<p>I denna rapport har jag försökt att kritiskt granska och kartlägga hur polishundar tränas att hantera påträffade föremål. Det finns två tekniker som nyttjas olika mycket. Det skiljer sig mellan föremål som påträffas när hunden spårar efter en person, och när hunden sänds på ett s k saksök, eller uppletande. I den här undersökningen kan man konstatera att en teknik är säkrare än den andra. Säkrare för hunden, hundföraren, och rättssystemet. Man har som hundförare ett odelat ansvar för hur hunden tränas, och detta präglas tyvärr av hur mycket kunskaper i hunddressyr och hundars mentalitet som hundföraren besitter. Men man har som polishundförare givetvis även ett ansvar i den brottsutredande verksamheten. Hunden bör inte hantera föremål som kan vara bevis på ett ovarsamt sätt. Men i denna rapport blir det tydligt att detta sker i relativt hög utsträckning. Nedan följer ett tänkvärt citat från Officer Gregory Price Williams vid City of New London Police Dept: ”Om du inte gör allt du kan, för att säkerställa att du och din hund utsätts för, och tränas i, att lösa olika situationer och uppgifter som kan förekomma I tjänsten, så tar du inte din del av ansvaret. Som alla vet, är det ett stort ansvar att vara polishundförare, ett ansvar som är tredelat, och där du har ansvar gentemot, din arbetsgivare, din kollega hunden, dina övriga kollegor, vars liv kan bero på hur väl förberedd du och din hund är”</p>
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA/oai:DiVA.org:umu-27366 |
| Date | January 2006 |
| Creators | Hydén, Jakob |
| Publisher | Umeå University, Basic training programme for Police Officers |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, text |
Page generated in 0.002 seconds