Bakgrund: Personer som har en utvecklingsstörning är i hög grad utsatta för ohälsa där otillräcklig fysisk aktivitet är en bidragande orsak. Fysisk aktivitet på recept (FaR) är en effektiv metod för att främja fysisk aktivitet, men det saknas kunskap om hur den fungerar för personer som har en utvecklingsstörning. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva erfarenheter hos sjukgymnaster inom habiliteringsverksamheter i Sverige av att använda FaR för vuxna personer som har en utvecklingsstörning på lindrig eller måttlig nivå samt hur tillvägagångssättet såg ut vid en förskrivning av FaR. Metod: Studiens design var explorativ med en kvalitativ ansats. Tolv intervjuer utfördes och materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier och elva subkategorier. De tre kategorierna var Att ha rutiner för förskrivning, Att ta hänsyn till patientens förutsättningar inför en förskrivning och Att uppnå följsamhet. Informanternas beskrivning av tillgång till rutiner och struktur i arbetssättet varierade. De beskrev vikten av att göra en noggrann kartläggning av patientens förutsättningar för att avgöra vilken form av fysisk aktivitet som var lämplig. Tilläggsdiagnoser, nätverkets storlek och motivation liksom den ekonomiska aspekten var viktiga omständigheter att ta hänsyn till. Utbudet inom friskvården avgjorde om möjlighet till organiserad träning fanns. Inte bara den fysiska tillgängligheten eller tillgången till anpassade träningspass var viktigt utan också bemötandet. FaR beskrevs som ett sätt att ge tyngd till sin rekommendation liksom att tydliggöra den och det fanns erfarenheten av att följsamheten kunde öka genom ett FaR. Viktiga faktorer för att nå följsamhet var regelbunden uppföljning, att introducera patienten på plats liksom att arbeta nätverksbaserat. Man beskrev positiva bieffekter av träning utanför sjukvården. Det fanns också upplevelsen av att FaR inte gjorde någon skillnad, då det ofta var svårt för patienterna att förstå receptet och att arbetssättet var detsamma med eller utan ett FaR. FaR kunde inte påverka hinder som fanns för patienterna som den ekonomiska aspekten, det begränsade utbudet inom friskvården och avsaknad av personligt stöd. Konklusion: Erfarenheterna av och tillvägagångssättet vid en FaR-förskrivning till personer med utvecklingsstörning varierade liksom tillgång till rutiner och struktur för förskrivningen. Det framkom positiva erfarenheter av arbetet med FaR, men det framkom också en upplevelse av att FaR inte kunde påverka de hinder för fysisk aktivitet som fanns för patientgruppen.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:uu-254489 |
| Date | January 2015 |
| Creators | Nilsson, Ellinor |
| Publisher | Uppsala universitet, Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0021 seconds