Bakgrund: Instabilitet i glenohumeralleden och torakoskapularleden beror bland annat på för svag muskulatur, något som anses vara en skaderisk. För att uppnå ledstabilitet i glenohumeralleden och torakoskapularleden är målet att bli starkare i muskulaturen som omger lederna. Urvalet av träningsinterventioner i syfte att öka stabilitet/styrka i glenohumeralleden och torakoskapularleden är stort, dock saknas en systematisk sammanställning av effekt från enskilda studier. Syfte: Att systematiskt granska litteratur och fastställa effekten av styrketräning i syfte att öka stabilitet i skuldergördeln hos friska personer med eller utan axelbesvär. Metod: En systematisk sökning i databaserna PubMed och Cinahl genomsöktes fram till november 2020 för att identifiera relevanta studier. Randomiserade kontrollerade studier (RCT) med engelsk text inkluderades och risk för bias bedömdes separat av två granskare vid användandet av Physiotherapy Evidence Database (PEDro).  Resultat: Totalt 22 RCT’s (n=1022) inkluderades där styrkeökande interventioner utförs för glenohumeralleden och torakoskapularleden och mättes med dynamometer via isokinetiska eller isometriska test. Träning mot träning indikerar motstridiga resultat, medan studier som undersökt träning mot ingen träning indikerar tydlig effekt avseende stabilitet inom studiepopulationen. Varierande effekt inom olika träningsformer i syfte att öka stabilitet. Dock ökade ett högre antal utfallsmått inom träning för glenohumeralleden och färre skillnader sågs inom resterande grupper. Slusats: Styrkeökande träning ger mer effekt på styrka än ingen styrkeökande träning men på grund av heterogeniteten i studier och brist på data kan inga fasta slutsatser dras gällande effekten av olika träningsmetoder. Således behövs mer experimentella studier som jämför olika typer av träning för att fastställa effekten av stabilitetsträning för skuldergördeln. / <p>Presentationen gjordes på distans via zoom</p>

Bakgrund: Sportklättring är en gren som fått allt mer uppmärksamhet de senaste åren. Postactivation Potentiation (PAP) ger en akut prestationshöjande effekt på tränade individers muskulatur vid exempelvis hopp, knäböj och sprint. PAP ger störst potentiering vid en maximal volontär isometrisk kontraktion (MVIK) på tio sekunder. PAP har inte studerats i lika stor utsträckning på klättrare tidigare. Syfte: Syftet med studien var att undersöka om PAP kan ge en akut prestationshöjande effekt på klättrares underarmsmuskulatur vid submaximal anaerobisk uthållighetsträning på en fingerbräda. Metod: För att kunna utvärdera effekten av PAP jämfördes deltagarnas (n=8) submaximala anaeroba kapacitet med och utan PAP. Den submaximala anaerobiska kapaciteten mättes med ett submaximalt test(SMT) baserat på 70% av MVIK10 med repetitionsupplägget repeaters, där deltagaren hänger i sju sekunder, följt av tre sekunders vila, repeterat så många gånger som möjligt. Studiedesignen var av crossover-design, där effekten av PAP jämfördes i sekunder, mellantestdag 2 och 3. Resultat: Fem av deltagarna fick en ökning medans tre fick en minskning i antal sekunder under SMT efter initiationen av PAP. Medianvärdet för PAP SMT var 95,5sekunder och medianvärdet för No-PAP SMT var 86 sekunder. Medianvärdet i PAP SMT jämfört med No-PAP SMT hade en differens 9,5 sekunder, med fördel i PAP. Konklusion:PAP kan ge en prestationshöjande effekt av underarmsmuskulaturens uthållighet hos erfarna klättrare på en fingerbräda. Det krävs dock större urvalspopulation för att fastställa effekten på gruppnivå. Mer forskning krävs för att undersöka om PAP kan ge långvariga adaptioner.

