Tvångsåtgärder som fastspänning och tvångsmedicinering är vanligt förekommande inom den psykiatriska vården och motiveras ofta av personal med att det saknas alternativ. Användandet av tvångsåtgärder tycks vara särskilt vanligt när det gäller unga kvinnor med självskadebeteende. Dessa kan uppleva tvångsåtgärder som bestraffning och som ett hinder för att söka vård. Relationen mellan patient och vårdare har beskrivits som ett kraftfullt verktyg för att minska användandet av tvångsåtgärder, men det saknas i stor utsträckning forskning om tvångsvård som fokuserar på patienters perspektiv och alternativ till tvång. Avhandlingens övergripande syfte har varit att få ökad kunskap och förståelse för omvårdnad som process i psykiatrisk vård ur patienters, studenters och personals perspektiv, med särskilt fokus på alternativ till tvång vid självskadebeteende. Avhandlingen har en pragmatisk utgångspunkt där ambitionen har varit att resultat ska kunna omsättas i konkreta handlingar. Delstudierna har en kvalitativ ansats där datamaterial har analyserats med innehållsanalys. Data består av 19 skrivna berättelser från personer som vårdats för självskadebeteende och som har erfarenhet av tvångåtgärder, 14 loggböcker skrivna av sjuksköterskestudenter under deras verksamhetsförlagda utbildning inom psykiatrisk vård, samt fokusgruppsintervjuer med totalt 26 skötare, sjuksköterskor, läkare och enhetschefer med erfarenhet av att tvångsvårda patienter. Av berättelserna framkom att personer som vårdats inom psykiatrisk vård hade en önskan om att mötas av förståelse av personalen, att utveckla tillitsfulla och ömsesidiga relationer med dem, och att få vård som grundades på vetenskapliga metoder. Deras faktiska erfarenheter beskrev en vård som var oförutsägbar, kontraproduktiv och byggd på misstro och distans. Studenterna beskrev i loggböckerna vikten av att avsätta tid och engagemang för relationsskapande, något som beskrevs som en förutsättning för att kunna göra bedömningar och lära sig förstå patientens individuella tecken på hälsa och ohälsa. De beskrev hur de identifierade patienters abstrakta behov så som behov av trygghet, empowerment, självkänsla och hopp. Med dessa som grund individanpassade de åtgärder och förhållningssätt och synliggjorde samt tog tillvara patienternas förmågor. I fokusgruppsintervjuerna framkom hur personal med utgångspunkt i utmanande situationer i psykiatrisk slutenvård resonerade kring möjliga åtgärder med fokus antingen på personalens behov, patientens upplevelse, att följa rutiner eller att uppfostra patienter. Beroende på fokus skiljde sig förhållningssätt och utformning av åtgärder markant åt. I fokusgruppsintervjuerna framkom även personalens syn på samarbete utifrån olika professionella roller. Utmärkande var att skötarna, trots att de hade lägst formell kompetens, var den yrkesgrupp med störst inflytande vid beslut om tvångsåtgärder eftersom de arbetade närmast patienterna och därför hade förstahandsinformation om dem.Resultaten visade en stor överenstämmelse mellan patienters, studenters och personals perspektiv. En metasyntes av de olika delstudiernas resultat beskriver omvårdnad som en reflektiv praktik. Att vårdaren har förmågan att bygga upp en tillitsfull relation till patienten är en förutsättning för en relevant bedömning. Bedömningen innebär att patientens individuella behov och förmågor identifieras och ligger till grund för val av åtgärd och förhållningsätt med målet att minska lidande och öka välbefinnande. Vägen till åtgärden är inte statisk, till en början kan åtgärder enbart ha ett relationskapande syfte, behov kan förändras, åtgärder behöva modifieras liksom att tilliten i relationen kan påverkas av olika faktorer. Detta innebär att vägen till åtgärden inte bör ses som ett linjärt förlopp utan bättre förstås som en dynamisk process som förutsätter ett reflekterande förhållningssätt med relationen som grund, med det övergripande målet att stärka patientens förutsättningar till återhämtning och välbefinnande. Den övergripande slutsats som kan dras är att om vårdarna lyckas skapa en ömsesidig, tillitsfull relation till patienten, kan förstå dennes utryckta behov och outtalade tecken samt arbetar proaktivt, i samarbete med patienten, med åtgärder och medvetna förhållningssätt, så finns sällan behov av tvångsåtgärder. För detta krävs att vårdarna får stöd i att utveckla sin reflektiva förmåga och även i att få ta eget ansvar för varje situation och därigenom bygga upp en tillit till sin egen förmåga. / <p>Godkänd; 2015; 20150901 (gitejn); Nedanstående person kommer att disputera för avläggande av filosofie doktorsexamen, Namn: Git-Marie Ejneborn Looi Ämne: Omvårdnad / Nursing Avhandling: Omvårdnad som reflekterande praktik Att se och använda alternativ till tvång i psykiatrisk vård Opponent: Docent Henrika Jormfeldt Akademin för hälsa och välfärd Högskolan i Halmstad Ordförande: Universitets lektor Agneta Larsson Institutionen för hälsovetenskap Luleå tekniska universitet Tid: Fredag den 23 oktober 2015, kl. 09.00 Plats: D770, Luleå tekniska universitet; 2017-07-07 Nedladdad 1 452 gånger t.o.m. september 2016. För nedladdningsstatisik efter september 2016, se ovan. (magnor)</p>
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:ltu-18356 |
| Date | January 2015 |
| Creators | Ejneborn-Looi, Git-Marie |
| Publisher | Luleå tekniska universitet, Omvårdnad |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Doctoral thesis, comprehensive summary, info:eu-repo/semantics/doctoralThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
| Relation | Doctoral thesis / Luleå University of Technology 1 jan 1997 → …, 1402-1544 |
Page generated in 0.0025 seconds