Sustainable development is today a matter of course in national and municipal strategic management and is based on three dimensions; social sustainability, environmental sustainability and economic sustainability. In recent years, the concept has developed and there is now more focus on all dimensions of sustainability. Where previously the focus was mainly on the development of environmental technology to meet environmental targets, government authorities are now increasingly focusing on social and cultural perspectives. However, social sustainability is difficult to measure in parallel to new measuring methods being in demand as well as a need for national governance and regulation. According to the Swedish Plan- och Bygglagen (PBL), municipalities are obliged to carry out environmental impact assessments where an assessment is made of the impact an urban development project will have. However, there is no legal requirement for corresponding social impact analysis or to analyze sustainability from a more holistic perspective. It is up to each individual municipality to work for sustainable urban and community planning and development using local targets, goals and guidelines. In traditional urban planning processes it is during the consultation phase that the voice of the citizen is captured, where the focus is on creating input for decisions and enabling transparency and allowing for their influence. Despite this, many citizens are not aware of their influential possibilities, and where the value and result of citizen participation will depend on the availability and competence of resources engaged in the excercise. Critics argue that the voice of the citizen is often captured too late in the process, making it difficult to integrate new insights and manage different opinions. A change to the process is called for to challenge existing power structures and create a more inclusive and fair urban planning, but its feasibility is in question. Placemaking is a method used in urban planning that claims to promote social sustainability in urban planning. The method focuses, among other things, on improving and maximizing values in public places through early activation of the place, temporary design, iterative citizen participation and collaboration between stakeholders. The purpose of this study is to investigate whether, through the method of placemaking with early activation, temporary design and iterative citizen participation in the design of new city districts, sustainability can be increased from a holistic perspective while affirming the residents’ right to the city. The study also aims to map key factors that the design process should include when designing new city districts. The study takes a qualitative approach and is based on the method of triangulation where analysis of objects and questions are studied from more than one perspective. The study is based on case studies consisting of document research, interviews and observations. The research and analysis of documents has been used to summarize Malmö municipality’s standard procedure for urban design processes, researching theory and to gauge the current level of knowledge on the subject of sustainability. These are supplemented with qualitative interviews and observations providing empirical data from the field and serves to examine the subject from a different point of view, creating a more comprehensive picture of the subject. The study’s results argue that when designing new city districts there can be great benefits from using the placemaking method to increase all three dimensions of sustainability. The results from interviews, case study subjects and own observations also show that placemaking is used to an ever greater extent in the design of urban environments and that there are currently good examples of successful urban development projects that have adopted the method and that can pave the way for the method’s use in more courageous municipalities and among private actors. The aim of the study is to highlight the advantages of the placemaking method when designing new city districts. The study’s discussion therefore presents an example of a project and communication plan that can be used when applying placemaking with its various components as a method in an urban development project. A finding while working on the study is that more research is still needed on the subject to give the method more impact at both local and national level, as measurable goals for how to achieve social sustainability have not yet been agreed upon while the method’s tools can be further developed, but the study aims to urge that more dare to be brave and invest in a holistic approach to sustainability