I denna uppsats studeras stadsspråket i Umeå utifrån ett antal infödda och inflyttade Umeåbors subjektiva beskrivningar. Syftet är att beskriva Umeåbors uppfattning om talspråket i Umeå. En övergripande fråga är om det finns en uppfattning om en särskild Umeåsvenska, och hur denna varietet i så fall beskrivs och bedöms av Umeåborna. Vidare undersöks Umeåbornas uppfattning om dialektens betydelse för konstruktion av social identitet samt hur inflyttade Umeåbor resonerar om språklig anpassning till inflyttningsorten. Uppsatsen har en explorativ ansats och syftar till att utifrån en bred frågeställning utforska området för att ge uppslag till fördjupande forskning. Metoden för undersökningen är kvalitativa livsvärldsintervjuer med nio Umeåbor i åldrarna 19–80 år. Resultatet visar att stadsspråket i Umeå utifrån Umeåbornas beskrivningar kan betraktas som en norrländsk regional standardsvenska, och att Umeåsvenskan har betydelse för att konstruera och upprätthålla såväl en norrländsk identitet som en identitet som "stadsbo". Bland de inflyttade syns såväl ett uttalat motstånd mot att anpassa sitt språk som en strävan efter att förstärka en identitet som Umeåbo genom att närma sig Umeåsvenskan.