During World War I, Otto Meyer invented the alloy Fritzi metal, and the composition died with him. However, there are descriptions of the alloy's properties. Previously, an attempt to identify the composition was made, resulting in simulated properties that did not match those described. In this project, Thermo-Calc simulations concerning solidus and liquidus temperatures were conducted, and combined with previous research on the Al-Zn-Cu system. These suggested that the composition 75Al20Zn5Cu wt% (weight percent) would be a closer match for the description, especially if considering that the stated melting temperature may have been the pouring temperature. In addition, density tests and calculations found the alloy significantly lighter than described. However, the description was possibly not literal. With a selected composition, casting trials, hardness and weldability tests followed. The alloy was found easy to cast with and sufficiently hard for its application. Welding the material proved to be possible if the correct method, pulsed direct current, was used. In the end, the proposed alloy was similar to the description, and potential explanations were made for the remaining differences. / Under första världskriget uppfann Otto Meyer legeringen Fritzimetall, och sammansättningen dog med honom. Däremot finns beskrivningar av legeringens egenskaper. Tidigare gjordes ett försök att identifiera sammansättningen, vilket resulterade i simulerade egenskaper som inte matchade de beskrivna. I detta projekt gjordes simuleringar i Thermo-Calc av solidustemperatur och liquidustemperatur, vilka kombinerades med tidigare forskning på Al-Zn-Cu-systemet. Sammantaget såg det ut som sammansättningen 75Al20Zn5Cu wt% (viktprocent) skulle vara närmare beskrivningarna, särskilt om man överväger att den beskrivna smälttemperaturen kan vara gjuttemperaturen. Dessutom fann test och beräkningar kring densiteten att legeringen var avsevärt lättare än den beskrevs som. Det är dock möjligt att beskrivningen inte var bokstavlig. Med en vald sammansättning följde av gjutförsök, hårdhetstest och svetsbarhetstest. Legeringen fanns vara lätt att gjuta med och hård nog för tillämpningen. Att svetsa materialet visade sig vara möjligt med korrekt metod, pulserad likström. I slutändan liknade den föreslagna legeringen beskrivningarna, och möjliga förklaringar gjordes för de kvarvarande skillnaderna.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kth-298416 |
| Date | January 2021 |
| Creators | Hussain, Shawnee, Johansson, Emil |
| Publisher | KTH, Materialvetenskap |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | English |
| Detected Language | English |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
| Relation | TRITA-ITM-EX ; 2021:285 |
Page generated in 0.0023 seconds