Bakgrund: Arbetsrelaterad nack- och skuldersmärta är problematiskt både för arbetstagaren och arbetsgivaren. Denna smärta är vanligt förekommande vid statiska och/eller repetitiva arbetsmoment vilket ofta förekommer bland biomedicinska analytiker. Det finns viss evidens för att pauser med specifik styrketräning på arbetsplatsen kan påverka denna typ av smärta.  Syfte: Att undersöka hur två korta styrketräningspass per dag kan påverka nack- och skuldersmärta hos de som arbetar på biomedicinskt laboratorium och hur implementering av fysisk aktivitet på arbetsplatsen fungerar. Metod: Biomedicinska analytiker (n=9) på Norrlands Universitetssjukhus genomförde under tre veckor ett kort styrketräningsprogram för nacke och skuldra två gånger per dag på arbetstid. Smärta mättes med 11-gradig NRS (medelvärde senaste veckan), och sexgradig Likertskala (medelvärde senaste tre veckorna) före och efter intervention. Implementeringen utvärderades genom grad av fullföljande. Resultat: Kliniskt signifikant minskning av smärta erhölls. Smärta mätt med NRS gick ned med 1,56 poäng från veckan innan till interventionens sista vecka (p=0,007). Smärta skattad på Likertskala gick också ned med en kliniskt signifikant skillnad (p=0,005). Fullföljandegraden blev i genomsnitt 77,3%, dock rapporterat av endast fyra av nio deltagare. Konklusion: Interventionen med korta styrketräningspass på arbetstid visade sig lyckad med en minskad smärta för deltagarna. Implementeringsmetoden fungerade väl baserat på den relativt höga graden fullföljande. Detta var dock en mindre pilot-studie och för mer kunskap behövs större studier med fler personer och helst en kontrollgrupp.

Introduktion: Styrkelyftares ländryggsbesvär verkar främst karaktäriseras av en mekanisk nociceptiv smärta. Smärtans bakomliggande orsaker är ofta svårdefinierade, vilket försvårar utformandet av generaliserbara behandlingsriktlinjer. Grunden till behandlingens utformning är kliniska fynd som biomekaniska mekanismer, patoanatomiska aspekter men även psykologiska och beteendemässiga faktorer. Att ta hänsyn till en personcentrerad vård är viktigt i utformningen av behandlingsupplägget. För styrkelyftare kan det i många fall innebära att kunna fortsätta med målaktiviteten styrkelyft. Däremot har en behandling som fokuserar till fortsatt belastning i form av styrkelyftsträning aldrig utvärderats. Syfte: Att utvärdera effekten av individanpassad behandling på funktion och smärta för styrkelyftare med ländryggsbesvär. Metod: Projektet utformades enligt single-subject experimental AB-design. Genomförandet ägde rum i samarbete med en privat fysioterapeutmottagning. Totalt inkluderades tre deltagare via ett konsekutivt urval, varav två kvinnor och en man. Deltagarna hade alla sökt vård för långvarig och/eller subakut ländryggssmärta i samband med styrkelyft. Samtliga deltagare hade en baslinjefas på 2-3 veckor och en interventionsfas på 5 veckor. Under hela projektets gång skattade samtliga deltagare smärta och funktion två dagar i veckan genom en digital enkät. Fysioterapeuten utformade varje deltagares intervention utifrån anamnes- och undersökningsfynd. Resultat: Den individanpassade behandlingen som genomfördes av ländryggssmärta hos styrkelyftare visade inte på tydliga effekter. Det har inte heller gått att påvisa signifikanta resultat utifrån deltagarnas skattningar av smärta och funktion. För deltagare 1 kunde ingen påverkan av funktion utläsas. Hos deltagare 2 kunde en svag funktionsförbättring ses i två aktiviteter samtidigt som deltagare 3 antydde en försämring av funktion i två aktiviteter. Ingen förändring av smärta kunde tolkas ur resultatet. Slutsats: Det har inte gått att stärka behandlingseffekten av individanpassad behandling på funktion och smärta för styrkelyftare med ländryggssmärta. Projektets genomförande av datainsamling och metod har uppvisat på styrkor då inga avhopp eller negativa effekter rapporterats och metoden kan därmed användas i liknande studier. En svaghet i de instrumenten som användes visade sig vara okänsligheten att fånga upp förändringar i deltagarnas besvär och resultatet bör därmed avläsas med försiktighet.

