Olsson, Per-Henning: Petterssons sjunde symfoni. En jämförelse mellan formen i Allan Petterssons Symfoni nr 7 och Gustav Mahlers Symfoni nr 9, sats I. D-uppsats i musikvetenskap, ht 2001. Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet. Uppsatsen syftar till att belysa Allan Petterssons symfonikomponerande, med avseende på form. Detta görs genom en jämförelse mellan Pettersson och Gustav Mahler. Mahler tas ofta upp i samband med Pettersson, varför jag har funnit det intressant att undersöka relationen mellan tonsättarnas musik. I uppsatsen jämförs formen i Petterssons Symfoni nr 7 med formen i Mahlers Symfoni nr 9, sats I. I uppsatsen tecknas en bakgrund till Pettersson, och de båda verken presenteras översiktligt. I uppsatsens centrala kapitel, "Jämförelse", diskuteras och jämförs verkens form. Både Mahlers Symfoni nr 9, sats I och Petterssons Symfoni nr 7, har en form som är flertydig. Men flertydigheten innebär olika saker: Första satsen av Mahlers Symfoni nr 9 är dubbeltydig, den kan tolkas antingen som en dubbelvariation eller en sonatform, medan det i Petterssons Symfoni nr 7 till och med kan diskuteras vilka symfonins huvudavsnitt är. Om man jämför med formen i tidigare symfonier (av t.ex. Beethoven och Brahms), är ordningen i både Mahlers Symfoni nr 9, sats I, och Petterssons Symfoni nr 7 uppbruten. När Mahler skrev sin nionde symfoni var vanligen första satsen i sonatform, och dubbeltydigheten var kanske för honom ett sätt att skriva någonting nytt. Pettersson har till och med uttryckt tanken om en ny form: "No one in the 50's noticed that I am always breaking up the structures, that I was creating a whole new symphonic form". Det är svårt att enkelt beskriva formen i Petterssons Symfoni nr 7. Formen är upplöst, tonsättaren har "brutit upp strukturerna". Men det går att även i Petterssons Symfoni nr 7 se spår av sonatformen. Avsnitt av Petterssons symfoni fyller samma funktion som delar av sonatformen. Och man kan hitta grundläggande idéer (något som kan kallas "formfunktioner") från sonatformen: en polarisering etableras i början, den intensifieras i mitten, och upplöses i slutet. Hos Mahler finns sonatformen kvar, men satsen kan även tolkas som en dubbelvariation. Hos Pettersson är det inte lika tydligt, men sonatformen finns kvar i form av "formfunktioner", grundläggande idéer.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:uu-188814 |
| Date | January 2001 |
| Creators | Olsson, Per-Henning |
| Publisher | Uppsala universitet, Institutionen för musikvetenskap |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
| Relation | Musikvetenskapliga serien i Uppsala (MSU), 1102-69xx ; 52 |
Page generated in 0.0037 seconds