Bakgrund Osteoporos är den vanligaste skelettsjukdomen i Skandinavien. Ungefär varannan kvinna och var 4:e man kommer att drabbas av någon typ av fraktur under sin livstid. Med en åldrande befolkning kommer den medicinska och socioekonomiska effekten av osteoporos, särskilt postmenopausal osteoporos, att öka. Symtomen är smärta i benen men i vissa fall kan ryggkotorna pressas ihop vilket ger en måttlig ryggvärk. I Sverige inträffar årligen ca 70 000 osteoporosrelaterade frakturer. Uppskattad kostnad 3,5 miljarder kronor. Av de 70 000 frakturer årligen så är ca 17 000 höftledsfrakturer och 10 000 är kotfraktur. Läkemedel som används som förstahandsval är bisfosfonater som alendronat i behandling mot osteoporos. I andra hand används denosumab till patienter som inte tål bisfosfonater. Syfte Syftet med studien var att jämföra effekten av alendronat och denosumab för att förebygga frakturer, samt att undersöka effekter på bentäthet (bone mineral density, BMD) av långtidsbehandling och korttidsbehandling av benskörhet/osteoporos hos postmenopausala kvinnor. Resultat Vid användning av alendronat under de första 3 åren jämfört med denosumab visar det sig att tillväxten på BMD i ländryggen är nästan densamma. Alendronat gav en ökning av BMD på 8,8% efter tre år i ländryggen och denosumab gav en BMD-ökning på 9,2% i ländryggen. Dock efter tre till fem års användning av alendronat börjar det att tappa sin effekt på ökning av BMD. Under de första tre årens använding av alendronat var NNT (numbers needed to treat) = 33 för förebyggande av vertebrala frakturer och för icke-vertebrala frakturer var NNT = 45. För denosumab var NNT = 20 för vertebrala frakturer och för icke-vertebrala frakturer var NNT = 50 under de första tre åren. Efter 10 års användning av alendronat ökade BMD i ländryggen 13,7%, medan för denosumab ökade BMD 18,4% efter 8 år användning. Slutsats Alendronat är ett bra val som läkemedel mot osteoporos de första tre till fem åren. Alendronat lagras i kroppen och fortsatt behandling har inte samma effekt på BMD-tillväxt som under de första åren. Däremot så är denosumab ett bättre alternativ som ger en fortsatt tillväxt av BMD under 8 års användning. Problemet är att denosumab är dyrt att ge till alla som har osteroporos. Förhoppningsvis blir biologiska läkemedel billigare i framtiden, så att fler människor kan behandlas med denosumab. / Background Osteoporosis is the most common skeletal disease in Scandinavia. About every other woman and every 4th man will suffer from some kind of fracture during their lifetime. With an aging population, the medical and socio-economic impact of osteoporosis, especially postmenopausal osteoporosis, will increase. The symptoms are pain in the legs, but in some cases the spine can be compressed, which causes a moderate backache. In Sweden, approximately 70,000 osteoporosis-related fractures occur annually. Estimated cost of SEK 3.5 billion. Of the 70,000 fractures annually, about 17,000 are hip fractures and 10,000 are vertebral fractures. Medicinal products used as first choice are bisphosphonates like alendronate in treatment for osteoporosis. Denosumab is used in patients who cannot take bisphosphonates. Aim The aim of the study was to compare the efficacies of alendronate and denosumab in preventing fractures and to examine the effects of long-term and short-term treatment of osteoporosis on bone mineral density (BMD) in post-menopausal women. Results When alendronate is used in the first 3 years compared with denosumab, BMD growth at the lumbar spine is almost the same. Alendronate gave a BMD increase of 8.8% after three years at the lumbar spine and denosumab a BMD increase of 9.2% at the lumbar spine. However, after three to five years of using alendronate, it begins to lose its effect on increasing BMD. In the first three years, the use of alendronate for preventing vertebral fractures gave a NNT (numbers needed to treat) = 33 and for nonvertebral fractures NNT = 45. For denosumab NNT = 20 for vertebral fractures and for nonvertebral fractures NNT = 50 in the first three years. After 10 years of use of alendronate, BMD increase at the lumbar spine was 13.7%, while denosumab resulted in a BMD growth of 18.4% after 8 years of use. Conclusion Alendronate is a good choice as a drug for the first three to five years. Alendronate is stored in the body and continued treatment does not have the same effect as the first few years. On the other hand, denosumab is a better alternative, as it results in continued BMD growth for up to 8 years of use. The problem is that denosumab is too expensive to give to everyone who has osteoporosis. Hopefully, in the future, biological medicines will become cheaper, so that more people can be treated with denosumab.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:lnu-79025 |
| Date | January 2018 |
| Creators | Henriquez Monteagudo, Albert |
| Publisher | Linnéuniversitetet, Institutionen för kemi och biomedicin (KOB) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0019 seconds