Bakgrund: Styrketräning används idag som en erkänd och väletablerad träningsform för muskelhypertrofi. För optimering av styrketräningens effekter på muskelhypertrofi kan olika träningsvariabler manipuleras, däribland träningens ansträngningsgrad. Maximal ansträngningsgrad inom styrketräning definieras som utförande till muskulär utmattning eller så kallad “momentary failure” (MF). Det saknas idag konsensus kring vikten av styrketräning till muskulär utmattning för maximala anpassningar i form av muskelhypertrofi. Vidare är det oklart hur grundläggande träningsvariabler (som intensitet, volym och övningsval) relaterar till träning till muskulär utmattning. Syfte: Syftet med denna kartläggande litteraturöversikt var att studera om styrketräning till muskulär utmattning leder till större hypertrofi jämfört med att avbryta set innan muskulär utmattning. Vidare var syftet att undersöka hur grundläggande träningsvariabler (som intensitet, volym och övningsval) relaterar till träning till muskulär utmattning. Metod: Flexibel litteratursökning utfördes i databaserna PubMed, SPORTDiscus och Web of Science i februari månad 2024 efter studier som undersökt effekten av styrketräning till MF. Kvalitetsgranskning av inkluderade studier utfördes via GRADE samt med stöd av SBU:s granskningsmall. Resultat: Totalt sju randomiserade kontrollerade studier (RCT) inkluderades i den slutliga sammanställningen. Sammantaget ses inga skillnader i muskelhypertrofi vid styrketräning till muskulär utmattning i varje set jämfört med att utföra ett förbestämt antal repetitioner varje set. Total träningsvolym tycks överlag utgöra en gemensam faktor för de likvärdiga resultaten mellan grupper, där träning enligt MF uppnår likvärdig totalvolym trots färre antal set. En av studierna visar på fördel för MF vid styrketräning på låg intensitet samtidigt som ingen studie visar på skillnader i resultat, i förhållande till övningsval eller träningsvana. Slutsats: Styrketräning till muskulär utmattning tycks ej krävas för maximala resultat på muskelhypertrofi inom ramen för inkluderade studier. Liknande grad av hypertrofi - med ett mindre antal set - kan åstadkommas med styrketräning till MF. Resultaten i denna översikt bygger dock på ett fåtal studier med kort interventionslängd. Fler och större studier på MF behövs därmed för att utröna dess effekt och förhållande till övriga träningsvariabler. / Background: Resistance training is a well-established form of training for muscle hypertrophy. To optimize the effects of resistance training on muscle hypertrophy, various training variables can be manipulated, including the degree of training effort. Maximum level of effort in resistance training is defined as performance to muscular exhaustion or so-called "momentary failure" (MF). There is currently a lack of consensus regarding the importance of resistance training to MF for maximum adaptations in the form of muscle hypertrophy. Furthermore, it is unclear how basic exercise variables (such as intensity, volume, and exercise selection) relate to training to MF. Purpose: The purpose of this scoping literature review was to study whether resistance training to MF leads to greater hypertrophy compared to stopping sets short of MF. Furthermore, the aim was to investigate how basic training variables (such as intensity, volume and exercise selection) relate to training to MF. Method: A flexible literature search was conducted in the databases PubMed, SPORTDiscus and Web of Science in February 2024 for studies investigating the effect of resistance training on MF. A quality review of included studies was performed via GRADE and with the support of SBU's review template. Results: A total of seven randomized controlled trials (RCTs) were included in the final review. Overall, no differences are seen in muscle hypertrophy from resistance training to MF compared to stopping sets short of MF. Overall training volume seems to be a common factor for the equivalent results between groups, where training according to MF achieves equivalent total volume despite fewer sets. One of the studies shows an advantage for MF during resistance training at a low intensity, while no study shows differences in results, in relation to exercise choice or training status. Conclusion: Resistance training to MF does not seem to be required for maximum results on muscle hypertrophy within the framework of included studies. Similar degree of hypertrophy - with a lower number of sets - can be achieved with strength training for MF. However, the results in this review are based on a few studies with short intervention durations. More and larger studies on MF are therefore needed to find out its effect and relationship to other training variables.

