Uppsatsen studerar två nutida reportage i reportagebokens format: Klubben av Matilda Gustavsson, och Smärtpunkten av Elisabeth Åsbrink. Syftet är att undersöka hur reportern själv och det journalistiska arbetet framställs i reportagen och vad det får för konsekvenser för reportagens journalistiska syften. I uppsatsen tillämpas narratologisk teori utifrån begrepp som modus, tempus, röst, konsonans och dissonans. Även journalistisk teori om objektivitet och transparens, samt teorier om trovärdighet, autenticitet och life writing används. Båda reportagen har en komplex narratologisk konstruktion som innehåller en subjektivt jag-berättande reporter och en ramberättelse som detaljerat beskriver reporterns eget journalistiska arbete. Analysen visar hur konstruktionen med ramberättelsen om det journalistiska arbetet och det subjektiva jag-berättandet skapar trovärdighet, närvaro och engagemang för reportagets ärende. I synnerhet i Klubben används det subjektiva jag-berättandet som en strategi som stämmer väl överens med teorierna om life writing. Detta framhäver reportagets vittnande karaktär, där både reportern och de karaktärer som hon berättar om framstår som röster och vittnesbörd i en större berättelse om förövare och offer, men också i berättelsen om journalistikens viktiga roll att granska samhället och avslöja missförhållanden. Det subjektiva berättandet, med sina drag av life writing, bidrar alltså till engagemang, autenticitet, trovärdighet och transparens i beskrivningarna av både de händelser som reportagen beskriver och av det journalistiska arbetet i sig.