Uppsatsen består av nio flickors berättelser om hur det är att vara flicka idag. Flickorna ingår i ett pågående transnationellt EU-projekt om flickors särskilda utsatthet på grund av särskolediagnos. Fyra av flickorna har etniskt svenskt ursprung och fem av flickorna har annat etniskt ursprung. Flickorna är mellan 18-20 år gamla och det som flickorna har gemensamt är att de är intellektuellt funktionshindrade. Frågor som besvaras i studien är dels vad flickorna anser att det innebär att vara en normal flicka när det gäller kropp, själ, sexualitet och sätt att vara på. Dels hur flickorna konstruerar femininitet och normalitet i relation till kön, etnicitet, utsatthet och intellektuellt funktionshinder. Studien visar att flickorna konstruerar femininitet utifrån föreställningar om normalitet där heteronormen är starkt styrande. Det är en stereotyp traditionell femininitet med flickan som oskuldsfull, känslosam och passiv som illustreras. Studerar vi dem individuellt så yttrar sig tendenser till att ta sig ur den stereotypa femininiteten, genom att säga ifrån, att vara bestämd och att ikläda sig en hip-hop stil, för att dölja kroppens former, som är ett försök till att bemötas som människa och inte som kropp. Etnicitet är av betydelse när det gäller sexualitet och synen på en partner där maktaxlarna etnicitet och kön interagerar och intellektuellt funktionshinder tycks frånvarande. Flickorna beskriver situationer där de blivit utsatta på olika sätt. Framförallt är det i vardagsnära situationer. Det är även i deras vardag och vardagliga relationer som studien belyser flertalet risksituationer för utsatthet som bottnar i att flickornas sätt att vara normal, är genom att vara kropp. Studien belyser spänningen mellan att betraktas som normal samtidigt som onormal och den ständiga kampen att hålla sig innanför gränserna för det normala och hur det känns att misslyckas. Studien illustrerar även spänningen mellan kropp och själ där flickorna bemöts som normala när de är kropp men som onormala när de är person och svårigheterna av att inte ses som en hel människa, vilket innebär paradoxen av att ses som normal samtidigt som att ses som onormal. Det vill säga funktionshindrad i en funktionsduglig kropp (disabled in an abled body). Flickorna utnyttjas och stirras på. I samhället och av männens blickar är de endast kroppar. Som kropp är de åtråvärda men som person stirras de på. Som kropp är de normala men som person bemöts de som annorlunda och konstiga.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:uu-167620 |
| Date | January 2008 |
| Creators | Peuravaara, Kamilla |
| Publisher | Uppsala universitet, Centrum för genusvetenskap |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0018 seconds