I detta examensarbete har ett samarbete med tränings företaget Nordic Traning Gear (NTGear) genomförts. Syftet med samarbetet och examensarbetet var att utveckla ett nytt designkoncept på deras träningsbälte, leverbelt. Träningsbälte är ett vanligt förekommande träningsutrustning, som är till för att ge en ökad bålstabilitet, genom att skapa ett buktryck. Bältet placeras runt midjan och aktiveras genom att spänna åt bälte med en hävstångsfunktion. Problematiken med träningsbälten idag är att de inte är anpassningsbara efter användarens behov och preferenser.  Genom användandet av designprocessen och olika metoder har det nya designkonceptet Bayofit framtagits. Bayofit är ett träningsbälte som tar individens träning till nästa nivå, Genom att använda en ny spännmodul på bältet låter det individen anpassa bältets passform efter ens egna behov på ett snabbt och säkert sätt.

Syfte och frågeställningar Syftet med den här studien var att undersöka huruvida högfrekvent (HF) styrketräning motsvarande fem pass/vecka kan generera större muskelhypertrofi och styrka än lågfrekvent (LF) styrketräning motsvarande två pass/vecka. Frågeställning; Kan träningsprogram med högre träningsfrekvens ge större respons på muskelhypertrofi och styrka än normal träningsfrekvens trots samma träningsvolym? Metod Sex försökspersoner (ålder 26 ± 3,3 år, längd 180,4 ± 6 cm, vikt 81,6 ± 6,7 kg) testades för muskeltjocklek (ultraljudsmätning på vastus lateralis och rectus femoris) och muskelstyrka (1RM i unilateral benpress och benspark) på respektive ben. Fp tränade ena benet högfrekvent (fem pass/vecka) och andra benet lågfrekvent (två pass/vecka) under sju veckor. Träningsvolymen kontrollerades så att den var lika mellan benen. Därefter utfördes återtester enligt samma protokoll som före interventionen. Resultat Muskeltjocklek i båda musklerna var oförändrad i LF-benet 2,0 % och ökade i HF-benet 4,7 % (p = 0,04). Vastus lateralis var oförändrad i LF-benet -0,9 % och HF-benet 6,5 %. Rectus femoris ökade i LF-benet 5,1 % (p = 0,04) och var oförändrat i HF-benet 2,5 %. Ingen statistisk differens sågs för muskeltjocklek mellan benen efter interventionen för vastus lateralis och rectus femoris. Muskelstyrka i benpress ökade i LF-benet med 17 % (p = 0,02) och HF-benet med 15,8 % (p = 0,02). Benspark ökade i LF-benet med 15,8 % (p = 0,02) och HF-benet med 17,4 % (p = 0,02). Ingen statistisk differens sågs för muskelstyrka mellan benen efter interventionen för benpress och benspark. Slutsats Slutsatsen av den här studien var att ingen statistisk skillnad uppmättes mellan muskelhypertrofi och styrka för träning enligt det högfrekventa kontra det lågfrekventa träningsprogrammet hos unga aktiva motionärer vana vid styrketräning. Således kan samma träningseffekt i form av muskelhypertrofi och styrka uppnås vid korta pass med låg volym och högre träningsfrekvens som längre pass med högre volym och lägre träningsfrekvens. / Aim The purpose of this study was to investigate if high frequency strength training (HF) of five sessions/week can produce larger increases in muscle hypertrophy and strength compared to low frequency strength training (LF) of two sessions/week. Method Six participants (age 26 ± 3,3 years, length 180,4 ± 6 cm, weight 81,6 ± 6,7 kg) were tested for muscle thickness in quadriceps (ultrasound measurements on vastus lateralis and rectus femoris) and strength (1RM in unilateral leg press and leg extension). One leg exercised with a high frequency (five sessions/week) and the other leg with a low frequency (two sessions/week) during seven weeks. The training volume was equated between both legs. Retests were conducted after the intervention. Results Muscle thickness in both muscles together was unchanged in LF 2,0 % and increased in HF 4,7 % (p = 0,04). Vastus lateralis was unchanged in LF -0,9 % and HF 6,5 %. Rectus femoris increased in LF 5,1 % (p = 0,04) and was unchanged in HF 2,5 %. No statistical difference was seen for muscle thickness between legs for vastus lateralis and rectus femoris. Strength increased in leg press for LF with 17 % (p = 0,02) and for HF with 15,8 % (p = 0,02). Leg extension increased for LF with 15,8 % (p = 0,02) and for HF with 17,4 % (p = 0,02). No statistical difference was present for strength between legs for leg press and leg extension. Conclusions The conclusions of this study were that no statistical difference was seen for muscle hypertrophy and strength between high and low frequency training programmes when the volume was equated. This means that comparable training effects can be reached between short duration and low volume strength training workouts at high frequency as to longer duration and higher volume strength training workouts at low frequency.

