Semistrukturerade intervjuer användes som datasamlingsmetod. Vi intervjuade nyexaminerade förskollärare och erfarna förskollärare, vilket var relevant för studien. Studien utgick från den sociokulturella teorin och utvecklingspedagogik. I resultatet framkom det att förskollärare använder sig av olika metoder och har olika kunskaper och erfarenhet när det kommer till barns språkutveckling och språkinlärning under måltider. Resultatet visade att det finns faktorer som både kan hämma eller främja barns språkutveckling och språkinlärning och därmed är förskollärares förhållningssätt av stor vikt. Slutsatsen innefattar hur förskollärarnas förhållningssätt och vilka metoder de använder påverkar barns språkinlärning och språkutveckling under måltider.

Studiens syfte var att undersöka vad förskollärare säger om och på vilket sätt digitala verktyg stödjer språkutveckling hos barn. Vi valde att undersöka detta område då digitalisering ökar i dagens samhälle och är ett framtida verktyg för barn. Vi har även ett eget intresse att undersöka hur språkutveckling kan stödjas med digitala verktyg.  Studiens ramverk grundar sig i den sociokulturella teorins perspektiv med fokus på barns användning av digitala verktyg vid språkutveckling i sociala sammanhang.   Vi har använt oss av en kvalitativ metod för att se hur förskollärare använder de digitala verktyg som finns att tillgå på förskolan för att stödja barns språkutveckling. Vi valde att göra intervjuer med sex förskollärare på tre olika förskolor på vår egen enhet. Intervju som metod valdes för att få fler svar och följdfrågor kunde ställas till respondenterna som på så vis kunde utveckla sina svar.   Resultatet visade att digitala verktyg kan främja språkutveckling genom att bland annat använda sig av språkappar på lärplattor och med detta skapa möjligheter till diskussion och reflektion. Genom att reflektera tillsammans när till exempel kunskap söks på digitala verktyg stöds barns språkutveckling. En respondent upplevde dock att den ekonomiska aspekten kunde begränsa utbudet och användandet av digitala verktyg. Möjligheter med digitala verktyg lyfts också upp i resultatet där bland annat barnen blev producenter när digitala verktygen användes för att skapa en film tillsammans.

Studiens syfte är att undersöka förskollärares syn på det språkutvecklande arbetet med flerspråkiga barn i förskolan. Studien tar även sin utgångspunkt i det sociokulturella perspektivet med centrala begrepp som kommunikation och den proximala utvecklingszonen. Metod som användes var kvalitativ metod där skriftliga intervjuer genomfördes med totalt sex förskollärare för att få fördjupad förståelse kring syftet och frågeställningarna. Det vill säga Vilken syn har förskollärare på flerspråkighet i förskolan? Hur menar förskollärare att de stödjer språkutvecklingen hos flerspråkiga barn?   I resultatet belyses att förskollärare har varierande uppfattningar om ämnet flerspråkighet i förskolan, vilket innebär att vissa förskollärare upplever arbetet med flerspråkighet som komplext medan andra ser det som en möjlighet till utveckling och lärande. I analysen blir det dessutom synligt att förskollärare använder sig av olika verktyg och strategier för att stödja språkutvecklingen hos flerspråkiga barn. De använder bland annat verktyg som TAKK, bildstöd, sagor och böcker, rim och ramsor under olika situationer. De har även ett gott samarbete med vårdnadshavare för att förstärka barnens modersmål men även det svenska språket.

I förskolan är lek och språk en stor del av barnens vardag. Forskningen anser att lek är det främsta verktyget barnen kan använda sig av för att utveckla sitt språk. I leken får barnen chans att använda sin kommunikation och på så sätt träna sin språkutveckling. Syftet med studien är att undersöka hur förskollärarna tänker kring barns lek och dess relation till språkutveckling. Vi har valt att inrikta oss på hur förskollärare som arbetar med yngre (1-3år) och äldre (3-6 år) barn resonerar kring frågan. För att undersöka detta har kvalitativ metod varit utgångspunkten. För att samla in vårt datamaterial har vi använt oss av semistrukturerade intervjuer. Vi valde att spela in intervjuerna för att sedan transkribera innehållet. Åtta förskollärare har medverkat fyra som arbetar med barn mellan 1-3 år och fyra som arbetar med barn mellan 3-6 år. Förskollärarna har beskrivit deras relation samt arbete med lek som verktyg för språkutveckling. Studien har sin utgångspunkt i den sociokulturella teorin som innefattar att lärandet hos barnen sker i samspel med andra individer. Resultatet för studien skiljer sig delvis åt beroende på om förskollärarna arbetar med barn mellan 1-3 år eller 3-6 år. Det som framkommer i resultatet är att förskollärarna anser generellt att relationen mellan leken och språket påverkar varandra. För de barn som är mellan1-3 år är leken det viktigaste verktyget, barn behöver behärska leken för att kunna kommunicera i den. Förskollärarna anser att för barn mellan 3-6 år har språket en större påverkan. För att leken skall bli djup och att barnen ska kunna utvecklas i den krävs att de hanterar det talade språket. Resultaten visar även att förskollärarna anser att deras närvaranderoll i barns lek främjar till språkutveckling. De som arbetar med yngre barn 1-3 år arbetar med att uppmuntra barnen till att vilja prata genom att benämna ord och tillföra nya ord som skapar en språkutveckling. Det förskollärarna behöver ha i åtanke är att utvecklingen ska ske från barnens egna nivåer och behov. Arbetssättet hos de förskollärare som arbetade med de äldre barnen 3-6 år är liknande men en aning utvecklad. Barnen skall tillgodoses med nya ord samt att förskollärarna har ett varierat språk och använder synonymer när de pratar med barnen. De arbetar även med att bygga på barnens tidigare kunskaper. Det är förskollärarens ansvar att hitta en bra balans mellan att vara närvarande i leken men också ge barnen frihet.

