Bakgrund: Den vanligaste formen av depression är egentlig depression som kan delas in i tre undergrupper: mild, måttlig och svår. Var femte vuxen i Sverige får en depressionsdiagnos minst en gång under sin livstid. Inom några år kommer depression att vara det största folkhälsoproblemet enligt världshälsoorganisationen (WHO). I Sverige begås mer än 1000 självmord per år, där merparten sker på grund av depression. Antalet sjukskrivningar på grund av depression har ökat stadigt och år 2005 gick samhällskostnaderna för depression på 33 miljarder kr. De vanligaste behandlingarna vid depression är kognitiv beteendeterapi (KBT) och läkemedel, där selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) är förstahandspreparat. Syfte: Syftet med detta arbete var att undersöka om fysisk aktivitet är en adekvat behandlingsform vid mild till måttlig depression. Metod: Sökningar efter relevanta artiklar har gjorts i pubmed och swemed+. Sammanlagt valdes sju artiklar ut som var relevanta för arbetet. Resultat: I studie 1, som var en meta-analys, minskade deltagarnas poäng statistiskt signifikant på Hamilton Depression Rating Scale (HAM-D) med i genomsnitt 4,52 poäng och i genomsnitt 6,46 poäng på Beck Depression Inventory-skalan (BDI) hos de deltagare som hade fysisk aktivitet (FA) jämfört med kontroller. Minskningen på BDI var kliniskt betydelsefull, men inte på HAM-D-skalan. Studierna 2-4 baseras på en större studie, REGASSAstudien. Jämfört med de som fick standardbehandling (TAU) minskade deltagarna som hade FA sina MontgomeryÅsberg Depression Rating Scale (MADRS)-poäng statistiskt signifikant med 2,99 poäng mer efter tre månader vilket är kliniskt betydelsefullt. Deltagarna som fick KBT via internet minskade statistiskt signifikant med 2,83 poäng mer än vad deltagarna i TAU-gruppen gjorde efter 3 månader vilket också är kliniskt betydelsefullt. I studie 5 var deltagarnas minskning av Patient Health Questionnare-9 (PHQ-9)-poäng statistiskt signifikanta i grupperna som fick beteendeaktivering (BA) och i den gruppen som fick utbildning om depression kombinerat med FA, jämfört med kontrollgrupp, efter tolv veckor. Minskningen i medelvärde för interventionsgrupperna på PHQ-9 var 5,6 till 8,24 poäng, vilket är kliniskt betydelsefullt. I studie 6 minskade deltagarnas PHQ-9-poäng statistiskt signifikant i både gruppen för FA och BA, 7,06 respektive 4,7 poäng. Minskningen av poäng i medelvärde i FAgruppen uppnådde kriteriet för att vara kliniskt betydelsefullt. Minskningen i BA-gruppen nådde nästan gränsen för att vara kliniskt betydelsefullt. Studie 7 undersökte relationen mellan FA och depression, samt den omvända relationen genom Mendelsk randomisering. I den studien påvisades ett skyddande samband mellan accelerometer baserad aktivitet och egentlig depression. Deltagarna i de flesta studier gick från måttlig depression till mild eller ingen alls där behandlingarna hade effekt. Diskussion: De granskade studierna har använt sig av olika skattningsskalor och de har haft olika typer av kontrollgrupper, vilket försvårar jämförelser av de olika studiernas resultat. De grupper som fått standardbehandling har fått olika behandling beroende på vilken läkare de har haft. Mer forskning behöver göras för att säkerställa resultaten och för att ta reda på vilken intensitet träningen ska vara. Det vore även intressant att undersöka om det finns ett samband mellan befolkningens allt mer stillasittande livsstil och ökningen av psykisk ohälsa. Slutsats: De olika studiernas resultat visar att fysisk aktivitet har en positiv effekt på mild till måttlig depression. I kombination med utbildning om vad depression är uppnås en större effekt. / Background: The most common form of depression is major depressive disorder (MDD). MDD can be divided into three subgroups: mild, moderate and severe. Every fifth adult in Sweden is diagnosed with MDD at least once during their lifetime. Within a few years, depression will be the biggest public health problem according to the World Health Organization (WHO). In Sweden, more than 1000 suicides per year are committed, most of them due to depression. The number of sick leaves due to depression has increased steadily and the social costs for depression were in year 2005 SEK 33 billion. The most common treatments for depression are Cognitive Behavioral Therapy (CBT) and antidepressant drugs, where SSRI is the primary choice. Purpose: The aim of this work was to investigate whether or not physical activity is an adequate form of treatment for mild to moderate depression. Method: In total, seven scientific articles were selected from pubmed and swemed+. Results: In study 1, which was a meta-analysis, the scores on Hamilton Depression Rating Scale (HAM-D) and Beck Depression Inventory-scale (BDI) for participants who had Physical Activity (PA) decreased statistically significantly by an average of 4.52 points and 6.46 points, respectively, compared to controls. The decrease in BDI was clinically significant, but the decrease on the HAM-D scale was not clinically significant. Studies 2-4 are all based on one major study, the REGASSA study. Compared to those who received treatment as usual (TAU), participants who had PA reduced their Montgomery-Åsberg Depression Rating Scale (MADRS) score statistically significantly by 2.99 points more after three months, which is clinically significant. Participants who received CBT via the internet decreased statistically significantly by 2.83 points more than the participants in the TAU group, which is also clinically significant. In study 5, the participants reductions of Patient Health Questionnaire-9 (PHQ-9) scores were statistically significant in the groups that received Behavioral Activation (BA) and in the group receiving some education about depression combined with PA, compared with a control group after twelve weeks. The decrease in mean value for the intervention groups on PHQ-9 was 5.6 to 8.24 points, which is clinically significant. In study 6, the participants in the intervention groups decreased their PHQ-9 scores statistically significantly with 4.7 (BA) and 7.06 (PA) points. The decreases in both groups are statistically significant compared to the control group. The decrease in the PA group is clinically significant and in the BA group the decrease is near clinical significance. Study 7 examined the relationship between PA and depression and the reverse relationship through Mendelian Randomization. In this study a protective connection was found between accelerometer-based activity and MDD. Participants in most studies went from moderate MDD to mild or no MDD, where the interventions were effective. Discussion: The studies evaluated have used different estimation scales and have used different types of control groups which has made it difficult to compare the results of the studies. The groups that received standard treatment have received different treatments depending on which physician they have had. More research needs to be done to confirm the results and to find out at what intensity the training should be performed. It would also be interesting to investigate whether or not there is a connection between the population´s increasingly sedentary lifestyle and the increase of mental illness. Conclusion: The results of the various studies show that PA has a positive effect on mild to moderate MDD. A greater effect is achieved when the patient also receives some education about MDD.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:lnu-81715 |
| Date | January 2019 |
| Creators | Sjögren, Ida |
| Publisher | Linnéuniversitetet, Institutionen för kemi och biomedicin (KOB) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0031 seconds