Cadmium and lead accumulate in humans and can have toxic effects. Exposure to cadmium is well known to cause kidney damage. Cadmium binds to metallothioneins, proteins that play a role in cadmium transport. Lead exposure’s main effect is on the central nervous system, but associations with kidney disease have also been found, although it is unknown if the latter is a causal association. The main source of both metals within the non-smoking population is from the diet. This thesis aims to 1) compare the biomarkers lead and cadmium concentration in whole-blood, plasma and urine with regard to their ability to discriminate between individuals with different mean concentrations, and to describe the effect of urinary dilution, 2) estimate the association between end-stage renal disease and blood concentrations of cadmium, lead and mercury, using prospectively collected samples for exposure evaluation, 3) use longitudinal data on kidney function makers to evaluate kidney recovery after a substantial decrease in cadmium exposure, and 4) assess the influence of metallothionein polymorphisms (MT1A rs11076161, MT2A rs10636 and MT2A rs28366003) on cadmium-associated kidney toxicity and recovery due to a reduction in Cd exposure. Repeated sampling of whole-blood, plasma and urine was conducted on 48 occupationally lead-exposed men and 20 individuals under normal environmental lead exposure, for estimation of the day-to-day and between individual-variation. Prospective samples were obtained for 118 cases that later in life developed end-stage renal disease, and 378 matched controls. Erythrocyte cadmium, lead, and mercury concentrations were determined and the risk of developing end-stage renal disease associated with metal concentrations was estimated. For evaluation of kidney recovery after a reduction in cadmium exposure and to test for gene-environment interactions, follow-up data on N-acetyl-β‑d-glucosaminidase, β2‑microglobulin, albumin, and gene polymorphisms were obtained for 412 individuals within the Chinese population and the relation to blood and urinary cadmium was assessed. The concentration of lead in blood was found to be the biomarker with the largest fraction of the total variance attributable to between-individual variation, and was therefore the biomarker with the best ability to discriminate between individuals with different mean concentrations, both for individuals under occupational and normal environmental exposure (91 and 95%, respectively). Adjusting for urinary dilution had a great effect on the fraction of the total variance attributable to between-individual variation among individuals with normal lead exposure but only a minor effect among those who were occupationally exposed. Variance analysis showed that blood concentrations were also the best discriminating biomarker for cadmium. Erythrocyte lead was, in a univariate model, associated with an increased risk of developing end-stage renal disease [odds ratio (OR) = 1.54 for an interquartile range increase, with a 95% confidence interval (CI) = 1.18-2.00], while erythrocyte mercury was negatively associated (OR = 0.75 for an interquartile range increase, with a 95% CI = 0.56-0.99). For erythrocyte cadmium, the OR was 1.15 with a 95% CI of 0.99-1.34. Associations with lead and cadmium were only seen among men. In the study on kidney recovery, the proportion of individuals with albumin level above the 95th percentile decreased between baseline and follow up, but no decrease was found for the tubular markers N-acetyl-β‑d-glucosaminidase and β2-microglobulin. Metallothionein polymorphisms modified cadmium-associated effects on N-acetyl-β‑d-glucosaminidase and β2-microglobulin levels but did not modify cadmium-associated change in any of the kidney function markers between baseline and follow up after a substantial decrease in exposure. Blood concentrations of lead and cadmium are the biomarkers with the best ability to discriminate between individuals with different mean concentrations. Adjustment for urinary dilution has great influence on the fraction of the total variance attributed to between individual variation among urine samples with low lead concentrations, but only a small influence on samples with high lead concentrations. This suggests a difference in excretion. The association between end-stage renal disease and low-level lead exposure, as assessed through prospective erythrocyte samples, gives reason for concern, although further studies are needed to determine causality. A cadmium-associated increase in albumin is reversible after a substantial reduction in exposure, but this is not the case for the observed tubular effects. The tubular kidney effects of cadmium might be modified by the MT1A rs11076161 polymorphism. / För att bedöma exponering för kadmium och bly mäts ofta deras koncentrationer i blod eller urin. Dessa studerades i longitudinella data för 48 blyarbetare och 20 individer med normal miljömässig exponering. Blod- och urinprover togs var annan till var tredje månad. Kadmium- och blykoncentrationer mättes sedan i helblod, plasma och urin. Koncentrationer av bly i blod var den biomarkör som hade den största andelen av den totala variationen som kunde förklaras av skillnader mellan individer, och var därför den