Syftet med denna studie är att bidra med kunskap om pedagogernas perspektiv på högläsningens roll i förskolan, samt vilka möjligheter och utmaningar som de upplever i sitt arbete med högläsning. Denna studie har sin utgångspunkt i läroplansteorin för att förstå hur pedagoger i förskolan uppfattar och implementerar läroplanens mål om högläsning och vilka faktorer som påverkar pedagogernas möjligheter i sitt arbete med högläsning.   Den valda metoden för datainsamling innefattar en kvalitativ forskningsansats, där semistrukturerade intervjuer genomförs med tretton pedagoger. Dessa pedagoger representerar både förskollärare och barnskötare och är anställda vid kommunala förskolor i Västernorrlands län och Stockholms län. Analysmetoden som används för att analysera det empiriska materialet är tematisk analys.  Resultatet visar att högläsning primärt används i undervisningssyften, samtidigt används den också för andra ändamål såsom återhämtning och skapande av en positiv relation till högläsningen. Högläsning har positiva effekter på barns lärande, språkutveckling, sociala utveckling och kommunikation. Resultatet visar att pedagogerna är medvetna om att tillämpa olika strategier för att göra högläsningen meningsfull. Genomförandet av högläsning påverkas av en rad ramfaktorer såsom barngruppsstorlek, koncentrationssvårigheter, tidsbegränsningar, otillräckliga språkkunskaper hos både pedagoger och barn, lokalens utformning och ljudnivå.  Slutsatsen som kan dras av resultaten är att ramarna för högläsning är sammankopplade och kan påverka varandra på olika sätt. Det är viktigt att pedagogerna är medvetna om dessa samband för att kunna skapa förutsättningar för högläsning som är både effektiv och givande, vilket skapar en positiv och meningsfull upplevelse för både barn och pedagoger. / <p></p><p> </p><p> </p>

Syftet med denna studie var att undersöka hur förskollärare ser på betydelsen av den fysiska miljön för att främja barns språkutveckling och hur de arbetar för att skapa språkfrämjande miljöer. Studien baseras på en kvalitativ metodansats och har utförts genom semistrukturerade intervjuer med förskollärare. Analysen av resultatet utgår ifrån det sociokulturella perspektivet. Resultatet visar att den fysiska miljön har betydelse för barns språkutveckling då den bidrar till samspel och kommunikation. Det visar sig också att förskollärare bidrar till att utforma dessa miljöer och använder språkliga hjälpmedel som stöd i miljön. Studiens slutsats är att en närvarande pedagog är den viktigaste faktorn till barns språkutveckling.

Inledning: Språkutveckling och lek är stora och viktiga områden i förskolans verksamhet. Förskollärare bör vara medvetna om och ha kunskap kring att arbeta med språkutveckling i stimulerande miljöer där barn känner sig trygga. I den fria leken finns det många språkutvecklande möjligheter för barn samt flertalet arbetssätt för förskollärare att nyttja för att barn ska utvecklas språkligt i den fria leken.  Syfte: Syftet med denna undersökning är att skapa större kunskap och ökad förståelse om möjligheter och utmaningar i arbetet med barns språkutveckling i den fria leken.  Metod: I denna undersökning har vi valt att använda kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna genomfördes på en och samma förskola och det var sex deltagande förskollärare. Frågorna till intervjun utformades utifrån undersökningens syfte och frågeställningar. Intervjuerna spelades in och transkriberades efteråt.  Resultat: Undersökningens resultat pekar på att det är betydelsefullt att vara deltagande i barns fria lek för att främja språkutvecklingen. Det beskrivs att förskollärarna behöver vara medvetna och inlyssnande när de deltar i leken för att ha möjlighet att stötta barn språkligt. Det framkommer att det ibland upplevs som en utmaning att veta när man som pedagog ska delta i barns fria lek, samtidigt som det beskrivs att det ibland krävs en pedagog för att leken och språket ska utvecklas vidare. I resultatet presenteras flera olika arbetssätt som förskollärare kan använda i den fria leken kopplat till språkutveckling. Det ges förslag på arbetssätt såsom att presentera nya ord och begrepp samt arbeta med öppna frågor för att starta igång reflektion. Det framkommer att tecken och bildstöd används som språkutvecklande verktyg i den fria leken. Speciellt för barn med annat modersmål än svenska och för barn som inte utvecklat det verbala språket ännu. Andra språkutvecklande verktyg som beskrivs är bilder, böcker och lärplatta, vilket förskollärarna menar är hjälpmedel som kan användas i den fria leken för att komma framåt i den språkliga utvecklingen. Resultatet pekar på att lärmiljöer är viktiga för barns språkutveckling, där förskollärarna behöver se till barns intresse för att utforma miljöer som inspirerar till språkliga möten.