I denna komparativa studie undersöks hur olika Off-hire klausuler ska tolkas när svensk rätt är tillämplig på ett tidscerteparti. Det kan sägas existera en osäkerhet kring hur Off-hire klausuler, ofta återfunna i anglo-amerikanska avtal, ska tolkas enligt svensk rätt. Osäkerheten är ett resultat av bristande vägledning av rättskällorna. I uppsatsen redogörs för de olika tolkningsmetoder som författaren funnit stöd för i rättsvetenskapen gällande tolkningen av internationella avtal. Vid studien används sedan en tolkningsmetod som lägger stor vikt vid svensk dispositiv reglering och svenska tolkningsprinciper. Genom att undersöka olika anglo-amerikanska avgöranden kommenteras dessa utifrån den fiktiva förutsättningen att svensk rätt tillämpas på fallen. Det konstateras i uppsatsen att svensk rätt i ett flertal av dessa avgöranden har betydelse för utgången i respektive fall vilket inte sällan innebär ett annat utfall i jämförelse med anglo-amerikansk rätt. Det kan förklaras genom att anglo-amerikansk rätt inte har någon lagreglering av Off-hire, parterna får därmed förlita sig helt på avtalet. Svensk rätt skiljer sig därmed från den anglo-amerikanska rätten vad gäller regleringen av Off-hire genom att det existerar dispositiv rätt på området.