biomarkör med den bästa förmågan att särskilja på individer med olika medelkoncentration, både för individer med yrkesexponering och normal miljömässig exponering (91 respektive 95% av variansen berodde på vilken individ blodprovet kom ifrån). Justering för urinens utspädning av bly i urin förbättrar oftast urins användbarhet som biomarkör. För bly stämde detta bara hos dem som inte var blyarbetare. Blodkoncentrationer var också den biomarkör med störst andel av den totala variation som kunde förklaras med skillnader mellan individer för kadmium. Kadmium och bly ackumuleras i njure respektive ben och kan ha toxikologiska effekter. Det är välkänt att höga exponeringsnivåer av kadmium orsakar njurskada och även vid lägre exponeringsnivåer har studier funnit samband med markörer för njurfunktion. Exponering för bly påverkar i första hand det centrala nervsystemet. Studier har dock funnit samband mellan koncentrationer av bly i blod och njurens glomerulära filtrationshastighet. Det är oklart både om dessa associationer, vid låga exponeringsnivåer, är viktiga för hälsan och om de verkligen beror på att kadmium och bly orsakar njurskada. För att studera end-stage renal disease användes prospektiva kohorter där personer lämnat blodprov för forskning: Västerbottens interventionsprogram med prover som tagits vid Västerbottens hälsoundersökningar, MONICA-undersökningar i Norr- och Västerbotten, mammografiundersökningarna i Västerbotten och Malmö kost cancer. Sammanlagt ingick över ett hundra tusen individer i dessa kohorter. Med hjälp av det Svenska njurregistret identifierades sedan 118 personer som senare i livet fått end-stage renal disease. Dessa jämfördes med 378 kontroller. För dessa 496 personer tinades blodprovet (närmare bestämt röda blodkroppar) upp och analyserades för kadmium och bly. För att undersöka njurens förmåga till återhämtning studerades tre områden i Kina varav ett tidigare varit kraftigt kadmiumexponerat. Erytrocytkoncentrationer av bly var, utan att ta hänsyn till några andra variabler, associerat med en ökad risk för att utveckla end-stage renal disease (med oddskvoten 1.54 för en interquartile range ökning av erytrocytbly, med ett 95% konfidensintervall 1.18-2.00). Sambanden kvarstod också efter att ha tagit hänsyn till övriga variabler. För erytrocytkadmium var oddskvoten 1.15 med 95% konfidensintervall 0.99-1.34, och sambandet försvagades när hänsyn togs till andra variabler. Associationerna sågs bland män men inte bland kvinnor. Eftersom kadmium vid höga nivåer orsakar njurskada är det också av intresse att studera om påverkan på njuren går över om exponeringen minskas. Totalt följdes 412 individer upp med mätningar av markörer för njurfunktion och kadmiumkoncentrationer i blod och urin. Första undersökningen gjordes 1998, då man just hade slutat äta kadmiumförorenat ris. En andra undersökning gjordes 2006. Andelen individer med avvikande albuminvärde i urin var lägre vid uppföljningen jämfört med vid baslinjen, men ingen minskning sågs för markörer för tubulär förmåga att återta proteiner. Åttioprocent av kadmium i celler är bundet till proteinet metallotheonin, vilket skyddar mot cellskada, men har också en roll i transporten av kadmium från levern till njurarna. En tidigare studie har visat att njurens känslighet för kadmiumexponering var associerad med genetiska skillnader i detta protein. För att studera genetiska associationer studerades de 412 personerna i den kinesiska studien [då också individernas genotyper av metallotheonin-polymorfierna MT1A rs11076161 (G/A), MT2A rs10636 (G/C) och MT2A rs28366003 (A/G) bestämdes]. Genetiken spelade roll för sambandet mellan förmåga att återta proteiner och kadmium men påverkade inte förändring av njurfunktion efter att man slutat äta kadmiumförorenat ris. Kadmium- och blykoncentrationer i blod är de biomarkörer, av koncentrationer i blod, plasma och urin, med den bästa förmågan att skilja på individer med olika medelkoncentrationer. Justering för urinutspädning påverkade andelen av den totala variationen som kunde förklaras av skillnader mellan individer i stor utsträckning för individer med normal miljömässig exponering men inte bland yrkesexponerade, vilket tyder på en skillnad i hur utsöndringen går till. Associationen mellan end-stage renal disease och låg exponering för bly, uppmätta i prospektiva erytrocytprover, ger orsak till oro, men ytterligare studier behövs för att kunna utvärdera om detta är ett kausalt samband. En kadmiumrelaterad skada av den glomerulära filtrationen är reversibel efter en kraftig reducering i exponering, men detta är inte fallet för tubulär skada. De tubulära njureffekterna av kadmiumexponering kan påverkas av metallotheonin-polymorfier.
Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:umu-67832 |
Date | January 2013 |
Creators | Nilsson Sommar, Johan |
Publisher | Umeå universitet, Yrkes- och miljömedicin, Umeå : Umeå Universitet |
Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
Language | English |
Detected Language | Swedish |
Type | Doctoral thesis, comprehensive summary, info:eu-repo/semantics/doctoralThesis, text |
Format | application/pdf |
Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Relation | Umeå University medical dissertations, 0346-6612 ; 1561 |
Page generated in 0.0034 seconds