Egophoric marking as a potentially categorical expression in language is conceived of as a binary semantic contrast that marks an event as either involving one of the speech act participants (egophoric), or as one that does not (non-egophoric). Prima facie, the egophoric marking pattern resembles person indexing and has been interpreted as such. However, it appears that what is marked does not simply correspond to indexing the speech act roles of speaker and addressee. Rather, egophoric marking appears to encode the speech participant’s respective access to events/information in terms of ‘involvement’ and is therefore more akin to epistemic categories, such as evidentiality. This thesis presents a comparative study of egophoric marking on the basis of data from descriptions of relevant languages from the Barbacoan (South America), Nakh-Daghestanian (Caucasus) and Tibeto-Burman (Himalaya) language families. The study covers grammatical and functional properties, as well as diachronic aspects of egophoric marking systems. The findings are discussed in relation to typological studies on person and evidentiality in order to determine similarities and differences between egophoric marking and these associated categories. / Egoforicitet som en potentiell språklig kategori innebär en semantisk kontrast mellan händelser som involverar någon av taldeltagarna (egoforisk), och händelser som inte gör det (icke-egoforisk). Vid första anblick kan egoforicitet verka snarlik personkongruens (personböjning), och egoforicitet har ibland analyserats som sådan. Vid närmare undersökning uttrycker egoforicitet deltagarnas tillgång till en händelse med hänsyn till deras respektive delaktighet i denna, snarare än deras roller som talare eller mottagare. Detta gör att egoforicitet är mer lik en epistemisk kategori som t.ex. evidentialitet än personböjning. Uppsatsen diskuterar grammatiska, funktionella och diakrona egenskaper hos egoforicitets- markeringssystem. En typologisk-jämförande studie av egoforicitet görs baserad på data från beskrivningar av relevanta språk ur de Barbakoanska (Sydamerika), Nakh-Dagestanska (Kaukasus), och Tibetoburmesiska (Himalaya) språkfamiljerna. Resultaten jämförs med typologiska studier av personböjning och evidentialitet med syfte att identifiera likheter och skillnader mellan egoforicitet och dessa närbesläktade kategorier.