and attack all three dimensions in future urban development projects already now. / Hållbar utveckling är idag en självklarhet i nationell och kommunal strategisk styrning och bygger på tre dimensioner; social hållbarhet, miljömässig hållbarhet och ekonomisk hållbarhet. De senaste åren har begreppet utvecklats och det fokuseras nu mer på alla dimensioner av hållbarhet. Där man förut fokuserat främst på utveckling av miljöteknik fokuserar man nu på regeringsnivå allt mer på sociala och kulturella perspektiv. Den sociala hållbarheten är dock svår att mäta och samtidigt som nya mätmetoder efterfrågas uttalas också ett behov av nationell styrning och reglering. Enligt Plan- och bygglagen (PBL) är kommuner skyldiga att utföra miljökonsekvensbeskrivningar där en bedömning görs av vilken påverkan på miljön som en plans genomförande kan få. Däremot finns inget lagligt krav på motsvarande sociala konsekvensanalyser eller att analysera hållbarhet i ett mer holistiskt perspektiv. Där är det upp till varje enskild kommun att arbeta för hållbar stads- och samhällsplanering genom lokala mål och riktlinjer. Samrådsfasen i traditionella planprocesser är den vanliga formen av medborgarinflytande, där fokus ligger på att skapa beslutsunderlag och möjliggöra insyn och påverkan. Trots detta är många medborgare inte medvetna om sina påverkningsmöjligheter, och ökat medborgarinflytande kan vara beroende av tillgängliga resurser. Kritiker hävdar att medborgarinflytande ofta kommer för sent i processen, vilket försvårar integrering av nya insikter och hantering av åsikter. En förändring av processen efterfrågas för att utmana befintliga maktstrukturer och skapa en mer inkluderande och rättvis stadsplanering, men dess genomförbarhet är ifrågasatt. Placemaking är en metod inom stadsplanering som påstås främja social hållbarhet inom stadsplanering. Metoden fokuserar bland annat på att förbättra och maximera värden på offentliga platser genom tidig aktivering av platsen, temporär gestaltning, iterativt medborgardeltagande och samarbete mellan intressenter. Syftet med denna studie är att undersöka om man genom metoden placemaking med tidig platsaktivering, temporär gestaltning och iterativt medborgardeltagande vid gestaltning av nya stadsdelar kan öka hållbarheten samtidigt som invånarnas rätt till staden bejakas. Studien syftar också till att kartlägga nyckelfaktorer som gestaltningsprocessen bör innehålla vid gestaltning av nya stadsdelar. Studien är av kvalitativ ansats och utgår från metoden triangulering där analysobjekt och frågeställningar studeras från mer än en synvinkel. Studien utgår från fallstudier bestående av dokumentstudier, intervjuer och observationer. Dokumentstudier har använts för att sammanställa Malmö stads standardförfarande vid gestaltningsprocesser, teoridelen samt kunskapsläget kring hållbarhet. Dessa kompletteras med kvalitativa intervjuer och observationer för sammanställning av mer praktisk information inom området och analys av våra fallstudieobjekt för att undersöka ämnet från olika synvinklar och att skapa en bättre helhet. Studien visar resultat som argumenterar för att man vid gestaltning av nya stadsdelar kan ha stora fördelar av att använda sig av metoden placemaking för att öka alla tre dimensioner av hållbarheten. Resultaten från intervjuer, fallstudieobjekt och egna observationer visar också på att placemaking används i allt större utsträckning vid gestaltning av urbana miljöer och att det i dagsläget nu finns bra exempel av lyckade stadsutvecklingsprojekt som anammat metoden och som kan bana väg för metodens användning i fler modiga kommuner och bland privata aktörer. Studien har som avsikt att lyfta metoden placemaking vid just gestaltning av nya stadsdelar. I studiens diskussion presenteras därför ett exempel på en projekt- och kommunikationsplan som kan användas vid tillämpning av placemaking med dess olika beståndsdelar som metod i ett stadsutvecklingsprojekt. Det framgår i studien att det fortfarande behövs mer forskning i ämnet för att ge metoden mer genomslagskraft på både lokal- och nationell nivå bland annat då man ännu inte landat i mätbara mål för hur man uppnår social hållbarhet och metodens verktyg kan utvecklas, men studien vill ändå uppmana att fler vågar vara modiga och satsa på ett holistiskt förhållningssätt till hållbarhet och angripa alla tre dimensioner i framtida stadsutvecklingsprojekt redan nu.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:mau-67701 |
| Date | January 2024 |
| Creators | Odell, Malin, Sjöström, Ulrika |
| Publisher | Malmö universitet, Institutionen för Urbana Studier (US) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | English |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0032 seconds