The aim of this study was to gain a deeper understanding of women’s motivation for strength training,how women's perceptions of gym surroundings have changed and the impact strength training had onwomen's wellbeing. The study was qualitative with eight semi-structured interviews of women betweenthe ages of 35-55 years. The results of the study showed that all the women had developed a differentand more positive view of gym surroundings today than they had when they started lifting weights.Most women also reported that they primarily trained with health in focus, a few described thatappearance was the main motive before but had now changed to health as the main motivation. Inrelation to the wellbeing the results showed that the strength training made the women feel better, feelmore alert and happier.

Syftet med uppsatsen är att utifrån en kvalitativ metod dels undersöka hur den praktiska fysträningen, med fokus på styrketräning bedrivs i sex ishockeylag hemmahörandes i J18-Elit. Parallellt utvärderas och presenteras även Svenska Ishockeyförbundets formella dokument gällande styrketräning. Den insamlade datan från tränarna, Svenska Ishockeyförbundets dokument och presenterad forskning i det aktuella ämnet ska sedermera ställas mot varandra och antingen bekräfta varandra och ge en samlad bild, eller visa på en skild syn gällande den praktiska styrketräningen för manliga ishockeyspelare i åldern 16 till 18 år (J-18). Utöver hur den praktiska styrketräningen bedrivs ska uppsatsen även undersöka i vilken utsträckning en specifik styrketränings-metod och tränarens utbildningsbakgrund eventuellt påverkar det aktuella lagets tabellplacering och framgång i ett eventuellt slutspel. Datan inhämtas genom semistrukturerade kvalitativa intervjuer med varje enskilt lags tränare som ansvarar för fysträningen. Svenska Ishockeyförbundets dokument har inhämtats både från offentliga hemsidor med tillgängligt material för allmänheten, och genom dokument som för gemene man kan köpas eller fås genom olika tränarutbildningar i Svenska ishockeyförbundets regi. Utifrån datan kunde ingen specifik styrketränings-metod eller specifik utbildningsbakgrund likställas med en hög tabellplacering. Den övergripande bild som framstår är att ishockeyn är för komplex ur ett fysiologiskt perspektiv för att kunna prioritera och likställa en specifik styrketränings-metod för sportslig framgång.

Syftet med denna uppsats är att analysera och problematisera hur könsnormer uppstår och reproduceras inom fitness- och styrketräning (FOS). Vår studie tar sin utgångspunkt i sex stycken bilder som hämtats från hashtagen #IcanIwill, varav tre bilder föreställer män och tre föreställer kvinnor. #IcanIwill är en hashtag som återfinns på det sociala mediet Instagram och är kopplat till FOS. För att analysera och problematisera hur könsnormer bekräftas och reproduceras bland bilderna från #IcanIwill har vi genomfört tre olika metoder, bildanalys, fokusgrupp och observation. Vi ansåg att en kombination av de metoderna kunde bidra till olika perspektiv i vår analys. I vår analys kom vi fram till att det finns många skillnader mellan män och kvinnor vad gäller normer om FOS-utövarnas kroppar, vilket bland annat tog sig uttryck i förväntningar om hur män och kvinnor tillåts röra och uttrycka sig olika inom FOS menäven hur gymmiljö kan komma att påverka människor.