Over the past decades, the concept of ‘co-working’ has spread rapidly across the globe – however, mainly in urban areas. By contrast, this study focusses on the potential of co-working places in sparsely populated inland municipalities in Västerbotten, a region in northern Sweden with uneven population patterns. Aiming to explore whether co-working places would have the potential to contribute to altering the negative population trends by increasingly attracting teleworkers and by decreasing the need for long-distance commuting, the study is based on three research questions, concerning: 1) the potential of co-working places as an alternative workplace from the perspective of large organisations; 2) the potential of co-working places as a strategy for local development from the perspective of sparse municipalities; and 3) the potential of co-working places to contribute to the various aspects of sustainability. Nine semi-structured interviews were carried out with respondents from municipalities, large organisations and existing co-working places. Although the literature supports the theoretical merits of co-working places in sparse areas, the interviews show that the potential of co-working places in practice heavily depends on the number of potential co-working users, local conditions and time-specific trends in the society, including the Covid-19 pandemic. Ultimately, this exploratory study demonstrates that co-working places in sparsely populated areas is an increasingly relevant research area that deserves further attention. / Under de senaste decennierna har begreppet ”co-working” spridit sig snabbt över världen, vilket också avspeglas i den akademiska litteraturen. Arbetshubbar, eller co-working places som de i studien kallas, förekommer dock främst i urbana områden. Denna studie fokuserade i stället på potentialen hos arbetshubbar i glesbefolkade inlandskommuner i Västerbotten – en region som sedan länge upplevt ojämn befolkningsutveckling. Syftet med studien var att undersöka huruvida arbetshubbar dels har potential att bidra till att vända de negativa befolkningsmönstren genom att göra glesbygdskommunerna till ett mer attraktivt alternativ för den växande gruppen distansarbetare, dels har potential att bidra till ökad hållbarhet, exempelvis genom att minska pendlingsberoendet. De frågeställningar som studien utgick från var följande: 1) Kan arbetshubbar ses som ett alternativ till den ordinarie arbetsplatsen bland stora arbetsgivare i Västerbotten, och i så fall, under vilka förutsättningar? 2) Har arbetshubbar potential att bidra till lokal utveckling i glesbygdskommuner i Västerbotten, och i så fall, under vilka förutsättningar? 3) Har arbetshubbar potential att bidra till att de olika hållbarhetsmålen nås? Eftersom det inte var de befintliga strukturerna som utvärderades, utan snarare potentialen hos en alternativ arbetsplatslösning, antog studien en utforskande form för vilken en kvalitativ metod bedömdes som den mest lämpliga. Nio semistrukturerade intervjuer genomfördes med företrädare för tre inlandskommuner, fyra större organisationer och två befintliga arbetshubbsprojekt utanför Västerbottens inland. I likhet med tidigare studier pekar intervjuerna på att arbetshubbar på flertalet sätt kan bidra till ökad hållbarhet. I synnerhet finns fördelar ur ett hälsoperspektiv, där arbetshubbar å ena sidan motverkar pendlingens negativa hälsoeffekter och å andra sidan minskar risken för social isolering kopplad till hemarbete, samt fördelar ur ett inkluderingsperspektiv, där arbetshubbar kan främja inkluderande tillväxt genom att göra det lättare att bo och verka i glesbygden. Dessutom har arbete från lokala hubbar troligen klimatfördelar tack vare minskat pendlingsberoende, även om denna aspekt endast berördes flyktigt i intervjuerna. Vidare kan arbetshubbar gynna företag genom att vara en plattform för kunskapsöverföring, men troligen främst om hubbens användare har liknande kompetens. Väl så viktigt ur ett företagsperspektiv är det förmodligen att vara lyhörd på vilka arbetssätt som medarbetarna efterfrågar, eftersom detta har påverkan på företagets roll som attraktiv arbetsgivare. Trots att såväl dessa intervjuer som tidigare studier pekar ut många teoretiska möjligheter med arbetshubbar i glesbygden, blir den sammanvägda bilden från intervjuerna att arbetshubbarnas potential i hög grad beror på det potentiella användarunderlaget lokalt, kommunernas specifika förutsättningar och pågående samtidstrender. Flera kommuner var intresserade av att satsa på en lokal arbetshubb, men menade samtidigt att osäkerheten kring hur stort intresset bland lokalbefolkningen var fick dem att tveka. Att en arbetshubb bör anpassas till de lokala förutsättningarna var de tillfrågade överens om. Enligt tidigare studier kan arbetshubbar förekomma i många olika former, vilket dels bekräftades av kommunernas olika bild av hur en eventuell arbetshubb skulle se ut i deras kommun, dels exemplifierades av företrädarna från de två arbetshubbsprojekten. Arbetshubbarnas potential påverkas också av andra trender och händelser i samhället, exempelvis digitalisering, distansarbete till följd av en pandemi och ruraliseringstrender. Bland länets stora arbetsgivare diskuterades främst frågan om distansarbetets vara eller icke-vara vid en återgång till ”det normala” efter Covid-19-pandemin. Ingen av de tillfrågade organisationerna hade gjort något offentligt ställningstagande angående arbetshubbar: flera menade att frågan om huruvida de anställda distansarbetade hemifrån eller från en arbetshubb hade mindre betydelse, så länge arbetsmiljön var tillfredsställande och de anställda var nöjda. Däremot vittnade organisationerna om att pandemin för dem inneburit en testperiod för distansarbete, som på det stora hela hade fallit väl ut. I studien diskuterades också om arbetshubbar i glesbygden behövs eller om ökningen av distansarbete är tillräcklig för att fler ska överväga att bo kvar i, eller flytta till, glesbygden. För att svara på den frågan krävs vidare undersökningar av hur medborgarna ställer sig till distansarbete, samt om deras inställning påverkas av om distansarbetet bedrivs hemifrån eller från en delad arbetsplats. Vidare konstateras att även om tillgången till arbetshubbar och distansarbete generellt skulle göra glesbygden till ett möjligt boendealternativ för fler, är det inte givet att den negativa befolkningsutvecklingen vänder – detta är till syvende och sist en fråga om ifall människor föredrar att bo i täta eller glesa miljöer. Slutligen visar denna studie att arbetshubbar i glesbygden är ett forskningsområde som blir alltmer relevant och förtjänar uppmärksamhet därefter.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:umu-184642 |
| Date | January 2021 |
| Creators | Holmstrand, Karin |
| Publisher | Umeå universitet, Institutionen för geografi |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | English |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0033 seconds