To investigate whether foraminiferal stable isotope (δ18O/δ13C) variations have potential as a chronostratigraphic tool in the Arctic Ocean, this thesis presents new δ18O/δ13C data from five marine sediment cores. Three of those are downcore analyses (PS92/54-1; TC/PC-03; PC-07) and the remaining two are core top analyses (PC-04; PC-08). Seven species of benthic foraminifera (Cassidulina neoteretis, Cibicides lobatulus, Cibicidoides wuellerstorfi, Oridorsalis tener, Quinqueloculina arctica, Stainforthia concava and Triloculina sp.) and one planktic (Neogloboquadrina pachyderma sinistral) were compared against physical properties data, foraminifera counts and existing age models. The stable isotopic data reveal species-specific niches, resulting from vital effects and habitat preferences. As changes in δ13C mainly are related to palaeoproductivity and ocean/atmosphere gas exchange, and has limited use as a dating tool, the focus has been to create high-resolution downcore δ18O records that can be compared to a global benthic stack. Cibicidoides wuellerstorfi is found to be the most common benthic foraminiferal species in the central Lomonosov Ridge cores (TC/PC-03 and PC-07) whereas C. neoteretis and N. pachyderma are most common at the Yermak Plateau (PS92/54-1). Usefulness of C. wuellerstorfi in the central Lomonosov Ridge cores is limited due to low amplitude changes in δ18O over periods interpreted to cover several Marine Isotope Stages. A similar issue was observed in C. neoteretis δ18O on the Yermak Plateau (PS92/54-1). There, C. neoteretis abundances were low during interglacials. Instead, planktic N. pachyderma δ18O at the Yermak Plateau site (PS92/54-1), more closely than any analysed benthic species, resembled the global benthic δ18O stack. This implies potential of N. pachyderma δ18O as a chronostratigraphic tool in this region of the Arctic. Using N. pachyderma δ18O to correlate distal cores in the Arctic Ocean would demand addressing the issues of regional differences in pelagic δ18O, varying calcification depths and poor preservation. Addressing why the range of variability differs between sites in the same MISs is crucial, before attempting to stack downcore δ18O from the relatively abundant Arctic benthic species C. neoteretis. / Med siktet på att undersöka huruvida variationer i stabila isotopvärden (δ18O/δ13C) hos foraminiferer har potential som dateringsredskap i Arktiska Oceanen, presenteras härmed ny δ18O/δ13C data från fem marina sedimentkärnor. Tre kärnor analyseras på längden (PS92/54-1; LOMROG III TC/PC-03 och PC-07) medan två analyser begränsas till kärnornas toppskikt (LOMROG I PC-04 och PC-08). Resultat från sju olika arter av bentoniska foraminiferer (Cassidulina neoteretis, Cibicides lobatulus, Cibicidoides wuellerstorfi, Oridorsalis tener, Quinqueloculina arctica, Stainforthia concava and Triloculina sp.) och en planktonisk (Neogloboquadrina pachyderma sinistral) har jämförts mot data som baserats på kärnornas fysiska egenskaper, mängden foraminiferer och befintliga åldersberäkningar. De nya isotopresultaten avslöjar nischer som är specifika för varje art och som, förutom isotopvärdena i det omkringliggande havsvattnet, är beroende av varierande fraktioneringseffekter samt habitatpreferenser. Förändringar i δ13C är mestadels avhängigt paleoproduktivitet och gasutbyte mellan atmosfär och hav. Det har därför begränsad användning som dateringsredskap. Fokus har istället legat på att skapa högupplöst δ18O data som kan jämföras med en global δ18O ’stack’. Cibicidoides wuellerstorfi är den vanligast förekommande arten i TC/PC-03 och PC-07 medan C. neoteretis och N. pachyderma har flest förekomster i PS92/54-1. I den senare kärnan saknas C. neoteretis under perioder där förändringar i δ18O antas vara stora (interglacialer). Istället är det δ18O hos planktoniska N. pachyderma som i högst grad efterliknar en global bentonisk ’stack’. Dessa resultat antyder att N. pachyderma potentiellt kan användas som lokalt dateringsverktyg. För att kunna korrelera mot mer avlägsna sedimentkärnor i Arktiska Oceanen med hjälp av δ18O från N. pachyderma, så behöver hänsyn tas till regionala skillnader i pelagial δ18O, varierande kalcifieringsdjup och dålig bevaring av foraminifererna. Det är viktigt att adressera varför det finns en amplitudskillnad mellan olika sedimentkärnor för samma tidsperioder, innan försök görs att sammanfoga δ18O resultat från den vanligt förekommande Arktiska bentoniska arten C. neoteretis.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:su-158047 |
| Date | January 2018 |
| Creators | Varhelyi, Aron |
| Publisher | Stockholms universitet, Institutionen för geologiska vetenskaper |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | English |
| Detected Language | English |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.077 seconds