Sammanfattning 2008 kom en lagändring där det framgår att det nu finns ett tak på hur högt belopp som fastighetsavgiften ska beräknas på. Denna lagändring blev ett avsteg från likformighetsprincipen med avseende på att beskattningen är ojämn då vissa får betala ett fast belopp i fastighetsavgift medans andra får betala ett progressivt belopp beroende på deras taxeringsvärde om de inte når upp till takbeloppet. Lagändringen innebar också att benägenheten att vilja redovisa en till- eller ombyggnation eller en nybyggnation av en gäststuga på tomten påverkades på så vis att, för vissa fastighetsägare så får redovisandet av förändringar på fastigheten ekonomiska konsekvenser i form av höjd fastighetsavgift. På grund av den ekonomiska påverkan så har ett flertal fall gått till domstol där frågan om gränsdragningen mellan komplementbyggnad och småhus har prövats. I lagstiftningen finns ingen tydlig beskrivning av vad som ska anses vara ett småhus. Anledningen till att det är viktigt att veta vad som är ett småhus är på grund av att förekomsten av småhus påverkar fastighetsavgiften. Skatteverket har gett ut ett ställningstagande där myndighetens syn på vad som ska anses vara ett småhus är. Detta ställningstagande har frekvent förekommit i domstolars avgöranden. I lagens förarbeten står det att till småhus ska räknas det som i dagligt tal kallas för villor, kedjehus och radhus. I fastighetstaxeringslagens (FTL) andra kapitel återfinns reglerna kring vad som ska anses vara ett småhus. För att få en ytterligare precisering på vad ett småhus är får man gå till praxis för i förarbetena från 2009 så väljer lagstiftaren att inte precisera vad som är ett småhus utan överlåter det till rättstillämpningen. Syftet med uppsatsen är att reda ut vad som är gällande rätt när det kommer till att avgöra vad som ska anses vara ett småhus respektive komplementbyggnad enligt 2 kap. 2 § FTL (1979:1152). För att utreda frågan har den rättsdogmatiska metoden tillämpats för att fastställa gällande rätt. Med hjälp av innehållsanalysen så gjordes ett kodschema som är utformat från vad som framkommit som avgörande kriterier för att en byggnad ska ses som ett småhus och vilka regler som tillämpats. I praxis framgår det ingen tydlig gräns för hur stor ytan behöver vara i byggnaden för att indelas som småhus. Däremot står det klart att förekomsten av faciliteter för boende har en betydande roll vid bedömningen. Av målet från HFD not 27 kan utrönas att vid indelning av byggnaden i byggnadskategorin småhus så var förekomsten av boendefunktioner en betydande faktor. Skatteverket och domstolen verkar dela samma bild av vad som ska utgöra ett småhus således ger Skatteverkets ställningstagande bra ledning i avgörandet vid indelningen. Rättssäkerheten kan ifrågasättas med tanke på att det inte finns några tydliga regler och då finns risken för att godtycke kan uppstå i bedömningen. I den avslutande delen av uppsatsen förs en diskussion om rättssäkerhetsperspektivet i förhållande till vald frågeställning. Det står klart att en alternativ tolkning är möjlig av 2 kap. 2 § FTL dock behöver fastighetsägaren bra argument som övertygar rätten om att den alternativa tolkningen stämmer bättre in med lagstiftningen i övrigt än den som Skatteverket har.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kau-67557 |
| Date | January 2018 |
| Creators | Wictorsson, David |
| Publisher | Karlstads universitet, Handelshögskolan (from 2013) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0027 seconds